»Det vore ett rent mirakel om EU lyckades enas i Georgienfrågan«, suckade en högt uppsatt EU-tjänsteman i måndags, märkbart lättad efter det extrainsatta toppmötets oväntade framgång.

Förväntningarna var inte överdrivet höga när ledarna för EU:s 27 medlemsländer träffades i Bryssel. Unionen har tidigare inte visat prov på en särskilt stor förmåga till enighet och handlingskraft i internationella sammanhang. Men ordförandelandet Frankrike, med president Nicolas Sarkozy i spetsen, överraskade med att visa upp diplomatiska talanger som visade sig vara bättre än vad ryktet sagt. Balansgången som EU försöker sig på i Georgienkrisen är inte den enklaste: att sända en tydlig signal till Ryssland att EU inte accepterar deras agerande – utan att för den skull förvärra den redan ansträngda relationen. Att enas om konkreta åtgärder för att undvika att tvingas ta till sanktioner och försäkra Georgien om att EU menar allvar med löftena om humanitär och ekonomisk hjälp.

De 27 Eu-länderna formulerade i måndags ett gemensamt uttalande mot Rysslands »oproportionerliga reaktion« på Georgiens agerande i Sydossetien och fördömer Rysslands erkännande av utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien. Mest förvånande är kanske att EU:s ledare enades om att frysa förhandlingarna om ett nytt samarbetsavtal med Ryssland till dess att den senare dragit tillbaka sina trupper till de positioner de hade innan konflikten bröt ut den 7 augusti.

Och unionen samlades också kring det gemensamma stödet till Georgien. Förutom humanitär hjälp och ekonomiskt stöd sänder EU tydliga signaler som lovar framtida frihandelsavtal och en välvilligare inställning till inte bara Georgien, utan även övriga före detta sovjetrepubliker. Nästa steg kommer måndag den 8 september, då en trojka bestående av Nicolas Sarkozy, EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso och Javier Solana, unionens utrikespolitiske talesman, beger sig till både Moskva och Tbilisi för att fortsätta förhandlingarna.

Måndagens möte blev en kompromiss där Polen, Storbritannien, Sverige och övriga nordiska länder ville ha ännu skarpare ordalag från EU:s håll. Tyskland med dess brokiga regeringskoalition är Rysslands bundsförvant sedan länge och har därför kämpat för att finna en gyllene medelväg som inte retar ryssarna. Den tyska utrikesministern, socialdemokraten Frank-Walter Steinmaier, har uttryckt en önskan att till varje pris bibehålla de goda relationerna mellan Berlin och Moskva, samtidigt som många i förbundskansler Angela Merkels kristdemokratiska parti kräver att Tyskland skärper tonen gent­emot Ryssland. Och länder som Frankrike, Italien, Österrike och Grekland har envist motsatt sig sanktioner mot Ryssland.

Högt uppsatta källor inom EU muttrar över att de forna sovjetstaterna med Baltikum och dess bundsförvant USA i täten, inte förmår samla sig och formulera vad det är de egentligen vill göra åt den ryska styrkedemonstrationen.

Krisen i Kaukasus kommer att påverka EU:s relationer med Ryssland för lång tid framöver. Det har inte bara att göra med beroendet av rysk olja och gas. I Bryssel diskuteras förstås energifrågan bekymrat, men minst lika allvarligt ser man på den nya fas som Ryssland trätt in i sedan den militära aggressionen i Sydossetien. Pånyttfödda ryska stormaktsambitioner, en önskan att bibehålla och utvidga sitt inflytande på världsscenen, är ur ett EU-perspektiv minst lika allvarligt. Ryssland å sin sida, ser inte med blida ögon på Natos utvidgning, placeringen av amerikanska styrkor i Centralasien och inte minst det faktum att USA placerar anti-missilsystem i både Polen och Tjeckien.

– Föreställ dig Rysslands situation. Tänk om Kreml ville placera ett liknande system i Mexiko, hur tror du då att USA skulle reagera?, säger en anonym bedömare inom EU.

Inget land önskar under nuvarande omständigheter att bryta de diplomatiska förbindelserna med Moskva. USA, med sin starka närvaro i Tbilisi, är tvärtom mycket försiktiga i det känsliga läge som situationen nu befinner sig i. Ryssland är en viktig allierad i de stora internationella frågorna, inte minst när det kommer till frågan om Irans kärnvapenprogram.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter.