pilot

Lönekampen

Här hotar inga strejker. Piloterna har dragit längsta strået i de senaste årens kamp om ­löneutrymmet. I år fyller den svenska modellen 70 år, men nu utmanas den. Fokus granskar en lönebildning i kris.

Piloten Flemming Månsson tar plats i cockpit. Härifrån syns inga stormar. Han är nöjd med sin lön.

Med all rätt. Piloternas löneutveckling det senaste decenniet står i en klass för sig. Genomsnittslönen har ökat med 75 procent på ett decennium, från 25 000 kronor i månaden 1997 till 43 700 kronor i månaden 2007. Reallöneökningen är rekordhöga 5,8 procent per år.

I löneligans bottenskikt ligger snabbköpskassörskan, vars reallöneökning var futtiga 0,9 procent per år mellan 1996 och 2006.

De senaste åren har konjunkturen tuffat på. Många har fått det bättre, en del mer än andra. Av olika skäl.

Och det är därför det är surt i mellanmjölkens land, trots de goda tiderna.

Surast just nu är sjuksköterskorna. De har definitivt tröttnat. Trots att de i procent räknat tillhört de senaste årens vinnare. Men i kronor och ören tycker de inte att det räcker. En röntgensjuksköterska på Karolinska i Huddinge tjänar 23 400 kronor i månaden. I måndags började strejken, och sjuksköterskorna har, hittills, allmänheten på sin sida.

Inte bara för att svenska folket värderar deras arbete, utan för att löneklyftor provocerar oss i största allmänhet.

Visserligen visar forskningen att svenskarna har blivit mer individualistiska än förr. Men stora löneskillnader ogillar vi mer än någonsin. År 2006 tyckte 72 procent att det är ett bra eller mycket bra förslag att minska löneskillnaderna, enligt siffror från Göteborgs universitet.

Siffran var bara 60 procent 1988.

Avtalsrörelserna har därför stor symbolisk betydelse. Den som får en mindre ökning ilsknar till när en annan grupp får mer. Kanske oavsett vad skillnaden i grunden beror på.

Lönespridningen har ökat de senaste åren, och det har ökat spänningarna. Under den senaste avtalsrörelsen kom nya konflikter upp till ytan när arbetsgivarna blev osams inbördes om lönenivåerna, LO:s kvinnopott fick kritik från manliga fackförbund, och tjänstesektorn satte hårt mot hårt mot tillverkningsindustrin.

Inte blev det lugnare av de politiska förändringar som skett. A-kassan sänktes och avgiften höjdes förra årsskiftet. Följden blev en massiv flykt från de fackliga a-kassorna – hela 400 000 personer har gått ur.

Och facken själva kämpar mot ofantligt stora medlemstapp. Enbart LO har förlorat minst 150 000 medlemmar de senaste 15 månaderna.

Något tycks vara på tok med den berömda svenska modellen.

Och blir det ingen lösning kan det bli farligt.

IT-sektorn tar höjd

Solen bryter fram genom molnen på Bromma flygplats. Vi kliver upp i maskinen, en AVRO RJ 100, via den bakre trappan och Flemming Månsson berättar att det är en fyrmotorigt jetplan, värt 300 miljoner kronor.

Planet leasas av Malmö Aviation men ägs – troligtvis – av något finansbolag någonstans i världen, för det är så det brukar vara i branschen, säger Flemming Månsson.

Han älskar sitt jobb. Världen är nästan alltid vacker uppifrån, men finast är det över Alperna, tycker han.

De goda pilotlönerna speglar det faktum att utländska bolag, främst lönsamma lågprisflyg, har etablerat sig i Sverige. Det finns helt enkelt fler bolag som kan betala höga löner, samtidigt som det finns flaskhalsar i utbildningssystemet. Resultat: de bäst betalda piloterna har månadslöner över 100 000 kronor.

Det är en effekt av globaliseringen.

