ettpalme3palme009_ll

Olof palme – 20 år senare

På tisdag är det 20 år sedan Olof ­Palme mördades. Fokus berättar om statsministern och partiledaren som älskades och hatades. Anders Ferm var under många år en av ­Palmes närmaste medarbetare och med i korridorerna när de viktiga ­besluten fattades och politiken skapades. Han skriver personligt om hur Palme hanterade sin tids stora politiska frågor och vad som skiljer då från nu. Jan Coll­siöö, mångårig fotograf på Pressens Bild som följde Palme under flera decennier, har samlat sina bästa bilder av honom.

Anders Ferm:

Ingen svensk politiker blev under 1900-talet så uppmärksammad i världen som Olof Palme.
I Sverige blev han tidigt en centralgestalt i den offentliga diskussionen. Han var en briljant talare och debattör. Hans retorik var inte fylld av snusförnuftiga plat­tityder, hans tal ej blott en smekning för örat.

Han ledde sitt parti i ett nytt och svårt skede, ingen annan kunde nog ha klarat det. Han mobiliserade de egna och utmanade sina motståndare, det politiska intresset var stort och debatten intensiv. När han dog lämnade han efter sig ett 45-­procentsparti. Olof Palmes tid var inte en grå tid. »Vi kommer aldrig att få se hans like«, skrev Leif Furhammar om Harry Schein när denne dog för några veckor sedan. Detsamma kunde sägas om hans vän Olof Palme.

Tjugo år, fem riksdagsval och tre statsministrar senare – men det är fortfarande för tidigt att bli överens om vad som hände under Palmeåren och hur de ska värderas. Egentligen säger ju detta faktum något väsentligt: det var en så komplicerad tid och han själv så ovanlig att det är svårt att lägga skedet till handlingarna.

Med Olof Palmes utrikespolitik är det egentligen rätt enkelt; jag sparar det till sist. Hans inrikespolitik är mycket svårare att bedöma. Det är där ämnena för doktorsavhandlingarna finns! Väljarna är normalt ganska ointresserade av utrikespolitik. De är desto mer engagerade av skatter, bidrag, skola. Inrikespolitik är i bästa fall en komplicerad, långsam, men rationell process och ibland en enda röra. Makt i en liten och öppen demokrati är relativ, hur mycket »makt« har egentligen en statsminister? Många vill vara med och utöva makten, få vill dela ansvaret.

För att bedöma Olof Palmes roll måste man också bedöma Olof Palmes tid, dess problem och villkor.Han blev statsminister 1969. De följande 15–20 åren blev på flera sätt en förfallsperiod i så gott som hela den rika världen, inte minst ekonomiskt. Det var också flummets årtionden, Rousseau triumferade över Voltaire. Dess början kan för svensk del dateras till kårhusockupationen i maj 1968, en bisarr episod, som ledde till att några hundra studenter ur borgerligheten blev kommunister. Man kallade detta »vänstervåg«. Men en hel generation av ideologiproducenter påverkades!

Palme gjorde misstaget att bli stats­minister samtidigt som 1950- och 60-­talens internationella högkonjunktur tog slut. Richard Nixons USA hade större ­ekonomiska problem än Palmes Sverige. Den 15 augusti 1971 var Nixon tvungen att förklara att USA ensidigt skulle lämna det internationella valutasystem som skapats vid andra världskrigets slut, vilket ledde till uppbrott för hela systemet. USA finansierade Vietnamkriget med lån och till slut blev underskotten för stora. Det var ­ungefär som med Irakkriget i dag, med den skillnaden att då var hela valutasystemet uppbyggt kring en fast dollarkurs.

Två år senare kom den första oljeprischocken. Sedan gick det sämre för hela världen – utom för oljeländerna förstås. Erlanders gyllene årtionden hade förbytts i Palmes dystra 70-tal med inflation, arbetslöshet och stagnation.

Dessutom blev Sverige nästan omöjligt att styra genom en ny författning som måste vara en av världens mest misslyckade. Det började med att grundlagsfäderna glömde bort att 350 riksdagsmandat kunde delas i två exakt lika stora block om 175 mandat vardera. Man upptäckte det efter valet 1973, och oljeprischockens ekonomiska påfrestningar fick alltså klaras av en lotteririksdag. Det proportionella valsystemet gav svaga regeringar, partisplittring och ökad polarisering i politiken. Därtill kom att vänstern blev mera vänster. I en del länder ledde det till att man överlämnade mitten till motståndarna, så skedde i England, där Labour inledde en lång ökenvandring. I Sverige var det LO och partiaktivisterna som drog åt vänster. Palme uppfattades som vänsterman, i själva verket försökte han hålla emot vänster­vridningen, till exempel i frågan om löntagarfonderna.

Som medarbetare till Tage Erlander hade Palme på nära håll upplevt koalitionen med bondeförbundet/centerpartiet. För att bryta blockpolitiken tog han kontakt med den pensionerade centerledaren Gunnar Hedlund, vilken han kände väl sedan koalitionstiden. Hos centern var det blankt nej, politiskt var de på väg in i »högerburen«, intellektuellt höll de på att koka ihop en gröt som skulle kallas Åsa-Nisse-marxism. Folkpartiet hade några år en socialliberal ledare i Gunnar Helén och han och Palme kunde bli överens om delar av den ekonomiska politiken. Men Helén avgick 1975 och fick Per Ahlmark som efterträdare.
Olof Palme stod till vänster i utrikespolitiken, i kulturfrågor och i så kallade moraliska frågor. Han höll en skyddande hand över invandrare och olika minoriteter. Under hans tid som statsminister infördes särbeskattningen, vi fick den abortlagstiftning vi har i dag och en utbyggnad av barnstugor påbörjades, som givit Sverige världens kanske bästa barnomsorg.
Dessa tre exempel är åtgärder som blev epokgörande för kvinnans ställning. På sina håll utomlands började man tala om Sverige som »modell«, något som Olof Palme hela tiden värjde sig mot. Han ville ha ett välfärdssamhälle för alla, han stödde därför höga skatter och han ville ha en utjämning av de ekonomiska och sociala villkoren. Detta var också klara vänsterståndpunkter. Men han var inte pacifist, han var positivt inställd till fredlig användning av kärnkraften och i flera ekonomiska frågor stod han till höger i partiet. Han var sålunda emot förstatliganden, han var anhängare av blandekonomin och han var nästan naiv i sitt stöd för svenska storföretags exportansträngningar. Där­emot blev han förbannad när någon företagare som hade blivit mycket rik på kort tid i Sverige påstod att i Sverige fick man inte tjäna pengar. Så fick han förslaget om löntagarfonderna i knät, en gåva från LO.

