»Alla älskar Sveriges Radio, det är ett problem«, suckade förra radiochefen Lisa Söderberg, på sin tid.

Med detta menade hon att varenda minut i radion, särskilt i P1, hade sin passionerade lobbygrupp, och att det var hopplöst att försöka ändra på någonting.

Kanhända är det så. Men för oss som älskar Sveriges radio, och public service över huvud taget, är det snarare ett bekymmer att cheferna och public service-debattörerna inte alls hinner lyssna på programmen.

Hur ska man annars förklara att förra SVT-chefen Christina Jutterström med dunder och brak på DN Debatt föreslår att public service-företagens räddning ligger i att slå ihop radio och tv? Hur kan man vara så – tondöv?

Hon har blivit motsagd förstås, både av nuvarande radiochefen Kerstin Brunnberg och styrelsens ordförande Ove Joanson. Även kulturministern har låtit förstå att någon sammanslagning inte är aktuell.

Men det är för tidigt att andas ut. Christina Jutterströms idéer är inte unika, tvärtom är de omhuldade sedan länge, både av socialdemokrater, kd- och center-debattörer. Kanske av okunnighet?

För precis fem år sedan var presshistorikern Stig Hadenius på DN Debatt ute i exakt samma ärende.

Stig Hadenius använde härdsmältan på SR – det stora grälet om Joachim Berner – till att föreslå en sammanslagning av radio och tv i ett megabolag. Tiden och modern teknik talade för detta, menade Hadenius.

Jutterström använder samma argument, och tro mig, de kommer att höras igen.

Vid en sammanslagning skulle stora televisionen sluka lilla radion i en munsbit. Utrikeskorrespondenter är dyra som stryk.

Skulle ett gemensamt bolag i längden skilja på radio- och tv-korrespondenter? Knappast. Spelar det nån roll? Ja, det gör det.

Inte bara därför att Sverige som helhet behöver fler utrikeskorrespondenter, inte färre, utan därför att radions medarbetare måste ha utrymme för att finslipa radiomediets särart. Det är värt pengar – i sig.

Att radion är det »snabbaste« mediet har man sagt sedan tjugotalet, men det är en gammal sanning som stelnat till lögn. Därför att webben är snabbast.

Men radion har inte förlorat sin verkshöjd, sin särart, sin unika konstnärlighet bara för att vi har webb. Det talade ordet, eller ordet skrivet för örat, är en helt annan genre än texten i tidningen eller det bildsatta reportaget för televisionen.

I tider när varje tidningsredaktion med (eller utan … ) självaktning både skriver för webben, leker webb-radio och webb-tv, är det lätt att tro att gränserna mellan genrerna luckrats upp.

Inte om lyssnaren själv får välja!

Radions Nils Horner, Kjell Albin Abrahamsson och Cecilia Uddén – bara för att ta tre röster ur den briljanta högen – är inte utbytbara hur som helst. De har en specialbegåvning för det talade ordet, de har tränat i decennier. Och de har – än så länge – radiospecifika arbetsvillkor.

Skulle de ha tid att skapa bilder, berättelser och insikter i våra analoga öron, om de samtidigt skulle stå intrasslade i sladdar och göra ståuppare i tv dygnet runt? Naturligtvis inte.

Frågan om radions egenart är vital för SR:s ägare och styrelse – och framför allt för lyssnarna. Men politiker bryr sig som bekant mest om tv – det är där den stora publiken finns och de snabba opinionerna vinns.

Vi som är intresserade av egenarten – vi som lyssnar mycket på radio – oavsett om vi är nyliberaler eller gråsossar, kulturkonservativa eller kryptokommunister – vad ska vi göra?

Vi är ju faktiskt piskade att lyssna på public service därför att mer än femton års konkurrens i etern inte lyckats skaka fram ett enda kommersiellt pratradioalternativ värt namnet!

Och när man drömmer om konkurrens så är det uteslutande nyhetssektorn man talar om, den är politiskt sexig. Men vem skulle sätta en konkurrensens nål i häcken på Radioteatern, på radioorkestern, på radioandakterna eller väderleksrapporterna från SMHI?

På marknaden finns inte en enda radioaktör som vågat utmana Kropp och själ, Konflikt, Meny, Kulturnytt, Radioföljetongen, Människor och tro, Ekot eller Godmorgon, världen!

Ge därför Sveriges Radio medel att själva värna om och stärka kvaliteten. Inte bara för att radion är en viktig röst i kören, utan därför att radion är en alldeles unik röst i kören.

Radio ist Kino im Kopf, som tysken säger. Radio är film i huvudet. Och radio är definitivt rörelse mellan öronen.

***

För övrigt borde radion just nu göra fler kritiska program om utbildning, forskning och utbildningspolitik. Och humorkvoten kunde – som alltid – öka. Men naturligtvis inte på bekostnad av någonting annat!

Få Fokus i ett år för bara 975 kronor!
Spara 1030 kronor jämfört med lösnummerpriset 2009 kronor.