Borg sänker Reinfeldt
Reinfeldt borde använda mer magi i sin politik. Och lyssna mindre på finansministern.
»Ibland undrar jag över om opinionssiffrorna stämmer«, sa statsministern till DN och suckade antagligen djupt. För Fredrik Reinfeldt kan verkligen inte förstå. Inte begripa. Inte nappa. Koppla. Uppfatta. Vill inte!
Det är inte förnekelse. Statsministern är enbart, hur ska vi uttrycka det: lite selektiv med vilka delar av verkligheten han accepterar som verklighet.
I halvtid mellan två val skiljer 14,9 procent mellan blocken och Reinfeldt kan som sagt inte förstå. Han har tillsammans med Maud, Göran och Jan i flera veckor, en skattesänkning i taget, skedmatat svenska folket med höstbudgeten. Likgiltigt har vi gapat och svalt men vi är inte glada.
Särskilt inte pensionärerna.
Som ett tjurigt barn upprepar Reinfeldt att han leder en »reformregering«:
Borgerligheten har i rasande takt genomfört vad den gick till val på. Så hur kan folk enligt Konjunkturinstitutet vara mer pessimistiska än på 15 år, de har ju fått 1 500 kronor i sänkt skatt! Varför uppskattar de inte de 70 regeländringar som förvandlat det svenska skattesystemet till en svåröverblickbar schweizerost av snillrika undantag? Varför får alla dessa konstfullt utlagda incitament inte människor att bete sig som de ska? Hur kan det komma sig att det är socialbidragen och inte jobben som ökar?
Regeringen för ju Den Korrekta Politiken! Varför uteblir applåderna?
Lyndon B Johnson som var känd för sina ibland vulgära uttryck hävdade att det där att reducera politiken till nationalekonomi var lite som att kissa på sig: det kunde kännas tillfälligt värmande för personen som gjorde det, men inte för någon annan. Och häri ligger någonstans regeringens problem: det stavas Anders Borg.
Det brukar sägas att framgångsrikt regerande består av tre saker: politik, policy och berättelse. Politik handlar om att bygga allianser, kompromissa, trixa och veta vad omständigheterna kräver. Policy är själva reformerna, och berättelsen är vad som gör att människor kan relatera alltihopa till sina liv.
Alla tre är lika viktiga. Det går inte att göra först det ena, sedan det andra, sedan det tredje. Alla delar måste ständigt finnas med och två år in i den här mandatperioden är det bara att konstatera att regeringen haft ett alltför ensidigt fokus på policy.
Håkan A Bengtsson skrev nyligen att Reinfeldts ödesdigra misstag som statsminister var att utse Anders Borg till finansminister. Anders Borg är förstås livsviktig för det nymoderata projektet men på annan plats: det går inte att ha en finansminister som inte är politiker.
Att slå i läroboken efter någon i teorin välfungerande lösning, dunka igenom den utan ordentlig utredning och sedan vifta med hästsvansen, är knappast det ultimata sättet att bedriva politik på. Framför allt var det inte vad väljarna röstade på när de röstade borgerligt. Det är obegripligt hur Reinfeldt kunde tolka en valseger på 2,1 procent som ett mandat att baxa igenom hela Anders Borgs ekonomiska plan. Reinfeldt borde ha sagt att det Borg konstruerat var intressant, men att det krävde ändringar. Kompromisser.
Samråd med arbetsmarknadens parter. Lite fingertoppskänsla.
Varför statsministern ständigt lyfter fram regeringens resultat när det gäller att trycka igenom flest impopulära reformer på kortast tid är märkligt.
Väljarna röstade på Reinfeldts värderingsbaserade retorik och pragmatiska framtoning, inte Borgs nationalekonomiska teorier. Det kanske inte Anders Borg förstår, men Fredrik Reinfeldt borde göra det. Han hade behövt gå försiktigare fram, tänka långsiktigt: tänka politiskt. Politikern och magikern har ju en del gemensamt i att bägge ibland måste lyckas dra vår uppmärksamhet bort från vad de egentligen håller på med. Särskilt politiker ur den svenska borgerligheten: de vet ju vad de vill åstadkomma men har inget stöd för det. Socialdemokratins problem är det motsatta.
