Den som läst den officiella slutliga rapporten om olyckan får en mycket bra och detaljerad bild av hur allting gick till. Kan inte begripa hur man skulle ha kunnat göra en mer överseende utredning.

Och kom ihåg, sånthär skit händer. Det behöver inte alltid vara terrorister eller dylikt. Ingenting är perfekt, ingen form av teknik är felfri och allting här på vår jord kan man faktiskt inte förutse. Det har hänt förr och det kommer att hända igen. Deal with it.

Men flera av kommentarerna är läsvärda. T ex den som berättar om en nära anhörigs sorg och förtvivlan. Är själv perifert berörd; en vän hör till offren och jag vill, som alla anhöriga och vänner, veta varför han var tvungen att dö den där ödesdigra natten.

Den påläste förre Brännpunktsredaktören PO Lindström bidrar med tunga invändningar. Han är också berörd efter att ha publicerat inlägg som störde den påbjudna mörkläggningen. Det ledde till att Mats Svegfors gav honom andra arbetsuppgifter, men i motsats till sin chef och 99 % av journalistkåren har han yrkeshedern i behåll. Minns t ex att DN dagarna efter katastrofen berättade om det stora hålet i Estonias skrov, men sen la locket på. Förmodligen hade Fokus, precis som Världen i Dag, en vällovlig ambition att ta upp ett ”förbjudet” ämne, men lyckades inte särskilt väl.

Problemet är att författaren smiter undan på de avgörande punkterna, de som handlar om orsaker och ansvar. I allt väsentligt är det den internationella haverikommissionens version, detta solklara falsifikat, han ställer sig bakom. Med hans egna sammanfattande ord:

”Klart är dock att M/S Estonia sjönk därför att fartyget var illa byggt, illa underhållet, felaktigt godkänt och drevs på ett ansvarslöst sätt av rederi och besättning. M/S Estonias haveri var inte det första i sitt slag. Det lär heller inte bli det sista. Så länge inget ansvar utkrävs och branschen tillåts att systematiskt missköta säkerheten kommer samma typ av olyckor att hända igen.”

Så fel i nästan varje stavelse! Bara en punkt är korrekt: fartyget var felaktigt godkänt, men det finns inga hållbara skäl för att skuldbelägga varvet, besättningen, farten eller vädret. För nu vet vi ju, med nära nog absolut säkerhet, att Estonia sjönk på grund av det där hålet i skrovet som DN råkade nämna, före tystnadspåbudet. Tvivlare uppmanas läsa Knut Carlqvists bok ”Tysta leken”, som han inspirerades till av mina två artiklar i Finanstidningen 1998.

Om detta är den så ivrigt förnekade sanningen, blir Rossanders enda korrekta påpekande mindre rrelevant, eftersom en extra bogport inte hade ändrat utgången. Givetvis förtjänar sjöfartsverket och rederiet ändå hård kritik, med tillsynsmyndigheten som primärt ansvariga. Verkchefens grova tjänstefel orsakade inte olyckan, men möjliggjorde den: med hans goda minne befann sig Estonia i en för inomskärsfartyg otillåten farled.

I en separat artikel betitlad ”konspirationsteorierna” refereras Carlqvists bok, dock på ett föga rättvisande sätt. Detsamma gäller avsnittet om Anders Björkmans analyser. Och visst hade det varit klädsamt att nämna ett av de tyngsta inläggen, den försiktigt formulerade men i sak förödande kritik som framfördes av professorn i marin konstruktionsteknik Anders Ulfarsson i SvD den 23/9 1998 (den som kostade redaktören jobbet).

Betänksam blir man också av att ta del av följande uttalande, strax för sammanfattningen:

”Men utan att granska skrovet lär det bli svårt …att slå fast vad som hände natten till den 28 september 1994.”

Förvisso, men varför låtsas Rossander inte förstå vad en 10-åring fattar: att det är JUST DÄRFÖR som våra regeringar i 14 års tid vägrat genomföra de dykningar som mycket lätt kan besvara frågan – och sätta punkt för diskussionen. Det är hans vägran att dra denna slutsats som gör hans artikel så obehaglig. Han begriper, rimligen, men väljer att tiga och därmed vilseleda.

Likaså: varför, om inte för att undanröja bevis, beslutade den svenska regeringen att innesluta vraket i betong och utlysa gravfrid? När han skrev sidoartikeln borde han vidare ha betänkt att innan vraket undersökts av en opartisk instans kan man inte avfärda någon teori, inte ens de till synes mest spektakulära. Men helt OK att granska en del av privatspanarnas påståenden.

I rättvisans namn bör sägas att Rossander inte förtjänar att likställas med de stora skojarna i denna oerhörda rättsskandal. Han skulle knappast, som Olof Palme i IB-affären eller Estoniakommissions ledamoten Ann-Louise Arnsborg i ett nyhetsinslag på TV, ljuga tittarna rakt i ansiktet. I det senare fallet med påståendet att de som flydde uppför trapporna från nedre däck möttes av inströmmande vatten. I stället för att avskedas, blev hon belönad med en hög chefspost. Makten vet att värdesätta sina lakejer.

Till möjliggörarna hör också forskarsamhället, med två undantag, och ämbetsverken, mig veterligt utan undantag. Åklagare Lindstrand anförde närmast skrattretande argument som skäl för att avstå från att inleda en förundersökning. Estoniautredningen stinker av korruption och manipulation, vilket även Rossander ger exempel på.

Mest anmärkningsvärd är ändå kyrkans roll. Som medlemmar av den famösa etikkommissionen hjälpte förre ärkebiskopen Werkström och biskop Caroline Krook till att stoppa omhändertagandet av offren. Också det beslutet var naturligtvis ett led i undanröjandet av bevis. De anhöriga förvägrades rätten att få hem sina döda och en grav att sörja vid. En ofattbar ondska och ett öde som änkorna från Kursk besparades.

Det är uppenbart att ”höga vederbörande” känner till förlisningens orsaker. Med största sannolikhet, dock ännu inte med full visshet, har de ett direkt eller indirekt samband med de militära transporter som nämns i artikeln. Alternativen grundstötning eller kollision verkar mindre troliga. För vem skulle ha anledning att förneka sådana händelser? Klart är att sanningen måste sökas i skeenden som kan förklara de desperata och genomskinliga mörkläggningsoperationerna.