Men i andra branscher kan det bli tvärtom.

– Ta resebyråerna. De påverkas enormt när kunderna kan handla på nätet av utländska reseagenter. För de företagen funkar inte kollektivavtalens löner. De ligger helt enkelt för högt, säger Jonas Milton, vd för tjänsteföretagens paraplyorganisation Almega.

Han opinionsbildar outtröttligt för vikten av att minska lönekostnaderna, eftersom det är den stora utgiften för tjänsteföretagen, till skillnad från i industrin där lönerna är en liten peng bredvid de enorma kostnaderna för maskiner, anläggning och energi.

Jonas Milton menar att hela kollektivavtalsmodellen måste moderniseras. För både fattiga och rika företag. För de fattiga blev fjolårets riktmärke om 3,4 procents löneökning för mycket, hävdar han.

Men även vissa svenska höglönebranscher undviker kollektivavtal. Högst 40 procent av Almegas medlemsföretag på avtalsområdet it har kollektivavtal.

– Vi kan inte våldta verkligheten. Hittar man inte avtal som fungerar i den internationella konkurrensen så kommer hela systemet med kollektivavtal försvinna. De nya branscherna kommer att köra förbi på snabbspår, det ser vi ju redan nu, säger Jonas Milton.

Fredrik Marcus är art director på webbbyrån Creuna. Företaget saknar kollektivavtal, men de anställda får allt ifrån vinstdelning till sjukvårdsförsäkring.

– Inför löneförhandlingarna brukar man kolla vad polarna har för lön på andra ställen. Sen kan ju utfallen bli lite olika. Nån får en höjning med 5 000 spänn, nån annan får 2 000, en tredje kanske får 0, beroende på hur duktig man är och hur bra företaget går, säger Fredrik Marcus till Fokus.

Trots denna trend är systemet med kollektivavtal mycket starkt. 91 procent av alla anställda i Sverige omfattas ännu av kollektivavtal. Ytterst få tunga aktörer vill skrota dem. Och i turbulensen kring lönebildningen i fjol var kritiken mot kollektivavtalen som idé definitivt av underordnad betydelse.

Det största bråket handlade inte om hur höga löneökningarna skulle vara utan vem som skulle få bestämma nivån. »Sätta märket« som det heter.

Vem ska sätta märket?

Idén om att industrin ska vara löneledande har funnits länge. De senaste tio åren har det upphöjts till norm.

– Det har varit mycket bra. Bra reallöneutveckling, bra för samhällsekonomin, säger IF Metalls ordförande Stefan Löfven.

Han sitter ombord på ett slitet pendeltåg med destination Södertälje och hoppas att de som kritiserar industrins roll ska förstå hur det hänger ihop.

– De tror att det är en maktfråga. Men det handlar om ekonomisk rationalitet, säger Stefan Löfven.

Tåget sniglar genom Huddinge kommun, och Stefan Löfven är orolig. Orolig för att systemet med industrin som märkessättare, ett system som hyllats av alla från Riksbanken och finansministern till industrins arbetsgivare, ska falla. Rädd för att hans egna medlemmar ska bli förlorare, och rädd för kaos i samhällsekonomin.

I fjol beslöt sig nämligen handeln för att bryta ett tabu.

Handelsanställdas förbund med 152 000 medlemmar, varav många otvetydigt hör till Sveriges sämst betalda, ville helt enkelt inte acceptera de 3,4 procents löneökning som industriavtalet slog fast. Och – fick arbetsgivaren med sig.

Handels avtal hamnade på 4,2 procent.

I kronor blev det dock inte mer än vad industriarbetarna fick. I uppgörelsen fanns dessutom flera försiktighetsåtgärder. Framför allt höjdes inte lägstalönerna i handeln med samma nivåer som motsvarande löner i industrin.

Ändå blev det stort rabalder.

Stefan Löfven förklarar.