Löntagarfondskampanjen var sannolikt 1900-talets största politiska misstag i alla kategorier. Och det stod socialdemokraterna och LO för! Det började oskyldigt 1971 med en motion från Metallindustriarbetareförbundet till Landsorganisationens kongress med krav på en utredning om »större planmässighet« i näringslivets investeringar. Näringslivet borde investera enligt någon sorts plan, oberoende av ekonomiska konjunkturer och avkastningsmöjligheter. Utredningen anförtroddes den radikale LO-ekonomen Rudolf Meidner och hur tankarna gick i utredningskansliet är alltjämt ett mysterium.

År 1975 var emellertid hans förslag klart och det handlade inte om »planmässighet«, där fanns i stället ett förslag till löntagarfonder uppbyggda av obligatoriska avsättningar från företagens vinster. »Med fonderna tar vi över«, deklarerade fackföreningsfolket lyriskt. I nästan tio år skulle frågan ligga som en våt och meningslös filt över svensk politik. De enda som objektivt sett hade anledning att glädjas var borgerliga partistrateger.

I dag är det nästan omöjligt att leta upp parti- eller LO-företrädare som på allvar hävdar att den där idén var bra. Däremot är det rätt gott om sådana som säger »ja, du vet, egentligen var jag ju emot, men...«.

Själv var jag också emot idén och gav på det socialdemokratiska bokförlaget Tiden, där jag var chef, ut en bok mot löntagarfonderna, skriven av flera socialdemokrater, bland annat Nils Lundgren och Assar Lindbeck. Och jag rådde Olof Palme att hota med att avgå: ställ dig upp på en partikongress och säg »jag avgår om ni fortsätter med det här, ni får klara era löntagarfonder utan mig!« Men han ville inte gå så långt.

Det begicks ekonomiska misstag av alla regeringar under dessa årtionden. Det första begicks nog redan strax före jul 1971 när den dåvarande handelsministern Kjell-Olof Feldt och riksbankschefen Per Åsbrink begav sig till Washington för att klara ut kronans situation efter president Nixons utspel i augusti. Deras enda mål var att inte röra kronkursen, det vill säga föra en fastkurspolitik, och det var nog ett av Sveriges viktigaste beslut under efterkrigstiden. Schweizarna som stod inför samma beslut övergick för sin del till »schwankender Geldkurs« som de sedan dess behållit. Det gick sedan mycket bättre för dem under flera år.

I sina minnen berättar Kjell-Olof Feldt en episod när han som finansminister tillsammans med riksbankschefen Bengt Dennis hösten 1985 informerade Olof Palme om att kreditregleringarna inte längre fungerade och att de därför hade beslutat att helt enkelt ta bort dem. De ville först informera statsministern. Palme påstås då ha sagt ungefär: Gör som ni vill, jag begriper ändå ingenting av det där.

En allmän uppfattning är att denna avreglering starkt bidrog till överhettningen åren därefter som till slut kulminerade i 1990-talets kris. Och på något sätt framstår Palme som skyldig eftersom han släppte fram avregleringen, till och med sa att han inget begrep. I efterhand måste man då konstatera att Feldt och Dennis uppenbarligen begrep lika lite! I själva verket skulle även den politiska oppositionen, större delen av ekonomkåren, för att inte tala om journalisterna, ha kunnat utbrista: Vi begriper ingenting! Palme var ett undantag, han var ju den ende som begrep att han ingenting begrep och dessutom var han hederlig nog att tala om det.
Så småningom räddade ju valutaspekulanterna svensk penningpolitik från svenska beslutsfattare. Men det dröjde tyvärr ända till 1992.

Det är inte penningpolitiken i sig som ger ett land tillväxt. Ett land får ökad tillväxt genom mer arbete och ökad produktivitet. Men en felaktig penningpolitik kan ställa till stora skador i ekonomin, som leder till produktionstapp. Historien uppvisar flera exempel. Sannolikt kommer historikerna att kunna peka på Sverige mellan 1971 och 1992 som ett sådant.

Hur ska man då kort karaktärisera Palmeåren på det inrikespolitiska planet? Den internationella utvecklingen innebar starkt försämrade ekonomiska förutsättningar. Vidare var Olof Palme tvingad att arbeta under svårare institutionella villkor till följd av den nya författningen. En stor del av sin energi fick han dessutom ägna åt att begränsa de skador som till exempel löntagarfondsdebatten och kärnkraftsdebatten åsamkade – »damage limitation«. Det var ett hästjobb som gav få poäng i samtiden. Det är anmärkningsvärt hur mycket av reformer som ändå kunde genomföras under dessa villkor.

Nu lever vi i en ny värld och ett nytt land. Det är mycket lättare än på Palmes tid att regera Sverige, vi har en flytande krona, en regering som är fristående från Riksbanken – just det, det är regeringen som är självständig! – samt utgiftstak.

Vi har ju lika mycket blockpolitik nu som på 70-talet, men några sömnlösa nätter på förhösten med de två småpartierna i vänsterblocket och minoritetsregeringen har budgeten i hamn. Därmed är det svåraste problemet löst, vi får vad man kallar »politisk stabilitet« till det facila priset av exempelivs en stängd kärnkraftsreaktor. Det passar nog bra för en person med Göran Perssons flegmatiska läggning. Till och med partiet och LO håller sig på mattan; Göran Persson knäpper med fingrarna och arvsskatt och gåvoskatt ryker all världens väg och det hörs inga protester.

