Flit lönar sig inte

Text: Katarina von Arndt

Bild: Jeff Sciortino

Att skriva långt och mycket är ingen säker väg till framgång, tvärtom har författare med för snabb penna ofta förlorat i status. Men det finns tecken som tyder på en förändring.

Vissa menar att Joyce Carol Oates aldrig kommer att få Nobelpriset på grund av sin närmast maniska produktivitet. Hon har skrivit ett femtiotal romaner, över 30 novellsamlingar, åtta dramer, tio diktsamlingar och sju barn- och ungdomsböcker. Och detta vid sidan av sitt arbete som professor vid Princeton University. Hennes senaste roman »Dödgrävarens dotter« som är på 600 sidor har fått strålande kritik. Men det är inte bara bra böcker som skapar en ansedd författare. Hon ska också värka fram sina rader under stor vånda, menar Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Den som har många läsare och skriver många böcker anses per automatik vara en sämre författare. Det allra finaste är en text som innehåller motstånd i både skrivandet och läsandet.

naturligtvis finns det geniförklarade författare som Strindberg och Shakespeare som spottade ur sig verk. Strindberg skrev omkring 60 dramer, tio romaner, flera novellsamlingar och åtminstone 8 000 brev. Det gör honom utan tvekan till en av Sveriges mest produktiva författare. Men det var också något som han kritiserades för under sin levnad, berättar Ulf Olsson, professor och Strindbergsforskare vid Stockholms universitet.

– Han kritiserades återkommande för »mekaniskt snabbt skriveri«. Och det hängde också ihop med kritiken att han skulle vara ytlig, att hans verk byggde på fixa idéer i stället för bildning.

Men hur har då denna föreställning uppstått? Varför tror vi i dag att det inte går att kombinera mängd med kvalitet? Lisbeth Larsson är övertygad om att den synen uppstod i samband med modernismen i början av 1900-talet.

– Vi fick ett allmänt förakt för massproduktion under industrialiseringen och det var också då vi började skilja på högt och lågt i litteraturen i högre utsträckning.

James Joyce och Marcel Proust skrev visserligen tjocka böcker, men under mycket stor vånda, påpekar Larsson, och inte heller särskilt många verk. Och en annan av modernismens förgrundsgestalter Samuel Beckett skrev många verk – men korta.

– Joyce Carol Oates romaner däremot är, förutom att de är många och långa, också roliga och lätta att läsa, tycker Lisbeth Larsson, som hör till dem som tycker att Oates har förlorat den kredd hon förtjänar i takt med antalet böcker.

Ulf Olsson håller med om att modernismens ideal inte är den produktive författaren, men han tror att kopplingen mellan god litteratur och sparsam utgivning hade sitt ursprung redan under romantiken och att konflikten fanns närvarande under hela 1800-talet.

– Romantikerna skrev visserligen långt, mycket och ordrikt. Men jag tror också att föraktet för den som skriver mycket ändå hänger ihop med romantikernas sätt att se individens inre som sanningens och litteraturens källa.

Under senare delen av 1800-talet, när litteraturen blev mer marknadsanpassad, menar Olsson att det synsättet blev ett sätt att särskilja sig från den populära romanen – och de författare som hade ett mer kommersiellt intresse av skrivandet.

– Under romantiken hade författaren ofta ett yrke vid sidan av. Men om man som Balzac, prototypen för en storskrivare, lever av sin penna måste man ju skriva mycket. Bara hans »Mänsklighetens komedi« består av 90 romaner och det var inte heller det enda han skrev.

Som en reaktion mot denna flödande litteratur skedde först en reduktion inom poesin, som hos Mallarmé, och senare även inom prosan. Selma Lagerlöf skrev i brev nedlåtande om »maskiner för poesitillverkning« om de författare som enligt henne producerade för mycket. Och en annan stor 1800-talsförfattares produktion, Gustave Flauberts, var också medvetet liten. Han arbetade långsamt och strävade ständigt efter att hitta »le mot juste« – det rätta ordet.

Föreställningen om vad som är god litteratur går som bekant alltid i cykler. Enligt Ulf Olsson fick romantikens ideal om det sanna och djupa ett uppsving under modernismen, och att man då ansåg att det rätta sättet att beskriva människans inre var just genom att begränsa sig på olika sätt. Nu ser Ulf Olsson återigen tecken på en förändring när det gäller synen på storskrivarna. I den avantgardistiska poesin, menar han, finns ingen värdering i att skriva mycket eller lite eller ens skriva »sann« litteratur.

– De använder språket i stället för att uttrycka sig. Det finns inget sant och riktigt, förklarar han, och nämner poeten Johan ­Jönson som exempel, vars tolfte och senaste diktsamling är på över 800 sidor.

Möjligen är författare som Joyce Carol Oates ett tecken på en litterär revolution och ingen mani, som det ofta beskrivs. Och kanske kommer också hennes status att höjas i takt med att en förändring blir mer framträdande. När vi inte bara tillåter många och långa böcker, utan också i större utsträckning att en författare skriver på många olika sätt.

– Oates skriver inte bara i olika genrer, utan med många olika röster. En författare med en enda stark röst, en utpräglad stil, anses ändå finare i dag. Vi vill på något vis tro att en unik begåvning är så stark att den överröstar allting annat. Men tyvärr är det nog så orättvist, att den som är bra också kan vara bra på mycket.

Joyce Carol Oates »Dödgrävarens dotter« ges ut på Albert Bonniers Förlag.