Borg sänker Reinfeldt

»Ibland undrar jag över om opinionssiffrorna stämmer«, sa statsministern till DN och suckade antagligen djupt. För Fredrik Reinfeldt kan verkligen inte förstå. Inte begripa. Inte nappa. Koppla. Uppfatta. Vill inte!

Det är inte förnekelse. Statsministern är enbart, hur ska vi uttrycka det: lite selektiv med vilka delar av verkligheten han accepterar som verklighet.

I halvtid mellan två val skiljer 14,9 procent mellan blocken och Reinfeldt kan som sagt inte förstå. Han har tillsammans med Maud, Göran och Jan i flera veckor, en skattesänkning i taget, skedmatat svenska folket med höstbudgeten. Likgiltigt har vi gapat och svalt men vi är inte glada.

Särskilt inte pensionärerna.

Som ett tjurigt barn upprepar Reinfeldt att han leder en »reformregering«:

Borgerligheten har i rasande takt genomfört vad den gick till val på. Så hur kan folk enligt Konjunkturinstitutet vara mer pessimistiska än på 15 år, de har ju fått 1 500 kronor i sänkt skatt! Varför uppskattar de inte de 70 regeländringar som förvandlat det svenska skattesystemet till en svåröver­blickbar schweizerost av snillrika undantag? Varför får alla dessa konstfullt utlagda incitament inte människor att bete sig som de ska? Hur kan det komma sig att det är socialbidragen och inte jobben som ökar?
Regeringen för ju Den Korrekta Politiken! Varför uteblir applåderna?

Lyndon B Johnson som var känd för sina ibland vulgära uttryck hävdade att det där att reducera politiken till nationalekonomi var lite som att kissa på sig: det kunde kännas tillfälligt värmande för personen som gjorde det, men inte för någon annan. Och häri ligger någonstans regeringens problem: det stavas Anders Borg.

Det brukar sägas att framgångsrikt regerande består av tre saker: politik, policy och berättelse. Politik handlar om att bygga allianser, kompromissa, trixa och veta vad omständigheterna kräver. Policy är själva reformerna, och berättelsen är vad som gör att människor kan relatera alltihopa till sina liv.

Alla tre är lika viktiga. Det går inte att göra först det ena, sedan det andra, sedan det tredje. Alla delar måste ständigt finnas med och två år in i den här mandatperioden är det bara att konstatera att regeringen haft ett alltför ensidigt fokus på policy.

Håkan A Bengtsson skrev nyligen att Reinfeldts ödesdigra misstag som statsminister var att utse Anders Borg till finansminister. Anders Borg är förstås livsviktig för det nymoderata projektet men på annan plats: det går inte att ha en finansminister som inte är politiker.

Att slå i läroboken efter någon i teorin välfungerande lösning, dunka igenom den utan ordentlig utredning och sedan vifta med hästsvansen, är knappast det ultimata sättet att bedriva politik på. Framför allt var det inte vad väljarna röstade på när de röstade borgerligt. Det är obegripligt hur Reinfeldt kunde tolka en valseger på 2,1 procent som ett mandat att baxa igenom hela Anders Borgs ekonomiska plan. Reinfeldt borde ha sagt att det Borg konstruerat var intressant, men att det krävde ändringar. Kompromisser.

Samråd med arbetsmarknadens parter. Lite fingertoppskänsla.

Varför statsministern ständigt lyfter fram regeringens resultat när det gäller att trycka igenom flest impopulära reformer på kortast tid är märkligt.

Väljarna röstade på Reinfeldts värderingsbaserade retorik och pragmatiska framtoning, inte Borgs nationalekonomiska teorier. Det kanske inte Anders Borg förstår, men Fredrik Reinfeldt borde göra det. Han hade behövt gå försiktigare fram, tänka långsiktigt: tänka politiskt. Politikern och magikern har ju en del gemensamt i att bägge ibland måste lyckas dra vår uppmärksamhet bort från vad de egentligen håller på med. Särskilt politiker ur den svenska borgerligheten: de vet ju vad de vill åstadkomma men har inget stöd för det. Socialdemokratins problem är det motsatta.

Fredrik Reinfeldt har rätt i att han leder en reformregering. Men för att något ska räknas som en framgångsrikt genomförd åtgärd borde det ju inte räcka med att den sjösätts utan även att den har avsedd effekt. Om regeringen fortsatt använda samma räknesätt som gjorde att man i valrörelsen kunde vifta med ett utanförskap på 1,5 miljoner hade man i dag varit tvungen att konstatera att samma utanförskap ökat med 5 000 personer på två år. Så egentligen finns det bara två problem med reformregeringens reformer: folk tycker inte om dem och de fungerar inte.

Som det ser ut i dag talar allt för att moderaterna kommer tvingas lufsa ut från Rosenbad med hästsvansen mellan benen.

***

För övrigt  vore det rimligare om socialdemokraterna tog mer inspiration från Anders Lago i Södertälje än Tobias Billström gällande förnyelsen av sin flykting- och integrationspolitik.