I takt med att partiet blivit svagare i väljar­kåren har dess ledare internt blivit starkare. Det är bara logiskt.

Det som gjorde Olof Palme känd utomlands var främst hans kritik av det amerikanska kriget i Vietnam. Det var därför amerikanska tv-team kom till Stockholm för att intervjua honom. Aldrig tidigare hade de intresserat sig för en svensk eller nordisk politiker.

Det amerikanska kriget i Vietnam framstår i efterhand närmast som en enda lång krigsförbrytelse. Men de europeiska välfärdsdemokratiernas ledare vågade inte höja rösten offentligt. Willy Brandt ängslades för Berlin, Harold Wilson för Storbritanniens förbindelser med Vita huset. De Gaulle hade ungefär samma uppfattning som Palme, men avgick och fick en försiktig bankdirektör som efterträdare. Och småstatsledarna var lika hjältemodiga som småstatsledare plägar vara.

Dagens Nyheter tyckte att Palme »trampade i spenaten«. I själva verket är det nog så att Olof Palmes kritik av det amerikanska kriget i Vietnam är en av de få saker som vi har anledning att vara stolta över. Vad han gjorde under dessa år var att mer eller mindre ensam bland europeiska regeringsledamöter våga ge röst åt en opinion som växte sig allt starkare hos Europas väljare.

Det är stor skillnad på Irakkriget och Vietnamkriget. Men en sak har de gemensamt: USA. Den amerikanska stupidi­teten och arrogansen är densamma. I fråga om Irak-kriget spelade Gerhard Schröder ­något som liknade den ensamma roll som Palme en gång spelade i Vietnamdebatten. Man kan fråga sig om en tysk förbundskansler hade kunnat göra det om det fortfarande rått kallt krig och Tyskland varit delat!

Olof Palme stod i spetsen för den internationella opinionsbildningen mot apartheid-politiken i Sydafrika och för den koloniala frigörelsen. När statsmännen mumlade bekymrat i klunga vågade han ta ett steg framåt. Tillsammans med Bruno Kreisky från Österrike var han tidigt, kanske först, med att våga påstå att palestinierna var ett folk och att också de hade rättigheter. Israels premiärminister Golda Meir var upprörd över dem båda. Han träffade PLO:s ledare Yassir Arafat och därför ordnades det hatmöten mot Palme i Stockholm. Men så småningom blev Arafat mottagen i Vita huset, ja, till och med på Slottet!

Varifrån kom hans utrikespolitik? Den kom inte från UD. Palmes ställningstaganden innebar ju på flera punkter en ny linje (Vietnam, Mellanöstern) eller en aktivering. Från utrikesförvaltningen kommer inte och ska ju heller inte komma något nytt, försiktighet är en diplomatisk dygd, Palme var odiplomatisk. Dessutom var UD:s tjänstemän i stor utsträckning motståndare till Palmes utrikespolitik, från Gävletalet om Vietnam 1965, via hans fördömande av Nixons julbombningar över Hanoi 1972 och till läckorna om ubåtar och annat som inte upphörde förrän med Palmes död.

I huvudsak var det Palme själv som formade sin utrikespolitiska linje. När han kom till svensk politik hade han i bagaget sina studier i USA, sina språkkunskaper, sin bakgrund som studentpolitiker med internationellt studentsamarbete som specialitet. Därigenom hade han skaffat sig internationella kontakter och erfarenheter som få politiker i hans generation.

Där andra kände sig vilsna inför de nya teman som spelades upp i den internationella politiken var han redan förberedd. Jag kan däremot intyga att han hade stor respekt för förre utrikesministern Östen Undén och ibland sökte argument i dennes tidigare ställningstaganden.

Från början hade Palme egentligen bara stöd av en liten skara skribenter och studenter. Men skaran växte förstås och blev med åren omfattande. I början fanns till och med kritiker i hans eget parti.

Jag blev en gång på ett tåg utskälld av en känd socialdemokratisk pamp för Palmes Vietnampolitik. Pampen – en hedersman som gjorde sin hemstad stora tjänster – hötte med fingret: »dom där är ju kommunister som Palme och du stödjer«. Men i stort sett så varken lade sig partiet eller LO sig i utrikespolitiken. Palme visade vägen och partiet följde efter, nöjde sig med lite bråk om u-hjälpen och vapenexporten. Motståndet fanns till höger.

När Olof Palme mördades var jag FN-ambassadör i New York. Tidigt på kvällen New York-tid fick min sekreterare Gunilla Smith tag på mig och berättade att hon i televisionens nyhetssändningar sett att något fruktansvärt inträffat i Stockholm. Olof Palme var död, skjuten till döds på gatan. Sveriges Radios korrespondent Erik Arnér kom hem till mig på natten och ville jag skulle säga något.

I sorgen och chocken lyckades jag till slut pressa fram: »Han gjorde Sverige större.«

Tjugo år senare kan jag inte komma på någon bättre sammanfattning av Olof Palmes gärning.

Anders Ferm Blev 1965 Olof Palmes första politiska medarbetare och talskrivare och samarbetet varade i olika former till Palmes död. Ferm har bl a varit chef för Tidens Förlag, g­eneralsekreterare i den så kallade Palmekommissionen för nedrustning i Wien, FN-ambassadör, chefredaktör för Arbetet i Malmö, och senast ambassadör vid OECD i Paris 1995–2003.

Per T Ohlsson:

För någon som blev intresserad av samhällsfrågor på 1970-talet känns tanken nästan overklig: tjugo år utan Olof Palme. Så intensivt dominerade han i svensk politik, även under de socialdemokratiska oppositionsåren 1976–1982. Men två decennier är en lång tid.

Världen har förändrats. Alltså borde vi kunna förhålla oss öppet och förutsättningslöst till Palmes gärning och person. Men tjugo år efter mordet är vår bild av honom fortfarande tvådimensionell. Lite förenklat: högern hatar, vänstern älskar.