– Vi i industrin ska konkurrera på världsmarknaden, det är därför vi måste sätta normen. Blir våra löner för höga så spricker det för alla!

Vän av ordning undrar kanske varför industriarbetare i så fall nödvändigtvis måste få lika stor löneökning som de fattiga kassörskorna.

Stefan Löfvén slår ut med händerna.

– Många tror att industriarbetare tjänar så bra, men så är det inte! Vi har många lågbetalda i IF Metall, och de går inte med på att vara lönegolv för alla andra, säger han medan tåget slamrar förbi Östertälje.

Principen om industrins särskilda roll fanns med redan när det berömda Saltsjöbadsavtalet ingicks 1938. Då stadfästes den svenska modellen med fack och arbetsgivare som självständigt förhandlar fram löner utan inblandning från staten. Affären gällde, något förenklat, att facken lovade avstå från att strejka om arbetsgivaren betalade den lön man kommit överens om.

Det var en framgångsrik uppgörelse, för ända sedan dess har Sverige kunnat stoltsera med en jumboplacering i den internationella strejkligan.

Industrins särställning formaliserades i slutet av 60-talet när tre ekonomer från fack och arbetsgivarorganisationer satte sig ner och konstruerade en modell för lönebildningen.

Vid det laget var Sveriges sötebrödsdagar över. Länderna i omvärlden, som slagits sönder under andra världskriget, hade rest sig igen. Dessutom hade det dykt upp helt nya konkurrenter i Sveriges bästa näringsgrenar.

Exempelvis hade Japan och Brasilien blivit stora och framgångsrika stålproducenter.

Ekonomernas modell, som döptes till EFO-modellen efter männen som snickrade ihop den, innebar att lönen i exportindustrin inte fick stiga snabbare än produktiviteten och framför allt inte snabbare än priserna i omvärlden.

EFO-modellen hyllades som en idealisk löneprincip. Precis som Saltsjöbadsavtalet symboliserade den att arbetsmarknadens parter tog samhällsansvar.

Men glädjen blev kort.

Internationellt valutakaos och oljekris under 1970-talet fick EFO-kompassen att snurra vilt, och den övergavs 1975. Inflationen tilltog och löneavtalen blev som julgranar, överlastade med prisutvecklingsgarantier och följsamhetsgarantier.

Inte mindre än fem devalveringar krävdes för att bibehålla konkurrenskraften under 1970- och 80-talen. Under den perioden genomgick den svenska modellen flera omarbetningar, ofta med tveksamt resultat.

Exempelvis gav sig staten in i inkomstpolitiska diskussioner med parterna vid flera tillfällen, trots att det egentligen var ett no-no. Dessutom klippte staten till med ny lagstiftning. Arbetsgivarna gick till exempel i taket när lagen om anställningsskydd infördes 1974. Tidigare hade arbetsrätten legat i kollektivavtal.

Efter 90-talskrisen var kartan dock omritad. Kronan flöt och Riksbanken hade fått i uppgift att hålla inflationen i schack genom att höja räntan om lönerna i Sverige skulle skena iväg.

Inte för att risken var så stor när Sverige fortfarande krälade i lågkonjunktur. Men skräcken inför nya inflationskaruseller fanns, och man behövde än en gång en ordning med stort O.

Det blev 1997 års industriavtal som på nytt slog fast att exportindustrin skulle sätta gränsen för hur mycket lönerna fick stiga.

Många kände nog att man hade kommit till historiens slut. Precis som statsvetaren Francis Fukuyama, som 1992 slog fast att den liberala demokratin hade segrat, trodde många i Avtalssverige att man hittat den bästa möjliga mekanismen för stabilitet och välstånd för alla.

Det var bara det att världen fortsatte förändras.

Industri mot handel

Konflikten mellan industrin och tjänstesektorn handlar om flera saker.

En är storleken.

– Det är inte rimligt att en sektor som bara har 20 procent av alla anställda ensidigt ska bestämma lönenivån för alla, säger Lars-Anders Häggström, ordförande för Handelsanställdas förbund, om industrin.

