TV-serien innehåller mycket riktigt nästan inga varumärken alls, och de flesta om inte alla som förekommer är fiktiva. (Ett stycke om detta i artikeln plockades bort av utrymmesskäl). Möjligen är orsaken till detta att det faktiskt finns relativt strikta regler om produktplacering i TV-fiktion på vissa marknader.

Jag vet inte om produktplacering skiljer sig ”etiskt” från reklam i pauserna eller sponsring av hela program, däremot är det naturligtvis lättare att identitiera reklambudskap som sådana när de inte är invävda i berättelsen. (Jag tycker inte att barnböcker ska innehålla annonser för annat än böcker i slutet av texten heller – men det förekommer också).

DefJams strategi nickar jag åt när jag nämner produktplacering i låttexter; svaret på din fråga är att den inte skiljer sig särskilt mycket från Alloys, bara i ägandestrukturerna runt bolaget samt i att DefJam inte i första hand vänder sig till minderåriga (vem som konkret köper plattorna är förstås öppet för diskussion).

Jag har precis som du ofta reflekterat över ”moraliska” kampanjer, även om jag tycker att kopplingen till just det här ämnet är perifer. Det är förstås oerhört tråkigt att kvinnor är så svältfödda på ”ärliga” budskap och ”realistiska” bilder att kampanjer som Doves känns nyskapande.

Är uppenbart konsumtionshyllande reklam bättre? Mja, åtminstone om den är just uppenbar. Min poäng om Alloys clique lit-böcker är att det för slutkonsumenten oavsett ålder inte är uppenbart huruvida det rör sig om reklam.

Men, de frågor som skulle kunna tillföra artikeln något enligt mig är:
- Hur ofta nämns varumärkesnamn i seriens teve-format egentligen?
- Hur många av varumärkena på restauranter, hotell och designers är fiktiva?
- Hur skiljer sig produktplacering etiskt mot pause-reklam?
- Hur kan du påstå att de är osannolikt rika när det finns folk som är så rika på riktigt?
- Vad skiljer Alloy’s produktplaceringsprogram från det företag som Def Jam, ett av världens största skivbolag, utvecklade för produktplacering i hiphoplåtar i början av tvåtusentalet?

Många av frågorna svarar på sig själva om man sett programmet.

Har du någonsin reflekterat över att de få kampanjer idag med ”moral” i slutändan är kommersiella med? Är det inte bättre med uppenbart konsumtionshyllande än Unilever’s fula knep med Dove’s ”kvinnohyllande” samtidigt som de är en av skönhetsbranchens tyngsta ”vanliga” annonsörer?

Det är inte min mening att klaga, jag känner bara att artikeln är lite ytlig, till och med nästan ytligare än Gossip Girl