För fem år sedan gjorde jag ett lättsamt radioprogram, där jag berättade en dråplig historia om mitt första – och enda – exklusiva möte med Palme. Oavsett vad man anser om hans politik, sade jag, så hade han humor.

Jag blev nedringd, både på tidningen och hemma, av representanter för högborgerligheten. Olof Palme var, menade dessa upprörda röster ur de mörkblå djupen, inte alls rolig. Han var en smygkommunist som gick i Sovjetunionens ledband. Jag undrade hur det då kunde komma sig att ett av Palmes hårdaste utfall, »diktaturens kreatur«, riktades mot regimen i ett av Warszawapakten härtaget Tjecko­slovakien. Det bet inte: Palmehatet överlevde Palme.

Från vänsterhåll hävdas att Palme var den siste sanne socialdemokraten, en ­ledare som i döden blivit förrådd av sina egna. Han hade, heter det, aldrig lurat in Sverige i EU och han visste minsann hur ondskefullt och imperialistiskt USA är.

Som ny statsminister 1970 öppnade Olof Palme för en svensk anslutning till dåvarande EEC. Han reste runt i Väst­europas huvudstäder för att förhöra sig om möjligheterna, men fick inte partiets stöd. ­Ambitionerna stupade, sägs det, på en kommentar om EEC från Gunnar Sträng: »Och di där skulle göra min budget...«

Palme tvingades släppa frågan 1971, men först efter en hård debatt, som i efterhand framstår som ett slags generalrepetition inför folkomröstningen om EU 1994. Palme anklagade bland annat sina motståndare för »radikal chauvinism«.

Få känner i dag till Palmes EEC-kampanj. Ännu färre känner till det budskap till president Richard Nixon som han formulerade efter sin rasande kritik mot de amerikanska julbombningarna över Nordvietnam 1972:

»Många gånger i det förflutna har människor runt hela välden blickat mot Förenta staterna för moralisk auktoritet och ledning i kampen för fred och för att skydda grundläggande mänskliga värden. Jag står personligen i djup tacksamhetsskuld för den inspiration som amerikanska demokratiska ideal har bjudit mig.«

Palme som öststatskritiker. Palme som Europavän. Palme som USA-beundrare. Det passar inte in i den konventionella visdomen.

Olof Palme var komplicerad och mot­sägelsefull, vilket är följdriktigt: politik är en komplicerad och motsägelsefull verksamhet. Han talade om fred på morgonen och marknadsförde Boforskanoner på kvällen. Han ifrågasatte det kalla krigets logik, men drog sig inte för att tillämpa den med IB, socialdemokratins egen interna spionorganisation riktad mot kommunismen.

Men denna mer sammansatta bild av Palme, egentligen den mest mänskliga, är märkligt frånvarande när han diskuteras. Det är som om de starka känslor han väckte, i kombination med omständigheterna kring hans död, blockerar samtalet.

Efter tjugo år är det dags att börja leta efter den verklige Olof Palme.

Han var, först och främst, en politiker ­litet före sin tid. När andra så småningom följde honom kunde han, i kraft av sitt tidiga engagemang, dominera agendan. Det var, tror jag, hemligheten bakom hans framgångar. Palme, ofta beskriven som intelligensaristokrat, drevs av känsla och intuition.

Inrikespolitiskt bröt han ny mark på områden som i dag tillhör de viktigaste. Jämställdhets- och integrationsfrågor är två exempel.

Men det var i utrikespolitiken som han gjorde tydligast avtryck. Han tog, i en tid när nästan ingen annan politisk ledare i väst brydde sig, resolut ställning mot Sydafrikas apartheidregim. Han gick emot USA:s krigföring i Vietnam redan i mitten på 1960-talet.

Det var de stora, övergripande frågeställningarna som engagerade honom. Men hur blev resultaten där nere, på marken?

Han vek sig, om än motvilligt, för LO:s krav på socialisering via löntagarfonder, vilket bidrog till den socialdemokratiska valförlusten 1976. Flera av hans trognaste medarbetare, bland dem Thage G. ­Peterson, har senare erkänt att det var ett misstag. Överhuvudtaget verkade Palme, mindre teoretisk i sin socialism än till exempel Ingvar Carlsson, vid mitten av 1970-talet ha råkat i händerna på ett radikaliserat LO.

Den borgerliga valsegern kom i grevens tid. Det var inte bara Rudolf Meidners ursprungliga fondsocialism som stoppades.

Av den avgående Palmeregeringens propositionsförteckning framgår att det fanns vettlösa planer: statliga representanter i industriföretagens styrelser, lag om kontroll av företagsförvärv, förbud mot söndagsöppna butiker.

Palme fick rätt om Vietnam. Men hans jämförelse mellan julbombningarna och det nazistiska förintelselägret Treblinka var en retorisk förlöpning – historiskt och moraliskt – som visar att intuitionen ibland ledde honom galet: han var, trots allt, statsminister i ett neutralt land som mindre än trettio år ­tidigare hade försett Hitlers krigsmaskin med järnmalm och kullager.

Min egen historia om Palme?

Efter en ytterst blöt kväll, eller morgon, och efter en ganska bristfällig tvagning begav jag mig som ung och all­deles nybakad medarbetare i Expressen till Saltsjöbaden för en presskonferens med Palme­kommissionen. Jag hade självförvållade frossbrytningar och behöll rocken på. ­Efteråt stod Palme litet avsides. Jag bad att få ställa några frågor. Jo, det gick bra. Ur vänstra fickan tog jag upp mitt block och stack ned den andra handen i höger ficka för att plocka fram pennan, lyckligt ovetande om den fyllehunger som slagit till på vägen hem. Plötsligt stod jag öga med öga med Olof Palme. Med en halvt uppäten grillkorv i näven. För några ögonblick såg jag en eventuell karriär i pressen spolas bort. Palme gjorde först stora ögon och sade sedan: »Hård kväll, va?«

Jag fick stamma fram ett par frågor. Det ryckte i hans mungipor.

