fea-regering

Så valde han sitt lag

Erfarenhet var en bristvara när Fredrik Reinfeldt bildade regering. Fokus publicerar ett utdrag ur Anita Kratz intervjubok »Reinfeldt – Ensamvargen« där han berättar hur han resonerade.

Rosenbad, torsdag den 2 november 2006.

Fredrik Reinfeldt vill inte berätta hur han tänkte när han lade sitt pussel för att få ihop en regering. De fyra partiledarna i alliansen har lovat varandra att inte offentliggöra hur diskussionerna om val av statsråd fördes.

Ett är säkert, Sven Otto Littorin fick vänta in i det sista på erbjudandet om att bli arbetsmarknadsminister. En säker källa berättar för mig att Reinfeldt först ställde frågan till den före detta socialdemokratiska statssekreteraren Anna Ekström, numera Saco-ordförande. Men hon tackade nej.

– Jag tänker inte föra någon som helst diskussion om hur många jag frågat eller hur de svarat, säger en irriterad Fredrik Reinfeldt, som uppenbart inte gillar om det blir känt att han tänkt göra en socialdemokrat ansvarig för regeringens arbetsmarknadspolitik.

Den största överraskningen är utnämningen av Carl Bildt till statsråd. Trots att han orsakat Fredrik Reinfeldt så mycket obehag under 1990-talet utses han till utrikesminister. Varför?

– Ja, han var tidigt i min tanke, men det behöll jag för mig själv länge, säger Fredrik Reinfeldt som strax efter valresultatet inser att han vill se Bildt som utrikesminister.

Fler vill ta åt sig äran, Bildt fanns även i Maud Olofssons tankar. Hon har tidigare sagt till Expressen att det var hennes idé, men när jag frågar henne är hon försiktigare.

– Det var inte bara jag som sa att det vore bra med Carl Bildt, vi var nog flera som sa det, säger Maud Olofsson.

Innan det är dags att diskutera namn ska de fyra partiledarna först enas om regeringsförklaring, departementsfördelning och antal statsrådsposter.

Carl Bildt är den första som Fredrik Reinfeldt ringer. Det tar någon dag innan han får ett definitivt besked av Bildt som har många engagemang han i så fall måste lämna, och flera av dem lukrativa.

– Var det viktigt att först fråga Carl Bildt?

– För en person som är i en helt annan del av verkligheten, som gör något helt annat, som måste ställa in sig på att byta liv, de bör rimligen få lite längre betänketid. Då var det viktigt att fråga Carl Bildt som en av de första.

Fredrik Reinfeldts utnämning av Carl Bildt förvånar, av flera skäl. Den spontana reaktionen är förstås:

– Du som är så intresserad av psykologi och ledarskap måste ha funderat över om det är bra eller dåligt att värva en före detta ledare till dig och göra honom underställd dig?

– Jag har ingen anledning att känna mig trängd i den roll jag har. Jag har tagit moderaterna till resultat bortom vad som finns i modern historia, jag har ingenting kvar att bevisa. Jag hade ett tydligt förändringsmandat baserat på ett väldigt starkt stöd i mitt eget parti.

Och jag har tillsammans med andra kunnat genomföra den förändringen.

Är Bildt en fadersgestalt som Reinfeldt vill visa sig duktig inför, titta här, jag har blivit statsminister?

–  Nej, så har jag inte alls känt. Återigen, så är det inte. Det skulle betyda att jag har något att bevisa, men jag upplever det verkligen inte så. Verkligen inte.

Nu är jag något på spåren. Fredrik Reinfeldt vill verkligen förklara.

– Det har slagit mig flera gånger vilket nytt och pressat läge jag är i nu. Men när valresultatet sjönk in så kom jag igenom en passage i livet, eller i det här uppdraget, som väldigt många ifrågasatt. Väldigt, väldigt många.

Jag törs nästan inte andas, jag hör att han berättar om en upplevelse som är av mycket stor betydelse för honom. Är det revansch han beskriver? Eller bara en oerhörd lättnad?

– Hade jag inte klarat det skulle det ha skrivits spaltkilometer om hur misslyckad jag var. Och jag tror inte någon hade kunnat förutse den kritik jag hade fått. Det fanns stunder längre tillbaka då vi var få i rummet som trodde på idén och utvecklade vad vi skulle göra, då blir det på något sätt så ibland i livet...

Han skrattar till lite innan han fortsätter.

– När jag klarat den passagen så gav det känslan att jag behöver inte ... Paus.

– ... inte bevisa något, fyller jag i, inte ens för Carl Bildt?

