Det finns bara en skådis vars arbete jag följer helt religiöst: Angelina Jolie. Inte dramerna där hon ska vara »mänsklig«, det funkar inte, men ge henne åtsmitande kläder och ett skjutvapen så är jag där. Kanske inte precis på grund av hennes skådespelarbegåvning. Jag tror inte heller min fascination är sexuell – all den där perfektionen blir liksom könlös. Jag menar bokstavligen »religiöst«. Vi brukar ju faktiskt också säga att vi avgudar våra idoler.

I mina tidiga tonår utvecklade jag ett beroendeförhållande till Marvels serietidningar, särskilt dem om mutanterna. Jag älskade det stora narrativet om hur mänsklighetens nästa evolutionära generation utvecklas ibland oss. Fascinerades av de många varianterna i berättelsen om hur ankungar finner sig tillrätta (eller inte) som svanar. Ja, sagor om utstötta som visar sig vara utvalda har naturligtvis alltid varit en enkel metafor för hur hierarkierna växlar omkring oss när vi växer upp.

Men sedan andra världskriget har man inte riktigt kunnat stanna där. I Marvel-serierna är mutanterna, Homo superior, ett utvalt folk i frasens alla moderna betydelser. Deras utanförskap genererar bland dem offer och fascister, fredskämpar och sionister, vetenskapsmän, demagoger och humanitära extremister. Bland de populära berättarformerna tror jag på fullt allvar att superhjälteserierna kommit längst i politisk analys av eugenikens (rashygienens) arv i dag. Av hur meritokrati och genetisk elitism flutit ihop i kanterna.

Att superhjälteberättelser delvis fyller samma roll som forntidens myter har länge varit väl etablerat. Andra påstod detsamma om kändiskulturen, tills skvallersajter och mobilkameror lyckades riva ner de flesta av övermänniskorna på jorden igen. Det är kanske inget sammanträffande att superhjältar under samma period gick från nördig marginalunderhållning till ett folkligt intresse. Teveserien »Heroes« fans är på det stora hela inte gamla geeks. X-Mens hemliga privatskola för barn med något speciellt i blodet går igen i Harry Potter. Angelina Jolies senaste film är »Wanted«, där en maktlös ung man blir (genetiskt) utvald att gå med i ett sällskap av lönnmördare med superkrafter. Han frågar Jolie om hon någonsin hellre velat vara normal. »Nej«, svarar hon, och det går genom märg och ben, för jag vet plötsligt inte om det är mänskan eller rollen som talar.

En Vanity Fair-skribent observerade i somras att Jolies hemlighet är just denna, att de fiktiva rollerna och det offentliga privatlivet flyter ihop. Paparazzi-bruset sliter inte ut hennes ansikte för duken, eftersom gränsen mellan superhjältinnan och fertilitetsgudinnan ändå är flytande. Jag undrar vad det säger om mig att Brad Pitt vid hennes sida fortfarande mest känns som en prinsgemål. En av de där dödliga som sträcker sig för långt i Ovidius metamorfoser och slutar som en saltstod eller en stjärnbild.

Våra tankar formas av våra hjältesagor, verkliga och fiktiva. Joyce Carol Oates, med sitt ypperliga gehör för myter och legender, lät i sin ungdomsbok »Snygg« en artonårig Michael Phelps inspirera huvudpersonen till ett annat liv. När jag själv såg Usain Bolt i hundrametersfinalen blixtrade en gammal men oförminskad längtan inom mig: »Nu händer det. Nu kommer mutanterna! Låt mig få vara en av dem.« Det är förstås inte konstigt att individer blir starkare, snabbare eller snyggare i ett samhälle som utöver revolutionerande medicinska kunskaper bjuder hittills oanade möjligheter till extrem specialisering. Det underliga är att den samhälleliga debatten om hur vi ska hantera vilka vi kan bli är förpassad till våra dagdrömmar och godnattsagor.

Få Fokus i ett år för bara 975 kronor!
Spara 1030 kronor jämfört med lösnummerpriset 2009 kronor.