Det finns gott om inslag i Olof Palmes politik som jag inte sympatiserar med. Men för Olof Palme kommer jag alltid att känna sympati. Det är kanske också ett sätt att komplicera bilden av honom.

Per T Ohlsson, medarbetare i Expressen 1982-1985, USA-korrespondent Sydsvenskan 1985-1988, politisk chefredaktör Sydsvenskan 1990-2005, kolumnist, ­publicist Sydsvenskan från 2005.­

Han ledde sitt parti i ett nytt och svårt skede, ingen annan kunde nog ha klarat det. Han mobiliserade de egna och utmanade sina motståndare, det politiska intresset var stort och debatten intensiv. När han dog lämnade han efter sig ett 45-­procentsparti. Olof Palmes tid var inte en grå tid. »Vi kommer aldrig att få se hans like«, skrev Leif Furhammar om Harry Schein när denne dog för några veckor sedan. Detsamma kunde sägas om hans vän Olof Palme.

Tjugo år, fem riksdagsval och tre statsministrar senare – men det är fortfarande för tidigt att bli överens om vad som hände under Palmeåren och hur de ska värderas. Egentligen säger ju detta faktum något väsentligt: det var en så komplicerad tid och han själv så ovanlig att det är svårt att lägga skedet till handlingarna.

Med Olof Palmes utrikespolitik är det egentligen rätt enkelt; jag sparar det till sist. Hans inrikespolitik är mycket svårare att bedöma. Det är där ämnena för doktorsavhandlingarna finns! Väljarna är normalt ganska ointresserade av utrikespolitik. De är desto mer engagerade av skatter, bidrag, skola. Inrikespolitik är i bästa fall en komplicerad, långsam, men rationell process och ibland en enda röra. Makt i en liten och öppen demokrati är relativ, hur mycket »makt« har egentligen en statsminister? Många vill vara med och utöva makten, få vill dela ansvaret.

För att bedöma Olof Palmes roll måste man också bedöma Olof Palmes tid, dess problem och villkor.Han blev statsminister 1969. De följande 15–20 åren blev på flera sätt en förfallsperiod i så gott som hela den rika världen, inte minst ekonomiskt. Det var också flummets årtionden, Rousseau triumferade över Voltaire. Dess början kan för svensk del dateras till kårhusockupationen i maj 1968, en bisarr episod, som ledde till att några hundra studenter ur borgerligheten blev kommunister. Man kallade detta »vänstervåg«. Men en hel generation av ideologiproducenter påverkades!

Palme gjorde misstaget att bli stats­minister samtidigt som 1950- och 60-­talens internationella högkonjunktur tog slut. Richard Nixons USA hade större ­ekonomiska problem än Palmes Sverige. Den 15 augusti 1971 var Nixon tvungen att förklara att USA ensidigt skulle lämna det internationella valutasystem som skapats vid andra världskrigets slut, vilket ledde till uppbrott för hela systemet. USA finansierade Vietnamkriget med lån och till slut blev underskotten för stora. Det var ­ungefär som med Irakkriget i dag, med den skillnaden att då var hela valutasystemet uppbyggt kring en fast dollarkurs.

Två år senare kom den första oljeprischocken. Sedan gick det sämre för hela världen – utom för oljeländerna förstås. Erlanders gyllene årtionden hade förbytts i Palmes dystra 70-tal med inflation, arbetslöshet och stagnation.

Dessutom blev Sverige nästan omöjligt att styra genom en ny författning som måste vara en av världens mest misslyckade. Det började med att grundlagsfäderna glömde bort att 350 riksdagsmandat kunde delas i två exakt lika stora block om 175 mandat vardera. Man upptäckte det efter valet 1973, och oljeprischockens ekonomiska påfrestningar fick alltså klaras av en lotteririksdag. Det proportionella valsystemet gav svaga regeringar, partisplittring och ökad polarisering i politiken. Därtill kom att vänstern blev mera vänster. I en del länder ledde det till att man överlämnade mitten till motståndarna, så skedde i England, där Labour inledde en lång ökenvandring. I Sverige var det LO och partiaktivisterna som drog åt vänster. Palme uppfattades som vänsterman, i själva verket försökte han hålla emot vänster­vridningen, till exempel i frågan om löntagarfonderna.

Som medarbetare till Tage Erlander hade Palme på nära håll upplevt koalitionen med bondeförbundet/centerpartiet. För att bryta blockpolitiken tog han kontakt med den pensionerade centerledaren Gunnar Hedlund, vilken han kände väl sedan koalitionstiden. Hos centern var det blankt nej, politiskt var de på väg in i »högerburen«, intellektuellt höll de på att koka ihop en gröt som skulle kallas Åsa-Nisse-marxism. Folkpartiet hade några år en socialliberal ledare i Gunnar Helén och han och Palme kunde bli överens om delar av den ekonomiska politiken. Men Helén avgick 1975 och fick Per Ahlmark som efterträdare.
Olof Palme stod till vänster i utrikespolitiken, i kulturfrågor och i så kallade moraliska frågor. Han höll en skyddande hand över invandrare och olika minoriteter. Under hans tid som statsminister infördes särbeskattningen, vi fick den abortlagstiftning vi har i dag och en utbyggnad av barnstugor påbörjades, som givit Sverige världens kanske bästa barnomsorg.
Dessa tre exempel är åtgärder som blev epokgörande för kvinnans ställning. På sina håll utomlands började man tala om Sverige som »modell«, något som Olof Palme hela tiden värjde sig mot. Han ville ha ett välfärdssamhälle för alla, han stödde därför höga skatter och han ville ha en utjämning av de ekonomiska och sociala villkoren. Detta var också klara vänsterståndpunkter. Men han var inte pacifist, han var positivt inställd till fredlig användning av kärnkraften och i flera ekonomiska frågor stod han till höger i partiet. Han var sålunda emot förstatliganden, han var anhängare av blandekonomin och han var nästan naiv i sitt stöd för svenska storföretags exportansträngningar. Där­emot blev han förbannad när någon företagare som hade blivit mycket rik på kort tid i Sverige påstod att i Sverige fick man inte tjäna pengar. Så fick han förslaget om löntagarfonderna i knät, en gåva från LO.