– Nej, jag har tryggheten. Det kan hända nära nog vad som helst. Ingen kan ta ifrån mig vad jag åstadkommit.

– Du spelade högt. Är du en gambler?

– Ja, det var ett högt spel. Jag påminner mig ibland om alla som i analyser sagt att det inte går, att det inte kommer att hålla. När de nu kritiserar vad jag gör har jag svårt att ta dem på allvar.

Fredrik Reinfeldt har börjat förstå hur hans företrädare på statsministerposten har känt sig. Han måste hitta ett eget utrymme, som han säger, i den ström av kritik som vissa dagar riktas mot honom eller andra statsråd och som han ska ta ansvar för. Då försöker Fredrik Reinfeldt tänka på hur han på kort tid klarat att genomföra förändringar i partiets politik som dessutom föll väl ut i val. Det gick till och med så bra att han säger till sig själv »jag nådde bästa resultatet i modern tid« och »det var en historisk bedrift«.

– Jag är jättestolt och stolt över dem som i min närhet hjälpte till att få det på plats.

Jag noterar än en gång att »på plats« är ett av Reinfeldts favoritord. Det kunde vara titeln på boken, Allt på plats, i alla fall om boken slutar här.

Fredrik Reinfeldt förklarar att han tänker komma ihåg att han fått mandatet av väljarna för den inrikespolitik han lovat driva. Han tror att regeringschefer har en tendens att glömma bort detta och vända blicken utåt.

– Det är jättefarligt om en statsminister vald på en inrikes¬agenda ser sitt uppdrag som att det grundar sig på utrikespolitiska kontakter.

– Är det vad som hände Carl Bildt, han satsade hårt på utrikespolitiken och förlorade statsministerposten efter bara en mandatperiod?

Fredrik Reinfeldt ler lite och ser lite besvärad ut, eller han kanske bara låtsas vara besvärad. Det är ju också ett sätt att svara på en fråga som man inte vill bli direkt citerad på.

– Vi kan diskutera vad grunden till det var, men svenska folket har valt mig för att leverera svar på frågor som rör deras vardag.

Han berättar att han som statsminister tänker fortsätta sina resor runt i landet och träffa folk, av just detta skäl att han inte vill tappa kontakten med folket. Det är ett sätt att fullfölja löftet från valnatten då han sa »jag vill regera Sverige som representant för hela folket«. Men jag har fortfarande svårt att släppa taget om varför han utsett Bildt till utrikesminister, en person som är van att följa sin egen agenda.

– Jag kan naturligtvis hamna i ett läge där vi möjligen inte landar i samma ståndpunkt, och det kan hända med många statsråd. Då vill jag påminna om att en regering fattar beslut kollektivt, säger han och betonar:

– I sista ledet är det jag som får avgöra, om det står och väger.

Där kom det. Fredrik Reinfeldt vet vad han gör, han har makten och om det strular med Carl Bildt, eller andra statsråd, så tänker han använda sig av den. Carl Bildt sitter på hans mandat, och har inte ens en riksdagsplats.

Jag börjar tro på Fredrik Reinfeldt. Som ung och nybliven statsminister har han användning av Carl Bildt som har kontakterna och de utrikespolitiska kunskaperna. Ett annat skäl, som är minst lika viktigt, är att han behöver ministrar med erfarenhet från regeringsarbete. Men Fredrik Reinfeldt har inte så många att välja mellan. Ett skäl är att det är tolv år sedan Sverige hade en borgerlig regering och den fick bara tre år på sig innan Ingvar Carlsson tog tillbaka makten. Under tiden har en hel generation av borgerliga politiker sökt sig andra karriärvägar. Nu ska moderaterna besätta flera hundra politiska tjänster och uppdrag. De gamla moderaterna har fått nya uppdrag och skulle inte passa för att driva Reinfeldts förnyelse. Och hans eget Hjärngäng består inte av fler än ett tiotal personer.

Trots Fredrik Reinfeldts ansträngningar att få erfarna personer i regering och på andra centrala poster i regeringskansliet är flera i hans stab unga och Statsrådsberedningen döps snabbt av utomstående till Ungdomsgården. Två moderater som saknar erfarenhet av politiskt arbete i central position klarar inte påfrestningarna när medierna börjar granskningen av statsråden.

Kulturminister Cecilia Stegö Chilò hamnar i hetluften när det visar sig att hon struntat i att betala tevelicens i 16 år. Handelsminister Maria Borelius faller för att hon betalat en barnflicka svart. Det är illa nog, men när hon motiverar det med att hon annars inte haft råd är det som att hälla bensin på brasan, eftersom det visar sig att familjen skatteplanerat och har en ansenlig förmögenhet.

