Jag tycker själv att jag är ganska data. Men idag fick jag lära mig något nytt. SvD skriver om regeringens satsning på grid-computing, som ska skapa en ”superwebb”. Efter att ha återhämtat mig från chocken av att inte veta vad de pratade om fick jag svar från Wired. The Grid – the next generation internet, hette artikeln.

Det visar sig att the grid betyder ungefär samma sak som the cloud. Alltså det sätt att dela resurser mellan miljontals sammankopplade datorer som i och med gmail och liknande blivit ett populärt sätt att pimpa sin nätupplevelse.

Skillnaden? The grid verkar vara ämnat åt vetenskapsmän, finansierat av politik. The cloud är till för alla, finansierat av marknaden.

Så hur spännande är då regeringens superwebbsatsning? Är det ytterligare ett pengaregn från folk som inte fattar internet över folk som förstår att utnyttja de förras behov av välförpackade tidningsrubriker?

Själva grejen, att dela data och andra resurser i nätverket är såklart en våt datadröm. Det är vad visionen om internet handlar om för närvarande.

Trots att det finns hur mycket data som helst om båtar, fiske och sånt var det ett gissel för Emma att få fram något vettigt om det när hon skulle skriva fiskerireportaget. Vid varje dator satt en gubbe med ett excel-ark. Men ingenstans fanns någonting som kunde ställa kalkybladen i relation till varandra, och därmed skapa mening av dem.

Det är sådana problem som rutnätet, molnet, w-ever ämnar lösa. Och det är ju bra. Men är det verkligen Lars Leijonborg som ska görat?

Economist gjorde nyligen en stor grej om varför regeringar är så dåliga på att göra något vettigt på nätet. Slutsatsen blev bland annat att de stora en-gång-för-alla investeringarna som regeringar och sådana har en tendens att vilja göra lämpar sig illa för den snabbt föränderliga webvärlden. När väl ett projekt hamnat i budgeten har det gått så lång tid, och tillkommit så många villkor och krav att resultatet hamnar på oanvändbarhetens hög. Och på en dyr nota för skattebetalarna.

I ungefär 30 år hankade sig internet fram på forskningspengar. Det var en angelägenhet för vissa proffesorer. Idel tunga offentliga institutioner vakade över och finansierade superdatorn. Men det var först när internet blev en marknadsplats som det exploderade. När tusentals företag började lägga kablar, starta sidor och routa trafik.

Så det är alltid med en stor dos skepticism jag hör politiker tala om webbsatsningar. I princip inget av det nätet är idag har någonting med politiker att göra (även om det i sådana här sammanhang är obligatoriskt att påpeka Al Gores ärofyllda uppfinnande av internet).

Men visst, jag önskar proffesorerna grattis, och regeringen lycka till, och bifogar här en önskelista över några saker som känns mycket viktigare att genomföra.

1. Släng windows-licenserna.

2. Påbjud alla offentliga institutioner att enbart använda öppen kod om det inte finns supersärskilda skäl (se Nederländerna)

3. Migrera alla offentliga hemsidor från stängd till öppen kod.

4. Sluta stöd tjänster inlåsta i en plattform (jag kollar på dig skatteverket = e-legitimation = helt oseriöst).

5. Langa ner hela SVT och SR i en CC-licens.

6. Investera i mikroformat och dataportabilitet. Mycket viktigare för forskningen än att dela processorkraft.

7. Bibliotek och universitet, öppna era nätverk. På riktigt.

Få Fokus i ett år för bara 975 kronor!
Spara 1030 kronor jämfört med lösnummerpriset 2009 kronor.