Löntagarfondskampanjen var sannolikt 1900-talets största politiska misstag i alla kategorier. Och det stod socialdemokraterna och LO för! Det började oskyldigt 1971 med en motion från Metallindustriarbetareförbundet till Landsorganisationens kongress med krav på en utredning om »större planmässighet« i näringslivets investeringar. Näringslivet borde investera enligt någon sorts plan, oberoende av ekonomiska konjunkturer och avkastningsmöjligheter. Utredningen anförtroddes den radikale LO-ekonomen Rudolf Meidner och hur tankarna gick i utredningskansliet är alltjämt ett mysterium.

År 1975 var emellertid hans förslag klart och det handlade inte om »planmässighet«, där fanns i stället ett förslag till löntagarfonder uppbyggda av obligatoriska avsättningar från företagens vinster. »Med fonderna tar vi över«, deklarerade fackföreningsfolket lyriskt. I nästan tio år skulle frågan ligga som en våt och meningslös filt över svensk politik. De enda som objektivt sett hade anledning att glädjas var borgerliga partistrateger.

I dag är det nästan omöjligt att leta upp parti- eller LO-företrädare som på allvar hävdar att den där idén var bra. Däremot är det rätt gott om sådana som säger »ja, du vet, egentligen var jag ju emot, men...«.

Själv var jag också emot idén och gav på det socialdemokratiska bokförlaget Tiden, där jag var chef, ut en bok mot löntagarfonderna, skriven av flera socialdemokrater, bland annat Nils Lundgren och Assar Lindbeck. Och jag rådde Olof Palme att hota med att avgå: ställ dig upp på en partikongress och säg »jag avgår om ni fortsätter med det här, ni får klara era löntagarfonder utan mig!« Men han ville inte gå så långt.

Det begicks ekonomiska misstag av alla regeringar under dessa årtionden. Det första begicks nog redan strax före jul 1971 när den dåvarande handelsministern Kjell-Olof Feldt och riksbankschefen Per Åsbrink begav sig till Washington för att klara ut kronans situation efter president Nixons utspel i augusti. Deras enda mål var att inte röra kronkursen, det vill säga föra en fastkurspolitik, och det var nog ett av Sveriges viktigaste beslut under efterkrigstiden. Schweizarna som stod inför samma beslut övergick för sin del till »schwankender Geldkurs« som de sedan dess behållit. Det gick sedan mycket bättre för dem under flera år.

I sina minnen berättar Kjell-Olof Feldt en episod när han som finansminister tillsammans med riksbankschefen Bengt Dennis hösten 1985 informerade Olof Palme om att kreditregleringarna inte längre fungerade och att de därför hade beslutat att helt enkelt ta bort dem. De ville först informera statsministern. Palme påstås då ha sagt ungefär: Gör som ni vill, jag begriper ändå ingenting av det där.

En allmän uppfattning är att denna avreglering starkt bidrog till överhettningen åren därefter som till slut kulminerade i 1990-talets kris. Och på något sätt framstår Palme som skyldig eftersom han släppte fram avregleringen, till och med sa att han inget begrep. I efterhand måste man då konstatera att Feldt och Dennis uppenbarligen begrep lika lite! I själva verket skulle även den politiska oppositionen, större delen av ekonomkåren, för att inte tala om journalisterna, ha kunnat utbrista: Vi begriper ingenting! Palme var ett undantag, han var ju den ende som begrep att han ingenting begrep och dessutom var han hederlig nog att tala om det.
Så småningom räddade ju valutaspekulanterna svensk penningpolitik från svenska beslutsfattare. Men det dröjde tyvärr ända till 1992.

Det är inte penningpolitiken i sig som ger ett land tillväxt. Ett land får ökad tillväxt genom mer arbete och ökad produktivitet. Men en felaktig penningpolitik kan ställa till stora skador i ekonomin, som leder till produktionstapp. Historien uppvisar flera exempel. Sannolikt kommer historikerna att kunna peka på Sverige mellan 1971 och 1992 som ett sådant.

Hur ska man då kort karaktärisera Palmeåren på det inrikespolitiska planet? Den internationella utvecklingen innebar starkt försämrade ekonomiska förutsättningar. Vidare var Olof Palme tvingad att arbeta under svårare institutionella villkor till följd av den nya författningen. En stor del av sin energi fick han dessutom ägna åt att begränsa de skador som till exempel löntagarfondsdebatten och kärnkraftsdebatten åsamkade – »damage limitation«. Det var ett hästjobb som gav få poäng i samtiden. Det är anmärkningsvärt hur mycket av reformer som ändå kunde genomföras under dessa villkor.

Nu lever vi i en ny värld och ett nytt land. Det är mycket lättare än på Palmes tid att regera Sverige, vi har en flytande krona, en regering som är fristående från Riksbanken – just det, det är regeringen som är självständig! – samt utgiftstak.

Vi har ju lika mycket blockpolitik nu som på 70-talet, men några sömnlösa nätter på förhösten med de två småpartierna i vänsterblocket och minoritetsregeringen har budgeten i hamn. Därmed är det svåraste problemet löst, vi får vad man kallar »politisk stabilitet« till det facila priset av exempelivs en stängd kärnkraftsreaktor. Det passar nog bra för en person med Göran Perssons flegmatiska läggning. Till och med partiet och LO håller sig på mattan; Göran Persson knäpper med fingrarna och arvsskatt och gåvoskatt ryker all världens väg och det hörs inga protester.

I takt med att partiet blivit svagare i väljar­kåren har dess ledare internt blivit starkare. Det är bara logiskt.

Det som gjorde Olof Palme känd utomlands var främst hans kritik av det amerikanska kriget i Vietnam. Det var därför amerikanska tv-team kom till Stockholm för att intervjua honom. Aldrig tidigare hade de intresserat sig för en svensk eller nordisk politiker.

