Enligt Turkiets geografiska indelning kallas dessa områden för sydöstra anatolien och östra anatolien. Se nedanstående karta:

http://www.planetware.com/map/turkey-regions-of-turkey-map-tr-trreg.htm

Ni kan även googla genom att skriva ”regions of Turkey”

För övrigt så har turkarna haft egna RIKEN i området i 1000 år. Det började med Seljukiska riket år 1037 (Det var turkiska folket som bildade och turkar finns i detta geografiska läget sedan dess).

Se också nedanstående illustrering av de riken som existerade. (Jag såg INTE ngt kurdistan där:):):

http://www.mapsofwar.com/ind/imperial-history.html

Hoho, det kom ju verkligen från rätt käft.

Så här resumerar Per Ahlmark Karlssons metoder i Ahlmarks bok Vänstern och Tyranniet:

(citat)

17. Karlssons analyser
Som andra utrikesdepartement har också svenska UD haft sina fanatiska
Israelfiender. Gunnar Hägglöf, Sverker Åström, Carl Lidbom,
Pierre Schori och Torsten Kälvemark är namn ur skilda generationer.
Men den mest envetne förbannaren av den judiska staten har fått
sin centrala position under regeringen Bildt. Ambassadör Ingmar
Karlsson har blivit chef för UD:s “idé- och analysgrupp”. Låt oss se
hur han analyserat Israel.
Hans böcker Gud med oss (1984) och De obotfärdigas förhinder (1987)
är fulla av vantolkningar och angrepp på Israel, som kallas för en ny
“korsfararstat”. Både sionister och korsfarare har “byggt på koloni-
sering och erövring”. Landet vilar på “en krigaretik”. Karlsson hånar
glädjen i väst efter räddningsaktionen i Entebbe 1976 och bombningen
av Iraks atomreaktor 1981.
Karlsson anser att sionismen har ett intresse av fortsatt eller ökad
antisemitism. Hans teknik här (och i några andra fall) är att 1) kasta
fram ett uttalande av en känd jude, 2) omtolka tanken och 3) rikta
den som en anklagelse mot Israel. Det är sant att Herzl vid sekelskiftet
noterade att antisemitismen gjorde fler judar till sionister. Karlsson
förvränger iakttagelsen och utslungar den 80–90 år senare, efter
att sex miljoner judar dödats i Förintelsen, mot staten Israel: sionismen
kan “sägas ha ett egenintresse i antisemitiska strömningar”!
Som nästan alla antijudiska agitatorer förvränger han dessutom
innebörden i ordet “antisemitism” och talar om “antisemitism mot
araber”. Karlsson påstår att massakern i Deir Yassin 1948 kan “sägas
ha följt de gammaltestamentliga påbuden”.
Ambassadör Karlsson angriper tanken att rätten att existera skulle
vara ett relevant “kriterium” för Israels internationella relationer.
Han låtsas att israeliskt jordbruk nedanför Golanhöjderna var upptakten
till sexdagarskriget 1967.
Till slut påstår han att Israel hyser rädsla för fred, eftersom “fred
skulle få negativa effekter på det israeliska samhället”, etc. Vi såg på
hösten 1993 glädjen hos en överväldigande majoritet av israeler över
principavtalet mellan Israel och PLO och den öppning till fred som
överenskommelsen innebär.
Karlssons artiklar om Mellanöstern är ofta maniska. Nästan allt
som kan tolkas negativt om Israel blir åberopat; nästan allt som kan
förklara eller försvara landets handlande förtigs eller bagatelliseras.
Karlsson drar fram vad skräp som helst om det kan smutsa bilden av
den judiska staten.
Han har t ex hänvisat till Lennie Brenners bok The Iron Wall (1984).
Brenner är en antisionistisk trotskist, som påstår att sionisterna samarbetade
med nazisterna på ett sätt som ger dem ett delansvar för
Förintelsen. En seriös forskare som professor Gill Seidel beskriver
honom som vänsterantisemit. Brenners böcker har rekommenderats
av The Institute for Historical Review, som är centrum för dem som
förnekar Förintelsen. Naturligtvis passar det Karlsson att dra fram
just Brenner som auktoritet på sionisters elände.
På omvänt sätt har han ofta framträtt som apologet för Assadregimen
i Syrien, där han var stationerad i flera år. Karlsson har skönmålat
skräckväldet där, vars förtryck och tortyrmetoder bl a sammanfattas
i boken Syria Unmasked (Middle East Watch, 1991). Under
80-talet försvarade Karlsson energiskt Syriens behandling av landets
judar, vilka hölls instängda i landet, som en sorts gisslan.
Ännu 1993 påstod Karlsson att judarna i Syrien hade “självstyre”
som verkar “konfliktdämpande”. I motsats till den syriska toleransen
präglas däremot Sydafrika, serbernas politik i Kosovo och Israel (!)
av “dominans eller tvångsmässig segregering” (Aftonbladet/Kultur
mars 1993).
Liksom i fallet Guillou ser vi här en person, för vilken frågan om
demokrati/diktatur i Mellersta Östern inte är viktig. Trots terrorn i
Syrien hyser Karlsson sympati för regimen där; trots demokratin i
Israel känner han ständig avsky för landet. Vi bör minnas det när
denne ambassadör sänder ut sin nästa “analys”.2

