Fokus beskrev i förra veckan hur FRA-lagen drevs fram i regeringskansliet och hur de fyra partiledarna mycket tidigt tog ställning till frågan. Nu får regeringen kritik från flera håll.

– Det här visar hur stark byråkratin är, och hur lite av den svenska politiken som kommer underifrån, från medborgarna. I stället är det ideologiskt motiverade tjänstemän som uppifrån driver politikerna framför sig, säger Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

En liknande slutsats drar Li Bennich-Björkman, professor i Uppsala. Hon talar om ett triangeldrama mellan försvars-, justitie- och finansdepartement som politikerna dragits in i.

– Kombinationen med en regeringskoalition där ett antal partier är regeringsoerfarna är ganska förödande. Man har inte förstått sprängkraften bland vissa väljargrupper. Samma misstag har gjorts när det gäller fastighetsskatten och försvarspolitiken, säger hon.

Flera av de statsvetare Fokus frågat menar att FRA-frågan visar hur politiskt spel fungerar i praktiken. Man talar bland annat om en konsensuskultur, där kritiker i riksdagen inte vågar göra sin röst hörd, och om en svag demokrati.

– Det här blottlägger ett antal intern-demokratiska brister, säger Tommy Möller, professor i Stockholm.

Han anser att regeringsdugligheten är större bland de borgerliga partierna i dag än tidigare, men pekar på att demokratin fungerar annorlunda i en koalitionsregering:

– Partigrupperna kommer på undantag, vilket FRA-frågan visar. Den logiska startpunkten är varken på en partikongress eller i en partigrupp, utan längst upp i partierna, i partiledarkretsen.

Peter Esaiasson, professor i Göteborg, vill nyansera kritiken. Han menar att man inte kan mäta politik i praktiken mot en teoretisk, absolut måttstock.

– Har man en absolut måttstock ska inte en regeringsduglig politik föras på det här sättet. Men lite mer rättvist vore att jämföra den här processen med hur den socialdemokratiska regeringen hanterat en liknande fråga, säger han.

Han pekar också på den nya teknikens betydelse för utvecklingen av FRA-frågan. I politiken accepterar ofta förlorarna sin roll, men med bloggarna är det enklare för kritikerna att hålla samman och fortsätta kampen, vilket regeringen kanske inte förstått.

– Moderaternas Per Schlingmann är fascinerad av Obamas presidentkampanj där man vågat släppa greppet om sitt varumärke. Men efter det här tror jag att moderaterna får mycket svårt att göra något liknande, säger Tommy Möller.

I veckan har flera borgerliga ledarsidor kritiserat processen kring FRA-lagen.

Svenska Dagbladets PJ Anders Linder skrev att Fredrik Reinfeldts statsrådsberedning haft en svag ställning och inte kunnat stå emot målmedvetna fackdepartement. Östgöta Correspondentens ledarsida slog fast att »FRA-hanteringen har skadat alliansbygget på djupet«.

Ett exempel är kristdemokraternas reaktion på folkpartiets färska utspel om att nu granska effekterna av vårdnadsbidraget, ett bidrag partiet ogillar men faktiskt har accepterat i en regeringskompromiss.

Kristdemokraternas gruppledare Stefan Attefall gick naturligtvis direkt till motattack. Han tolkade folkpartiets beslut som en eftergift till Birgitta Ohlsson, som kritiserat såväl vårdnadsbidrag som FRA-lag.

Logiken i processen är blodshämndens och den kan pågå länge. Alltid är det någon som ska kompenseras för något. Under tiden syns sprickorna i alliansen så tydligt.