Madelaine Levy: Överallt natur

Text: Madelaine Levy

En tidig januarinatt vandrar jag hemåt genom staden. Jag befinner mig i Stockholms singeltätaste stadsdel, på en av stadens största och mest trafikerade gator, bara några minuters promenad från dess absoluta mittpunkt, Centralstationen. Det är fortfarande en stund kvar till midnatt, men det är vardagkväll och jag är, som så många gånger förr, ensam. Ingen går framför mig, ingen går bakom mig. Jag behöver inte ens trycka på knappen när jag ska gå över gatan, för det kommer ändå inga bilar.

Jag saknar den verkliga storstadens lysande, pulserande, förväntansfulla neonnätter.

Saknar hög musik, svart energi och nattlig kreativitet. Men bortom den tomma innerstadens gränser väntar än tommare förorter. Och bortom dessa, landsbygden med sina enorma hav av tomhet och skog. Världens modernaste land känns som världens ensammaste. Jag svär, som så många gånger förr, över att Sverige inte har någon storstad värd namnet. Och undrar vad som hände med den verkliga moderniteten, den som skulle producera det dygnet runt-öppna tjugofyratimmarssamhället.

I inledningen till den inspirerande boken »Sthlm at Large« berättar Ola Andersson varför vår huvudstad känns som en småstad, varför den är så tom och ensam. Det beror på att den byggts i isolerade enklaver, som skiljer människor från varandra:

»I stället för att möjliggöra och underlätta utbyten har stadsbyggandet […] strävat efter att skilja människor, verksamheter och flöden från varandra för att undanröja varje risk för konflikter, och därmed också för möten.«

Vår stadsplanering vill att vi jobbar i ett område, bor i ett annat, umgås i ett tredje, handlar i ett fjärde och ägnar massor av tid till att ta tunnelbanan fram och tillbaka. Mellan dessa områden (läs förorter) med olika funktioner är det långt. Och mellan områden med samma funktion (olika förorter, med olika status) är det, fysiskt och psykiskt, ännu längre. Stockholm är nämligen en stad där det lämnats plats för det obebyggda – för naturen.

Naturen, naturen, överallt naturen. Trots att vi bor i ett land där naturen under stora delar av året är svårtillgänglig och mörk har stadsplanerarna valt att släppa in naturen i staden till den grad att den i dag dominerar vårt stadsliv. Som Andersson påpekar är grundidén för staden att storstadsbon inte ska behöva märka att hon är just storstadsbo. Och skogspromenaden har ersatt högmässan om söndagarna.

Men hur fin och snäll är egentligen naturen? Den som nu slår tillbaka med vindar och regn och annat som vi inte kan skydda oss emot? Som bara några dagar
efter min nattliga promenad kräver tre människors liv under stormen Per. Vad ska vi med alla grönområden till om de till och med under årets få ljusa varma timmar blir för farliga att vistas i?

Kanske kan klimatförändringarna lära svenska stadsplanerare att det är dags för oss att börja klara oss utan naturen. Trots förhållandevis små sociala klyftor är ju Stockholm en av Europas mest segregerade storstäder. Och hade det inte varit för den distanserade, ödsliga, ensamma natur som placerar människor långt ifrån varandra och försvårar möten hade vi kanske inte behövt dras med en sådan skamfläck. Hade det inte varit för vår förbaskade oövervinnliga naturromantik hade vi haft en riktig storstad i Sverige. En som pulserar, trängs, inspirerar, förändrar, förändras, konsumerar och som dygnet runt reflekterar det fascinerande, ständigt ombytliga nuet. Något att tänka på när världens ensammaste medborgare, i världens omodernaste land, skryter om världens grönaste stad.

Text: Madelaine Levy