2 I ett replikskifte på hösten 1993 (i Svensk Tidskrift nr 3, 4 och 5 1993) blev Ingmar
Karlsson vildsint när några av hans uttalanden hade citerats. Ahmed Rami och jag
(Ahlmark) är “två sidor av samma mynt”, skrev Karlsson. Rami är min “like”. Vi är
båda “en skam för svensk debatt”.
Nazisten, fälld i svenska domstolar för hets mot folkgrupp, och antinazisten är
alltså i moralisk mening jämställda. Så talar ordföranden i UD:s idé- och analysgrupp.

(slut citat)

För det första: hur många läser KULTURSIDORNA i dagstidningarna? Som alla i branschen vet är det en närmast försvinnande andel. Att ställa det dagliga bläddrandet i en morgontidning mot hur många som läser (lika obestämt) ”bloggar” säger absolut ingenting om det jag i min text betecknade ”den nya kulturjournalistiken” – vilken dessutom handlade mer om tillgången till all nätbaserad kulturjournalistik (inklusive den från etablerade medier, och framför allt ur ett globalt perspektiv), än om vissa ”kulturbloggar”.

För det andra: läsartalen för just bloggar måste ändå, utifrån Nordicom-siffrorna, sägas vara anmärkningsvärt hög. Det handlar ju inte, såvitt jag kan utläsa, om hur många som läser bloggar eller inte – utan om hur många som gör det DAGLIGEN. Faktum är att det enl. Nordicom är fler svenskar i åldrarna 15-44 år som läser bloggar än som laddar ner film, musik, tv och radio från nätet, vilket är uppseendeväckande.

Och vad gäller Can-artikeln så har det, symptomatiskt nog, varit i bloggsfären som debatten fortsatt, och breddats, kring både Can och Karlsson samt deras kontrahenter.

Och ställ gärna Cans svulstiga retorik mot Fredrik Malm långa, grundliga, genomgång på sin blogg, här:

http://fredrikmalm.blogspot.com/2008/09/lite-synpunkter-p-karlssons-bok.html

Vad man än anser om Malm eller Can så måste man konstatera att det är Malm, och inte Can, som här fördjupar på allvar, och kräver av motparten att höja nivån. Det råder faktiskt ingen tvekan om att det är Malm, och bloggsfären, som utför det undersökande journalistiska arbetet här, inte Can och DN.

Det är också tack vare bloggarna i denna debatt man kunnat ta del av hela Ingmar Karlssons beryktade, sjusidiga brev. När jag läste det slogs jag av att det inte alls var så ”demoniserande” som gjorts gällande. Tack vare anti-Karlsson-bloggarnas ”källhänvisning” fick jag själv en mer nyanserad bild av Karlsson. Trots de flitigt citerade, konstiga passagerna om ”eliminering” i brevet så får jag ändå bilden av en seriös, och mänskligt djupt sårad, man, som verkligen på allvar HAR engagerat sig i ”kurdfrågan” under 45 års tid.
Så hur man än vrider och vänder på denna fråga är det omöjligt att dra andra slutsatser än att det är bloggdelen av debatten som fördjupat, problematiserat, fört fram i ljuset – och fått mig att fundera vidare i båda riktningarna och slutligen fått sympatier för både Karlsson och Demirbag-Sten. Dock inte för Can, som i jämförelse författat debattens gaggigaste gammelmedia-gegga.