Till Rebecka I här ovan: Jag känner inte alls igen mig i din beskriving av mammor. Inte alls.

Alla mammor jag känner (och det är en hel del eftersom jag jobbar som lärare samt har 3 barn själv) vill inget hellre än att papporna ska ta minst hälften av föräldraledigheten och VAB. Men man kan ju inte tvinga en pappa att vara ledig. En 7månaders baby kan ju inte lämnas själv bara för att mamman kräver att få gå tillbaka till jobbet.

Du missar poängen Rebecka. Papporna inte bara vägrar vara hemma 50% de jobbar dessutom över mer än andra för att slippa vara hemma på kvällarna också.

Självklart hamnar man efter lönemässigt om man är föräldraledig och VABar. Frågan är om män på allvar är beredda att ta det.

Den börjar faktsikt mycket bra. Jag håller med om en hel del och blir först på ganska gott humör och tänker att “här är det äntligen någon som inte fallit för den gamla vanliga ojämställdhets-smörjan”. Att Johan C’s fru började jobba tre veckor efter förlossningen fick mig att tänka “Bravo! Det finns kvinnor som inte förvandlas till “100% mamma” och sätter sitt eget liv på paus.” Om hans bekante som sa till sin fru att “Jag skiter i vad Du gör – jag ska ha mina sex månader!” fick mig att tänka “Skönt att det finns killar som står upp för sina rättigheter”.

Men efter det spårade artikeln ur och ramlade snabbt tillbaka i samma gamla tradiga, fördumsfulla klyschor igen och här är de som retade mig mest och varför jag tycker att de är just klyschor och rena fördomar:

1: Ang. TCOs pappaindex så hävdar Johan C med bestämdhet att detta är inte en ekonomisk fråga utan att män jobbar mer övertid än någonsin när barnen är små för att de inte VILL vara hemma. Jag håller helt med om att det inte är en ekonomisk fråga (i de flesta fall) men snarare en fråga om att kvinnor många gånger anser ha en närmare relation till sitt barn och att deras föräldraroll är mycket viktigare än mannens. Att säga att “män inte vill” är en fruktansvärd generalisering och ett helt absurt påstående! Jag har personligen ännu inte sett en vännina eller kvinnlig kollega som inte velat “vara hemma så länge som möjligt” efter en förlossning. De flesta har sagt till mig att de skulle vilja vara hemma mycket längre och att de inte alls har någon lust att gå tillbaka till jobbet. Jag har heller inte en enda manlig vän som inte älskat att vara hemma med sina barn och mer än hälften av dem har tagit så mycket de “fått”.

2: Ang. lönegapet och faktum enligt Johan C att “män har givetvis lite bättre betalt, men det är inte iögonfallande…” och “det är under dessa år som lönegapet uppstår på riktigt.” Ja men är det inte självklart och ekonomiskt korrekt? Om man som kvinna väljer att vara ledig i 18 mån kan man väl inte räkna med en prestationsrelaterad löneutveckling? Samma sak gäller ju en man som varit borta i 18 månader. Varför ska en arbetesgivare ge mer än inflationsrelaterad löneökning för en person (man eller kvinna) som inte bidragit till verksamheten? Vill man se till att slippa “lönegapet” får man väl dela 50/50 med sin partner så att båda “halkar efter” lika mycket då? Jag tycker dessutom att de flesta verkar glömma att det inte är en mänsklig rättighet att skaffa barn och få betalt i 18 mån för det… Vi borde vara väldigt tacksamma över att vi bor i ett land med så generös lagstiftning och ersättningsnivå tycker jag.

3: “Det är helt enkelt mammorna som har bäst kontakt med sina barn, kan allt om feber och mediciner.” Återigen, detta är absurt! Kunskap om feber och mediciner föds man inte med – det lär man sig för att man måste! jag har inte en enda vännina som inte haft smått panik de första veckorna för att de inte haft en aning om hur man tar hand om ett litet spädbarn, vare sig det är friskt eller sjukt! Och hur många nyblivna föräldrar kutar inte till BVC för minsta hosta eller feber just för att de inte vet? Att säga att “kvinnor vet bättre” är ju löjligt! Och fruktansvärt farligt! Det är just den här typen av “kvinnoroll” (självpåtagen av oss kvinnor eller baserat på fördomar) samt det val som de flesta kvinnor verkar göra, att stanna hemma med sin baby så länge som möjligt, som är orsaken till lönegapet. Det är i alla fall vad jag tycker och tror. Man kan nämligen inte (ens i Sverige) både ha kakan och äta den!

Men vad vet jag? Jag är ju inte “100% mamma”…

Som jeg ser det er der aldrig kommet noget rigtig positivt ud af at ”slå sig selv eller andre i hovedet” med selvbebrejdelser eller skyldsfølelser. Derfor er jeg betænkelig ved den lidt for bombastiske pseudo-solidarisering med kvindekønnet, som Johan præsterer til slut i den ellers interessante og velskrevne artikel
Med den tilgang kommer vi i stedet til at sidde fast i det negative udtryk : Selvbebrejdelser, opgivenhed og negativitet mod det modsatte køn.
Og DET ville jo være frygtelig ærgerligt – en direkte trussel mod det det livet vel dybest set også handler om. At få plads til KÆRLIGHEDEN mellem kønnene. Og til børnene

Og fortsat god sommer i Sverige … 30 grader – pyh

Bjarne Rostgaard

Byt umgänge.

Och den nya chefen gick med på att vänta!

Alla har inte sådan tur med sina arbetsgivare, men när jag brukar tänka på detta som en tröst när jag själv harvar runt med mössan i hand.

Och jag brukar tänka på oss när andra pappor skryter om att de var hemma typ tre månader.

Vi missar jämställdhetsbonusen som träder i kraft nu i juli – men vi behöver å andra sidan inga extrapengar för att vilja vara hemma varsin lika lång tid.