Men det handlar också om pudelns kärna: den internationella konkurrensen.

Tjänsteexporten har ökat kraftigt. Överskottet i tjänstehandelsbalansen har legat mellan 70 och 80 miljarder kronor om året sedan 2002. Precis som dagens resebyråer arbetar många tekniska konsulter, dataprogrammerare, arkitekter och andra i tjänstesektorn på en internationell marknad, och Lars-Anders Häggström hävdar att det även gäller handeln.

– Icahandlarna ligger med örat mot marken. Det är därför de tar fram egenmärkesvaror som konkurrerar med de importerade, säger han.

Han har medhåll av åtskilliga, bland annat sin egen motpart, Svensk Handels vd Dag Klackenberg.

Men IF Metalls ordförande Stefan Löfven håller inte alls med. Och han har också mycket stort stöd. Enligt en siffra står industrin och industrinära tjänster för 90 procent av exportvärdet, trots att antalet anställda har krympt. »Tänk bort industrin och Sverige blir Fattigsverige tillbaka«, har en av industrins arbetsgivare sagt.

– Visst kan det finnas gråzoner, men i stora drag är det ju vi i industrin som är internationellt konkurrensutsatt, menar Löfven.

En som uppmärksammat konflikten är ekonomiprofessorn Lars Calmfors. Han oroar sig för vad som skulle hända om tjänstesektorns aktörer blir så förbannade att de bryter sig ur det nuvarande arrangemanget.

– Jag tror industrin måste behandla dem som en mer jämbördig part när man förbereder avtalsrörelserna, och försöka enas om riktlinjer. Exakt hur det ska gå till vet jag inte, men förmodligen måste man hitta nya former för det. Industriföreträdarna måste nog bli lite mer ödmjuka, säger han.

En annan som oroligt bevakar frågan är statliga Medlingsinstitutet, som nu har bjudit in alla parter till gemensamma diskussioner om vilka grupper som egentligen är internationellt konkurrensutsatta. Skälet är uppenbart: om man inte lyckas upprätthålla idén om att det är bra med en hyfsat gemensam löneökningstakt, varför ska då sjuksköterskorna nöja sig med mindre än det lönepåslag på 5 000 kronor i månaden som de vill ha?

Finansminister Anders Borg vill helst lägga händerna på ryggen, precis som den svenska modellen föreskriver. Lönebildningen ska inte politikerna lägga sig i.

– Men jag kan ju notera att det har fungerat väl under de år vi har baserat avtalsrörelsen på industriavtalet. Om något fungerar behöver man nödvändigtvis inte ändra det. Men exakt vart man ska ta vägen är en fråga för parterna, säger han.

Inuti den stora konflikten finns det flera andra, potentiellt lika viktiga.

En handlar om det som brukar kallas samhällsekonomiska hänsyn. Om inte arbetsgivare och fack lyckas lägga löneökningarna på en nivå som stämmer överens med tillväxten och produktiviteten i stort, så ökar inflationen.

Och ökad inflation leder bums till att Riksbanken höjer räntan. Vilket i sin tur leder till ökade kostnader för företagen, som kommer tvingas sparka folk.

De närmaste åren kommer lönerna enligt Riksbanken öka med 4,5 procent per år, om man räknar med löneglidning och förhandlingar. Det är en hög siffra, som har fått såväl ekonomer som politiker, fack och arbetsgivare att famla efter luktsaltet.

Särskilt som ekonomin nu börjat halta betänkligt. Man oroar sig för att de avtal som förhandlades fram i fjol, de flesta av dem treåriga, ska göra en redan hotfull situation ännu värre.

När fackförbunden tappar medlemmar försvagas deras förhandlingsstyrka. Många tror att de måste bli mer kundorienterade för att få medlemmarna tillbaka. Men en hårdare profilering har sitt pris.