Det amerikanska kriget i Vietnam framstår i efterhand närmast som en enda lång krigsförbrytelse. Men de europeiska välfärdsdemokratiernas ledare vågade inte höja rösten offentligt. Willy Brandt ängslades för Berlin, Harold Wilson för Storbritanniens förbindelser med Vita huset. De Gaulle hade ungefär samma uppfattning som Palme, men avgick och fick en försiktig bankdirektör som efterträdare. Och småstatsledarna var lika hjältemodiga som småstatsledare plägar vara.

Dagens Nyheter tyckte att Palme »trampade i spenaten«. I själva verket är det nog så att Olof Palmes kritik av det amerikanska kriget i Vietnam är en av de få saker som vi har anledning att vara stolta över. Vad han gjorde under dessa år var att mer eller mindre ensam bland europeiska regeringsledamöter våga ge röst åt en opinion som växte sig allt starkare hos Europas väljare.

Det är stor skillnad på Irakkriget och Vietnamkriget. Men en sak har de gemensamt: USA. Den amerikanska stupidi­teten och arrogansen är densamma. I fråga om Irak-kriget spelade Gerhard Schröder ­något som liknade den ensamma roll som Palme en gång spelade i Vietnamdebatten. Man kan fråga sig om en tysk förbundskansler hade kunnat göra det om det fortfarande rått kallt krig och Tyskland varit delat!

Olof Palme stod i spetsen för den internationella opinionsbildningen mot apartheid-politiken i Sydafrika och för den koloniala frigörelsen. När statsmännen mumlade bekymrat i klunga vågade han ta ett steg framåt. Tillsammans med Bruno Kreisky från Österrike var han tidigt, kanske först, med att våga påstå att palestinierna var ett folk och att också de hade rättigheter. Israels premiärminister Golda Meir var upprörd över dem båda. Han träffade PLO:s ledare Yassir Arafat och därför ordnades det hatmöten mot Palme i Stockholm. Men så småningom blev Arafat mottagen i Vita huset, ja, till och med på Slottet!

Varifrån kom hans utrikespolitik? Den kom inte från UD. Palmes ställningstaganden innebar ju på flera punkter en ny linje (Vietnam, Mellanöstern) eller en aktivering. Från utrikesförvaltningen kommer inte och ska ju heller inte komma något nytt, försiktighet är en diplomatisk dygd, Palme var odiplomatisk. Dessutom var UD:s tjänstemän i stor utsträckning motståndare till Palmes utrikespolitik, från Gävletalet om Vietnam 1965, via hans fördömande av Nixons julbombningar över Hanoi 1972 och till läckorna om ubåtar och annat som inte upphörde förrän med Palmes död.

I huvudsak var det Palme själv som formade sin utrikespolitiska linje. När han kom till svensk politik hade han i bagaget sina studier i USA, sina språkkunskaper, sin bakgrund som studentpolitiker med internationellt studentsamarbete som specialitet. Därigenom hade han skaffat sig internationella kontakter och erfarenheter som få politiker i hans generation.

Där andra kände sig vilsna inför de nya teman som spelades upp i den internationella politiken var han redan förberedd. Jag kan däremot intyga att han hade stor respekt för förre utrikesministern Östen Undén och ibland sökte argument i dennes tidigare ställningstaganden.

Från början hade Palme egentligen bara stöd av en liten skara skribenter och studenter. Men skaran växte förstås och blev med åren omfattande. I början fanns till och med kritiker i hans eget parti.

Jag blev en gång på ett tåg utskälld av en känd socialdemokratisk pamp för Palmes Vietnampolitik. Pampen – en hedersman som gjorde sin hemstad stora tjänster – hötte med fingret: »dom där är ju kommunister som Palme och du stödjer«. Men i stort sett så varken lade sig partiet eller LO sig i utrikespolitiken. Palme visade vägen och partiet följde efter, nöjde sig med lite bråk om u-hjälpen och vapenexporten. Motståndet fanns till höger.

När Olof Palme mördades var jag FN-ambassadör i New York. Tidigt på kvällen New York-tid fick min sekreterare Gunilla Smith tag på mig och berättade att hon i televisionens nyhetssändningar sett att något fruktansvärt inträffat i Stockholm. Olof Palme var död, skjuten till döds på gatan. Sveriges Radios korrespondent Erik Arnér kom hem till mig på natten och ville jag skulle säga något.

I sorgen och chocken lyckades jag till slut pressa fram: »Han gjorde Sverige större.«

Tjugo år senare kan jag inte komma på någon bättre sammanfattning av Olof Palmes gärning.

Anders Ferm Blev 1965 Olof Palmes första politiska medarbetare och talskrivare och samarbetet varade i olika former till Palmes död. Ferm har bl a varit chef för Tidens Förlag, g­eneralsekreterare i den så kallade Palmekommissionen för nedrustning i Wien, FN-ambassadör, chefredaktör för Arbetet i Malmö, och senast ambassadör vid OECD i Paris 1995–2003.

Per T Ohlsson:

För någon som blev intresserad av samhällsfrågor på 1970-talet känns tanken nästan overklig: tjugo år utan Olof Palme. Så intensivt dominerade han i svensk politik, även under de socialdemokratiska oppositionsåren 1976–1982. Men två decennier är en lång tid.

Världen har förändrats. Alltså borde vi kunna förhålla oss öppet och förutsättningslöst till Palmes gärning och person. Men tjugo år efter mordet är vår bild av honom fortfarande tvådimensionell. Lite förenklat: högern hatar, vänstern älskar.

För fem år sedan gjorde jag ett lättsamt radioprogram, där jag berättade en dråplig historia om mitt första – och enda – exklusiva möte med Palme. Oavsett vad man anser om hans politik, sade jag, så hade han humor.

Jag blev nedringd, både på tidningen och hemma, av representanter för högborgerligheten. Olof Palme var, menade dessa upprörda röster ur de mörkblå djupen, inte alls rolig. Han var en smygkommunist som gick i Sovjetunionens ledband. Jag undrade hur det då kunde komma sig att ett av Palmes hårdaste utfall, »diktaturens kreatur«, riktades mot regimen i ett av Warszawapakten härtaget Tjecko­slovakien. Det bet inte: Palmehatet överlevde Palme.