– Jag var beredd på någon sorts medielogik som säger att vi skulle bli mer kritiserade, men det här …, säger Fredrik Reinfeldt.

Han talar länge om hur inte minst Maria Borelius jagas av journalister i sin egen trädgård, och hur hon till slut, pressad av jakten, gör och säger saker som bara förvärrar situationen.

– Jag har inte ifrågasatt att det ställdes rätt typ av frågor, eller att det fanns grund för kritik. Jag förstår att det var logiskt att leta vidare. Men jag tror inte någon känner ett samlat ansvar för den totala kraften, alltså med vilken ursinnighet detta brer ut sig när alla jagar. Och hur omdömeslöst det blir i delar när det går på allt som rör sig, när det går mot barn, mot grannar. Det är ingen som riktigt förstår hur det är när orkanen slår mot en, säger Fredrik Reinfeldt.

Maria Borelius är ett oväntat val i förhandsspekulationerna om vilka statsråd som Reinfeldt ska utse. Hon är uppvuxen i Djursholm, har en högborgerlig bakgrund, välutbildad, intelligent, vacker och driftig. Hon har lyckats med det mesta utom när hon gav sig på att starta K-world, ett företag som skulle erbjuda utbildning med teve och internet som bas, tillsammans med teveentreprenören Annie Wegelius.

De lyckades få finansiärer som Rausing, Wallenberg och Arnhög att satsa hundratals miljoner kronor. När projektet fick läggas ner efter fyra år hade K-world förlorat 700 miljoner kronor.

– Vems var idén att välja Maria Borelius?

– Helt och hållet min!

– Var fick du den ifrån?

– Maria Borelius gjorde det som jag under flera år har försökt uppmuntra till, nämligen att skapa vägar in i politiken även för dem som gjort annat.

Fredrik Reinfeldt har ända sedan början av 1990-talet pläderat för att även människor som ägnat sig åt annat behövs i politiken. Men det är förstås inte helt lätt att kliva rätt in på en statsrådspost. Alla behöver inskolning i politikerrollen.

Sedan moderaternas förnyelse började har många med annan yrkeserfarenhet hört av sig och erbjudit sina tjänster. Maria Borelius är just en av dessa. Hon bodde med sin familj i London och hade där på senare år startat en moderat förening. Fredrik Reinfeldt hade träffat henne vid flera tillfällen.

– Jag hörde direkt att hon var en person som kan mycket och som har sett mycket av globaliseringseffekter, hur företagande fungerar i en internationaliserad värld. Hon var också en driven opinionsbildare och kunde vinna förtroende i våra interna processer. Hon hade grunden för att bli statsråd.

– Hon har också en högborgerlig bakgrund som du sagt att du absolut inte vill att moderaterna ska förknippas med?

– Märk väl. Hon sökte sig till oss, jag tror till och med att hon skrev det, att hon i grunden hade uppskattat New Labour i Storbritannien och att hon såg att vi gjorde liknande saker.

– Men hennes bakgrund?

– Jag har ingen aning om hennes eventuella bakgrund i någon sorts överklass. Jag tänker inte att nu ska vi akta oss för folk som är fel klädda. Jag uppfattade henne som besjälad av politiken, och i just moderaterna givet vår förändring.

Fredrik Reinfeldt vill undvika att omge sig bara med människor som har samma bakgrund.

– I så fall får vi någon sorts vanlighetströskel för att få bli statsråd. Du kan vara hur briljant du vill, men om du avviker från vad man uppfattar vara svensk bred medelklass, då är du underkänd. Det är ett knepigt resonemang.

Fredrik Reinfeldt önskar att han kunde ha gjort mer för att stoppa mediedrevet. Han räckte inte till. Det finns förklaringar. Samtidigt som han och hela regeringen är ny och allt ska komma »på plats« försöker han hjälpa Maria Borelius som är inne i en djup kris.

– Det är klart att hon inte ska vara ensam i den situationen, men våra nya strukturer har inte hunnit med, säger Fredrik Reinfeldt.

Fredrik Reinfeldt har åkt på sina första bakslag, känt på hur snålt det blåser på toppen. Hans sätt att erövra makten blev historiskt. Men räcker det att vara metodisk och ha allt på plats för att också regera framgångsrikt?

»Reinfeldt – Ensamvargen« utkommer på Norstedts nästa vecka.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1015 kronor!

2 comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*