– Sämst utfall tror jag det blir om den nuvarande samordningen bryter samman och vi får okoordinerade förhandlingar på branschnivå som vi hade ett tag på 1990-talet. Risken är då att man varken tar tillräckliga samhällsekonomiska hänsyn eller möter tillräckligt starka marknadskrafter, säger Lars Calmfors.

Ett exempel på problematiken är gruvarbetarna i Gällivare som gick i vild strejk förra året. Järnet hade blivit guld, LKAB vadade i pengar och nu ville Gruvtolvan ha mer än industriavtalets 3,4 procent i löneförhöjning.

Men de blev kvästa av sin överrock IF Metall som tycker att vinstdelningssystem är en bättre metod att använda i lönsamma företag.

Frågan är dock om Gruvtolvan köper det argumentet i nästa avtalsrörelse. Och även om de gör det så kan varken sjuksköterskorna eller kvinnorna i Kommunal räkna med att Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ska dela ut vinst, precis.

I fjol inrättade LO en ny sorts kvinnopott, konstruerad för att gynna kvinnodominerade förbund. Men då ville inte IF Metall vara med. Det är inte roligare att vara lågbetald kvinna i industrin än i äldre­omsorgen, ansåg man.

Både Kommunal och Handels, som gynnades av det nya systemet, vill däremot ta fler steg i nästa avtalsrörelse.

Då skulle Louise Khullar, 42, bli glad. Hon sitter i kassan på en Coop-butik på Kungsholmen i Stockholm.

– De små höjningar man har fått genom åren äts upp av allt runtomkring, säger hon lågmält.

Hon har haft samma yrke sen hon var 20 år. Nu är hon ensamstående med två barn och försöker lista ut vart regeringens jobbavdrag har tagit vägen. I sin plånbok kan hon i varje fall inte hitta det.

Hur tvisten mellan könen ska lösas är än så länge skrivet i stjärnorna.

För i botten av alla diskussioner om lönerna finns produktiviteten.

Ju fler spadar en gubbe kan tillverka på samma tid, desto högre produktivitet. Och desto högre lön kan han få.

Observera: han. För det är oftast kvinnor som jobbar i sektorer med trög produktivitet.

Är kvinnorna lågproduktiva?

I orkesterdiket i konserthuset i Malmö sitter violinisten Britt Forsströmsson, 46, och begrundar noterna till Max Regers »Hillervariationer«.

– Det är synd att vi inte får betalt efter antal toner, för det är tusentals. Extra många den här gången, konstaterar hon och ler.

Kanske borde Britt Forsströmsson vara nöjd med att hon får mer än en korg med ägg. Enligt en berömd ekonomisk teori illustrerar musikerna ett generellt problem med tjänstesektorn: att lönerna stiger trots att produktiviteten inte ökar.

Det tar, sa ekonomen William J. Baumol, lika lång tid att spela Beethovens violinkonsert i dag som det gjorde när den uruppfördes 1806. Nämligen 46 minuter och 45 sekunder. Produktivitetsutvecklingen är noll – ändå har musikerna betydligt högre löner i dag.

Förmodligen var Baumol lika döv som Beethoven. Konserten är nämligen bättre i dag.

– Vi musiker är ju mycket bättre än på 1800-talet. Bättre utbildade, bättre tränade och har bättre instrument, säger Britt Forsströmsson.

Och beroende på dirigent och tolkning kan den berömda violinkonsertens längd faktiskt variera. Särskilt om violinisten tar ut svängarna i de så kallade kadenserna, förklarar hon.

Men Baumols poäng kvarstår. När mindre nogräknade chefer i äldreomsorgen försöker få personalen att spela enmanskvartett brukar det sluta med anmälningar enligt Lex Sarah.

Trätan mellan industrin och tjänstesektorn förgiftas också av det faktum att industrins produktivitetstillväxt har varit rekordhög de senaste åren. Så har det inte varit i den privata tjänstesektorn. Åtminstone inte i genomsnitt. Än mindre i den offentliga.

