Morden har inte blivit fler. Mediernas rapportering kring fallen har däremot ökat kraftigt.
Englamordet i Stjärnsund, barnamorden i Arboga, Rödebyrättegången, Kungsholmenmålet och nu senast skräckpappan i Österrikiska Amstetten. Våren 2008 har kriminaljournalisterna fått jobba hårt. Dramatiska löpsedlar har avlöst varandra.
I Sverige begås varje år ungefär hundra mord, dråp eller misshandelsfall med dödlig utgång. Det är en siffra som varit i det närmaste konstant de senaste decennierna. Under samma period har medierapporteringen ökat kraftigt.
Kriminaljournalistik har blivit mer accepterad i alla mediekanaler och är en del av den vanliga samhällsbevakningen för redaktionerna.
För ett antal år sedan tog till exempel Sveriges Television och Sveriges Radio sällan upp enskilda fall, men nu tillhör det den dagliga rapporteringen.
Det är olyckligt, säger Ester Pollack, medieforskare vid Stockholms universitet.
– Rädslan för brott kan få större effekt än brotten i sig, säger hon.
En finsk vetenskaplig studie visar att ju mer intensivt en person konsumerar journalistik om brott, desto mer otrygg och rädd känner sig den personen.
Jerzy Sarnecki är professor i kriminologi vid Stockholms universitet. Han tycker att kriminaljournalistiken håller alldeles för låg kvalitet.
– Man ser en skriande brist på kunskap, det är ofta fråga om mycket lösa uppfattningar och politiserade åsikter som bygger på att man inte begriper vad det handlar om.
Enligt Sarnecki hotas rättssäkerheten när suget efter mer rapportering gör att förundersökningar läcker ut och vittnen pumpas på sina berättelser. Han anser att journalistiken blivit alltmer intresserad av själva händelseförloppet, inte av varför det hänt.
Den ökade bevakningen av kriminalfall kan också påverka politiken, säger Sarnecki och tar sommaren 2005 som exempel. De många fängelserymningarna ledde då till att oppositionen krävde justitieminister Thomas Bodströms avgång och ministern svarade med att lova nya rymningssäkra superfängelser.
–Sådana där spontana reaktioner på uppseendeväckande händelser motarbetar alla försök till en långsiktig kriminalpolitik, säger Jerzy Sarnecki.
– Men det är inte bara politikerna som är populister, det är journalisterna också.
Han menar att gränsen mellan verklighet och fiktion allt oftare suddas ut.
Han får medhåll av den erfarne kriminalreportern Anders Fallenius på Expressen.
– Allting vävs ihop med varandra, verklighet blandas med underhållning, ibland frågar man sig om det är samma sak, säger han.
Fallenius gillar inte den utvecklingen, inte heller hur offerjournalistik tar allt större plats. Han vill flytta fokus från offer till gärningsman.
Men vad är det som gör just kriminaljournalistiken så populär hos medieföretag och mediekonsumenter? Ester Pollack har en teori.
– Brott och brottslighet platsar bra i den journalistiska utveckling som handlar om dramatisering, personifiering och stark marknadskonkurrens. Dessutom finns det inget kallt krig längre, ingen järnridå. De stora motsättningarna i dag är svåra att förstå sig på, men i kriminaljournalistiken är det enkelt att ge onds-kan ett ansikte.
Prenumerera på Fokus!
41 nummer av Fokus för bara 995 kronor!
2013-21
2013-20
2013-19
2013-18
2013-17
2013-16
2013-15
2013-13
2013-12
2013-11
I artikeln påstås att antalet mord, dråp eller misshandelsfall med dödlig utgång uppgår till ca 100 om året och att det inte är fler nu än för tio år sedan. Verkligheten är en helt annan. Av Brå:s statistik framgår med obehaglig tydlighet att det begicks 258 mord år 2007, vilket var 101 mord fler än 1997. De senaste fem åren har antalet mord ökat med igenomsnitt 14 mord om året. Sett i ett lite längre perspektiv, från 1950, är det inte heller någon tvekan om vad statistiken säger – antalet mord ökar kontinuerligt, även om de årliga variationerna är stora. Vilken är källan till Emma Härdmarks artikel?
Det synes därför fullt rimligt att mediernas rapportering också har ökat kraftigt.
Hej Martin. Blanda inte ihop antalet anmälda brott och den faktiska statistiken.
Antalet *polisanmälda* brott i kategorin mord/dråp/misshandel med dödlig utgång ökar mycket riktigt och var – för att vara exakt – 261 under 2007. Källa: BRÅ.
Men antalet *faktiska* fall av mord/dråp/misshandel med dödlig utgång minskar något. Statistiken för 2007 är inte klar än, men för 2006 är det 91 stycken.
2005: 82
2004: 97
2003: 81
2002: 100
Källa: Socialstyrelsen och Mikael Rying, polisen.
/Emma, reportern
Hej igen Emma,
OK, man ska inte dra för höga växlar på anmälda brott, även om jag har svårt att förstå hur felkällan just för denna brottstyp skulle kunna vara så stor. Något ”lurt” är det med statistiken. BRÅ skriver att de brott som anmäls till polisen och som polisen redovisar till Brå är en överskattning av det faktiska antalet fall av dödligt våld eftersom det senare visar sig att några dött naturligt eller i en olycka. Samtidigt är det svårt att förstå varför antalet lagförda för mord och dråp år efter år ligger betydligt över 100. År 2006 dömdes 163 personer för mord, 2005 var det 145 personer, 2004 var det 151 personer osv. Även här är trenden ökande de senaste 10 åren, precis som med de anmälda morden.
tjena,
jag håller med dig, det är en stor skillnad mellan antalet polisanmälda brott i den här kategorin och antalet personer som dör till följd av våldsbrott.
men tydligen är det så att dödsfall som kan misstänkas vara ”onaturliga” först rubriceras som mord/dråp för säkerhets skull, för att en utredning ska kunna dras i gång. men ganska många av fallen kan rätt så snabbt avskrivas som självmord eller, precis som du säger, olycka eller naturlig död.
tror därför inte att det är något lurt med statistiken.
socialstyrelsen, som har hand om dödsorsaksregistret som det heter, bokför inte uppgifterna förrän det rättsligen har klarats ut om det var just mord/dråp eller en naturlig död/självmord. det är därför som statistiken för 2007 inte är klar än trots att det nu i maj 2008 torde stå rätt klart vem som är död och inte.
varför antalet lagförda för mord/dråp ökar vet jag inte, men jag kan tänka mig att det blivit vanligare att fler personer döms för delaktighet i ett och samma mord. som vanlig mediekonsument tycker jag i alla fall att ”gemensamt och i samförstånd” dyker upp oftare nu än det gjorde tidigare.
/Emma
Det luriga ligger inte i statistiken utan i hur den tolkas: som att inget speciellt har hänt. I själva verket borde mordtalen sjunka i takt med att befolkningen blir äldre och akutsjukvården förbättras. Att den inte gör det tyder på att det grova våldet ökar. Vilket ju också syns i misshandelsstatistiken.