Från vänsterhåll hävdas att Palme var den siste sanne socialdemokraten, en ­ledare som i döden blivit förrådd av sina egna. Han hade, heter det, aldrig lurat in Sverige i EU och han visste minsann hur ondskefullt och imperialistiskt USA är.

Som ny statsminister 1970 öppnade Olof Palme för en svensk anslutning till dåvarande EEC. Han reste runt i Väst­europas huvudstäder för att förhöra sig om möjligheterna, men fick inte partiets stöd. ­Ambitionerna stupade, sägs det, på en kommentar om EEC från Gunnar Sträng: »Och di där skulle göra min budget...«

Palme tvingades släppa frågan 1971, men först efter en hård debatt, som i efterhand framstår som ett slags generalrepetition inför folkomröstningen om EU 1994. Palme anklagade bland annat sina motståndare för »radikal chauvinism«.

Få känner i dag till Palmes EEC-kampanj. Ännu färre känner till det budskap till president Richard Nixon som han formulerade efter sin rasande kritik mot de amerikanska julbombningarna över Nordvietnam 1972:

»Många gånger i det förflutna har människor runt hela välden blickat mot Förenta staterna för moralisk auktoritet och ledning i kampen för fred och för att skydda grundläggande mänskliga värden. Jag står personligen i djup tacksamhetsskuld för den inspiration som amerikanska demokratiska ideal har bjudit mig.«

Palme som öststatskritiker. Palme som Europavän. Palme som USA-beundrare. Det passar inte in i den konventionella visdomen.

Olof Palme var komplicerad och mot­sägelsefull, vilket är följdriktigt: politik är en komplicerad och motsägelsefull verksamhet. Han talade om fred på morgonen och marknadsförde Boforskanoner på kvällen. Han ifrågasatte det kalla krigets logik, men drog sig inte för att tillämpa den med IB, socialdemokratins egen interna spionorganisation riktad mot kommunismen.

Men denna mer sammansatta bild av Palme, egentligen den mest mänskliga, är märkligt frånvarande när han diskuteras. Det är som om de starka känslor han väckte, i kombination med omständigheterna kring hans död, blockerar samtalet.

Efter tjugo år är det dags att börja leta efter den verklige Olof Palme.

Han var, först och främst, en politiker ­litet före sin tid. När andra så småningom följde honom kunde han, i kraft av sitt tidiga engagemang, dominera agendan. Det var, tror jag, hemligheten bakom hans framgångar. Palme, ofta beskriven som intelligensaristokrat, drevs av känsla och intuition.

Inrikespolitiskt bröt han ny mark på områden som i dag tillhör de viktigaste. Jämställdhets- och integrationsfrågor är två exempel.

Men det var i utrikespolitiken som han gjorde tydligast avtryck. Han tog, i en tid när nästan ingen annan politisk ledare i väst brydde sig, resolut ställning mot Sydafrikas apartheidregim. Han gick emot USA:s krigföring i Vietnam redan i mitten på 1960-talet.

Det var de stora, övergripande frågeställningarna som engagerade honom. Men hur blev resultaten där nere, på marken?

Han vek sig, om än motvilligt, för LO:s krav på socialisering via löntagarfonder, vilket bidrog till den socialdemokratiska valförlusten 1976. Flera av hans trognaste medarbetare, bland dem Thage G. ­Peterson, har senare erkänt att det var ett misstag. Överhuvudtaget verkade Palme, mindre teoretisk i sin socialism än till exempel Ingvar Carlsson, vid mitten av 1970-talet ha råkat i händerna på ett radikaliserat LO.

Den borgerliga valsegern kom i grevens tid. Det var inte bara Rudolf Meidners ursprungliga fondsocialism som stoppades.

Av den avgående Palmeregeringens propositionsförteckning framgår att det fanns vettlösa planer: statliga representanter i industriföretagens styrelser, lag om kontroll av företagsförvärv, förbud mot söndagsöppna butiker.

Palme fick rätt om Vietnam. Men hans jämförelse mellan julbombningarna och det nazistiska förintelselägret Treblinka var en retorisk förlöpning – historiskt och moraliskt – som visar att intuitionen ibland ledde honom galet: han var, trots allt, statsminister i ett neutralt land som mindre än trettio år ­tidigare hade försett Hitlers krigsmaskin med järnmalm och kullager.

Min egen historia om Palme?

Efter en ytterst blöt kväll, eller morgon, och efter en ganska bristfällig tvagning begav jag mig som ung och all­deles nybakad medarbetare i Expressen till Saltsjöbaden för en presskonferens med Palme­kommissionen. Jag hade självförvållade frossbrytningar och behöll rocken på. ­Efteråt stod Palme litet avsides. Jag bad att få ställa några frågor. Jo, det gick bra. Ur vänstra fickan tog jag upp mitt block och stack ned den andra handen i höger ficka för att plocka fram pennan, lyckligt ovetande om den fyllehunger som slagit till på vägen hem. Plötsligt stod jag öga med öga med Olof Palme. Med en halvt uppäten grillkorv i näven. För några ögonblick såg jag en eventuell karriär i pressen spolas bort. Palme gjorde först stora ögon och sade sedan: »Hård kväll, va?«

Jag fick stamma fram ett par frågor. Det ryckte i hans mungipor.

Det finns gott om inslag i Olof Palmes politik som jag inte sympatiserar med. Men för Olof Palme kommer jag alltid att känna sympati. Det är kanske också ett sätt att komplicera bilden av honom.

Per T Ohlsson, medarbetare i Expressen 1982-1985, USA-korrespondent Sydsvenskan 1985-1988, politisk chefredaktör Sydsvenskan 1990-2005, kolumnist, ­publicist Sydsvenskan från 2005.­

//-->

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1095 kronor!

2 comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*