Fredrik Reinfeldt har rätt i att han leder en reformregering. Men för att något ska räknas som en framgångsrikt genomförd åtgärd borde det ju inte räcka med att den sjösätts utan även att den har avsedd effekt. Om regeringen fortsatt använda samma räknesätt som gjorde att man i valrörelsen kunde vifta med ett utanförskap på 1,5 miljoner hade man i dag varit tvungen att konstatera att samma utanförskap ökat med 5 000 personer på två år. Så egentligen finns det bara två problem med reformregeringens reformer: folk tycker inte om dem och de fungerar inte.
Som det ser ut i dag talar allt för att moderaterna kommer tvingas lufsa ut från Rosenbad med hästsvansen mellan benen.
***
För övrigt vore det rimligare om socialdemokraterna tog mer inspiration från Anders Lago i Södertälje än Tobias Billström gällande förnyelsen av sin flykting- och integrationspolitik.
7 kommentarer
Helvete vad hon är skarp, Kielos. Klockrent.
Ja, det är skarpt, håller med till 90 %, och då är jag trots allt moderat. Nästa steg man bör fundera på är om vi nu upplever samma sak som vissa menar hände i valet 2006, dvs en opinion mot den sittande regeringen snarare än för dess utmanare. Är det bara jag, eller är inte oppositionen denna gång mycket tunnare trots allt?
Problemet är den ”verklighet” Kielos, s och hela mediavänstern utgår ifrån.
Om alla blir andra ”förlorare” så fort någon med utbildning, jobb(företag..) och bra lön får en tusenlapp mer över, då vill vi inte begripa hur det verkligen fungerar!
Verkligheten i röda, arbetsskygga, bidrags-Sverige är inte densamma som i övriga väst. Problemet med vårt dyra högskatte, högkostnads Sverige är att världen drar ifrån snabbt. Och våra barn eller barnbarn kommer att få betala dyrt, mycket dyrt. Precis som människor i forna östblocket fick erfara till slut.
Det är tragiskt!
Dessutom måste vi reflektera över meningen med demokrati om bara ett parti får regera i Sverige..
Problemet ligger i vem som styr alliansen. Offentliggör vilka som gav stora bidrag till Alliansen inför valet och det kommer visa sig att Svenskt Näringliv står för en opproportionell del.
För dessa är Borg en ypperlig politiker och instrument. Dom talar samma språk och känner samma människor.
Lägg därtill den styrka och påtryckningsmedel som Borg innehar genom just dessa ekonomiska nätverk och du har en mycket stark finansminister och en relativt svag statsminister. Sen kan vi se vem som bestämmer finansdelen/politiken på riktigt.
Svenska realskatten är inte längre direkt hög (i förhållande till övriga europeiska länder) utan mest en gammalt välkänt flagga att samla väljarna under. Samma gäller arbetsgivareavgifterna.
Problemet och det som svider i ögonen på ”Svensson” är då inte dom många människor som lyckas samla en 1000 lapp extra genom hårt arbete utan dom få som kommer roffa åt sig miljarderna. ”Svensson” själv kommer bara bli stående med notan i hand och lite smulor kvar i fickan.
Ett intressant studieobjekt framöver som kan visualiserar det hela är den amerikanska finanskrisen, om nu inte Nancy Pelosi (amerikanska kongressens talman) lyckas stänga ”veteboden”. Statligt kapital och skattemedel kommer aktivt att skjutas rakt in i företagens kassakistor. Svenska privatiseringen någon?
Ps. Ännu en ypperlig artikel från Fokus. Bravo.
[...] politik – varför uteblir applåderna? Katrine Kielos skriver i Fokus något värt att tänka efter: Regeringen för ju Den Korrekta Politiken! Varför uteblir [...]
En ok artikel av dig Kielos. Instämmer i mycket, men det är dock inte fel att man ”kan ekonomi” som Borg, men marknadsföringen rent politiskt kunde vara mycket bättre. Dock Kielos, du måste lära dig att skilja på procent (%) och procentenheter. Gå någon kurs och lär dig fakta!! Skillnaden mellan blocken är inte , som du skriver, 14,9% utan 14,9 procentenheter och valsegern var inte med 2,1% utan differensen var 2,1 procentenheter. Detta är väsentlighter och ingen spetsfundighet. Jag förväntar mig bättre kunskap hos kommentatorerna i FOCUS.