Vad händer med upphovsrätten när kulturen inte skapas av geniet, utan av kollektivet?
Märkligt nog finns det en fråga som sällan når den breda Ipred-debatten.
Diskussionerna kring regeringens lagförslag, vilket gör det möjligt för bolagen att bötfälla enskilda personer som laddar ner filer illegalt, anklagas gång på gång för att vara ytliga. Tårögt vädjas det att vi bör prata om vad det faktiskt handlar om: att värna om upphovsrätten och kulturproduktionens fortlevnad, eller att motverka en samhällsutveckling där film- och spelföretagen blir de nya poliserna och där individens personliga integritet sätts på spel. Hur pudelns kärna ser ut beror på vilken sida staketet man står.
Ändå handlar det sällan om vår rådande kultursyn, intimt kopplad till uppfattningen om konstnären som det ensamt skapande geniet, auteuren. Många menar att det är en förlegad syn i ett samhälle som vårt, där mycket av kulturproduktionen sker frivilligt inom sociala grupper och nätverk, inte minst på nätet (det som kallas för »commons-based peer production«, ett begrepp myntat 2002 av Yale-professorn Yochai Benkler).
Till exempel innehåller den internetbaserade encyklopedin Wikipedia i dag fler än 11 miljoner artiklar, skapade av användarna själva. Texter fria för vem som helst att redigera, fria för vem som helst att använda. Alla bidrar, alla är »konstnärer«. I en sådan värld, som domineras av tanken att den kollektiva intelligensen är smartare än geniet, finns det där någon plats för det som kallas upphovsrätt?
Den memetiska kultursynen får också alltmer utrymme på debattforum runt om i världen. Memetiken bygger på Richard Dawkins tankar i boken »The Selfish Gene« från 1976 och kan mycket kort beskrivas som en evolutionsteoretisk studie av den självreplikerande kulturproduktionen (där »memen« är en typ av »kulturgen«). Enligt memetisk logik pågår det ett ständigt kopierande av tankar, uttryck, idéer och beteenden, och för varje »kopiering« sker en modifiering. Och i enlighet med Darwins tankar om det naturliga urvalet är det bara de bäst anpassade »kopiorna« som överlever. Med ett sådant förhållningssätt existerar inte »den identiska kopian«. Hur blir det då med begrepp som idéstöld, plagiat och den immateriella rätten?
Prenumerera på Fokus!
41 nummer av Fokus för bara 895 kronor!
2013-20
2013-19
2013-18
2013-17
2013-16
2013-15
2013-13
2013-12
2013-11
2013-10
[...] Westerstrand på Fokus ställer frågan: “Vad händer med upphovsrätten när kulturen inte skapas av geniet, utan av [...]
Det finns redan idag exempel på hur kollektiv upphovsrätt i värsta fall kan se ut. Det innebär att staten anser att allt som inte har en enskild upphovsman, utan som medborgarna tillsammans har skapat, tillhör nationen och inte får utnyttjas av ”utomstående” utan att de betalar rejält för nöjet. Detta låter ju skumt, och det är det, men kanske man inte reagerar lika starkt på det om man får höra det snälla och politiskt korrekta exemplet: att det är människor i tredje världen som försvarar sin folkmusik mot västvärldens skivbolag genom att kräva kollektiv ersättning för medverkan på kommersiella inspelningar. Problemet blir då att avgränsa vad som är kommersiella inspelningar, så att inte fattiga antropologer och musikforskare också måste betala inte bara enskilda musiker utan också myndigheterna i de länderna för att få göra fältinspelningar och resa ut ur landet med sitt material!
Kollektiva arbeten på internet, som Wikipedia, måste ju vara lite svårare att annektera upphovsrätten till! Men det går nog om staten ber internetoperatörerna om hjälp att registrera vilka IP-adresser som är inblandade i skapandet.
6 § upphovsrättslagen: Har ett verk två eller flera upphovsmän, vilkas bidrag icke utgöra självständiga verk, tillkommer upphovsrätten dem gemensamt. De äga dock var för sig beivra intrång i rätten.
”Två eller flera”, det inkluderar också fallet sex miljarder upphovsmän. Vi är alltså legalt sett delägare i ensamrätten till våra gemensamt skapade kulturyttringar, och vem som helst av oss har befogenhet att oberoende av de övriga anmäla intrång i denna ensamrätt till åtal och kräva skadestånd.
Wikipedia utgör inget större problem; där finns färdigskrivna licensvillkor som bidragslämnarna har accepterat. Pröva däremot att spela in sorlet från den mångtusenhövdade publiken vid en idrottsarena, och fråga vem som har upphovsrätt (eller aktuell närstående rättighet) till det.
Det enskilda pratet från var och en i publiken uppfyller inte kraven på verkshöjd och fixerad form.
Däremot kan inspelningen göra det om den är bearbetad och ett uttryck för redigerarens personlighet.
Även om kravet på verkshöjd inte uppnås för publikens sorlande, så kan en enskild medlem av publiken hävda ensamrätt till sitt framförande enligt 45 §. När Orphei Drängar turnerade i Japan framförde de bland annat ett stycke där varje körmedlem vid ett visst tillfälle skulle uttala sitt telefonnummer, vilket i sig självfallet inte uppnådde verkshöjd. Resultatet blev ett sorl där inget enskilt telefonnummer kunde urskiljas, men där varje körmedlem framförde ett unikt bidrag till helheten. Om någon utomstående gjort en ljudupptagning av kören för att sprida denna, nog hade väl enskilda körmedlemmar kunnat hävda intrång i deras ensamrätt (som de sannolikt genom avtal redan upplåtit till arrangören)?
Ensamrätten till ljudupptagningen regleras enligt 46 §, även om det inspelade framförandet inte uppnår verkshöjd. Ljudupptagningen får dock inte ens framställas om inte rätten att göra densamma först avtalats enligt 45 §.
Nu gräver vi dock ned oss i juridiska detaljer så till den milda grad att vi helt förbiser syftet med upphovsrätten, nämligen att ge de etablerade massmedieföretagen retroaktiva förmåner med anledning av deras marknadsinsatser i det förflutna. De enskilda åskådarna vid en idrottsarena har inget avtal med något företag, så de eventuella rättigheter de erhåller utgör bara bieffekter av lagens konstruktion. Detsamma kan sägas om alla författare som aldrig lyckas nå ut till någon större publik.
Jag tror ni missar själva kärnan i resonemanget. Alltså, det är inte ens särskilt intressant att resonera kring vem som har upphovsrätten när det gäller kollektivt skapande a la Wikipedia. Än mindre gällande publiksorl. Det Westerstrand pekar på här är att det i många sammanhang inte ens är fråga om upphov, när det gäller det som idag kan marknadsföras som eget material. Snarare iterering och förvrängning. Ser man det ur strikt evolutionsteoretiskt perspektiv blir hela begreppet upphovsrätt löjligt. Mycket tankeväckande…
Internet är verkligen medelmåttornas paradis.
Artikelförfattaren lyckas tuta i sig själv att hon själv och andra fildelare i själva verket är kompositörer, regissörer och romanförfattare. Argumentet? P.g.a. att ett på nätet förkommande encykopediskt verks 100.000-tals artiklar är skrivna av olika författare.
Gonatt yxskaft.