Nationalekonomen Stefan Lundgren, vd för tankesmedjan SNS, har påpekat att en starkt växande tjänstesektor kan betyda att tillväxten i ekonomin som helhet blir långsammare.

Men tjänstesektorn slåss nu energiskt mot denna loserstämpel. Vissa tjänstebranscher, särskilt telekom och handel, har nämligen också effektiviserats rejält, vilket förstås stärker deras sak när de vill vara med och påverka »märket«.

Mest oroliga för framtiden är kanske industrins arbetsgivare.

Visserligen skulle de, precis som Jonas Milton på Almega, gärna se mer av lokal lönebildning. Och de ekonomiska experterna är inte emot en sådan lösning. Det är ju på lokal nivå som marknadskänsligheten är som bäst.

– Men då ska förhandlingarna bedrivas under fredsplikt. Vi är enormt känsliga för konflikt, säger Teknikföretagens vd Anders Narvinger.

Och den kombinationen är omöjlig, enligt Stefan Löfven.

– Man kan ju inte först ha en centralt avtalad fredsplikt och förhandla fram lönerna efteråt. Det kommer inte att ske. Absolut inte. Det vore som att spela hockey utan skridskor, säger han.

Industrins konflikträdsla har knappast blivit mindre av att antalet anställda har minskat. Tvärtom. Tas en nyckelmedarbetare ut i strejk, så kostar det inte facket särskilt mycket. Men hela fabriken kan bli stående.

Följaktligen är exportindustrins arbetsgivare om möjligt ännu mer förtjusta i kollektivavtal än facket.

Att kollektivavtalen skulle vara på väg ut, som Jonas Milton på Almega tror, betecknar Anders Narvinger som »helt hypotetiskt«.

Och det talar för att kampen om att vara vägledande för lönesättningen trots allt inte blir så blodig. För industrin vore det farligare att ha tjänstesektorn emot sig.

– Om det är så att en del inte känner sig bekväma med att industrin sätter märket så är det väl bra att vi diskuterar det. Jag tror att vi kommer hitta en lösning, säger Anders Narvinger.

Skakad, men inte död

Nej, den svenska modellen tycks inte vara död. Men den kommer se annorlunda ut i framtiden. Facken blir svagare, ego-faktorn högre, liksom tonlägena i avtalsrörelserna. Och andelen av den svenska arbetsstyrkan som har kollektivavtal kommer att minska.

Globaliseringen är här för att stanna, och industri och tjänstesektor måste hitta en ny balans i striden om vem som ska sätta lönemärket. Den striden har för tillfället flyttat från debattsidorna till det ställe där arbetsmarknadens parter trivs bäst, förhandlingsbordet. Kaffet är kravmärkt och Medlingsinstitutet står för bullarna.

Allt talar för att jämställdhetsfrågan förblir en hård nöt åren som kommer. Fast möjligen mindre för arbetsmarknadens parter än för politikerna, som måste hitta ett sätt att finansiera höjda löner inom vård och omsorg innan 40-talisterna osäkrar sina rullatorer.

Det nya formatet för den svenska modellen är kanske Saltsjöbadsavtalet 2.0 som LO, PTK och Svenskt Näringsliv just nu diskuterar.

Efter en försiktig öppningsrunda i höstas har de kommit till slutet av förspelet, och börjar de sedan förhandla skulle de rent av kunna landa i ett nytt huvudavtal lagom till 70-årsminnet av det första Saltsjöbadsavtalet den 20 december.

Mer ur reportaget: Strejken är ett trubbigt vapen.

Mer på fokus.se: Anna-Karin Eklund om vårdstrejken.

Stefan Löfvens makthavarsida.

Lars Calmfors makthavarsida. 

Anders Borgs makthavarsida.

Stefan Lundgrens makthavarsida.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1325 kronor!

1 comment