Konst som känns

Text: Elsa Westerstad

»Step back, step back…«

Ordningsvakten på Tate Modern i London hade svårt att hålla reda på folkmassan. Kön till den brasilianske konstnären Cildo Meireles mystiska rum »Volatile« ville aldrig ta slut. Barn och gravida uppmanades att ta det försiktigt. De med andningssvårigheter ombads låna en mask att sätta för näsa och mun. Man skulle ta av sig ytterkläder och strumpor. Fyra i taget kunde vistas där inne samtidigt. De som kom ut från rummet var täckta av vitt puder och såg antingen förvirrade eller förskräckta ut.

Till slut blev det min tur och jag öppnade dörren till något kolsvart okänt, tog ett litet steg framåt och sjönk ner i ett hav av talkpuder. Det var som att vada runt i mammas mage med kylskåpstempererat kokain mellan tårna. Aj, och så var där visst en vägg jag gick rakt in i. Längre fram ett svagt sken från ett stearinljus.

Vad, varför, är jag död eller inte ens född?
Jag glömde borsta av mig när jag kom ut.

Önskemål inför det svenska konståret 2009: mindre vita ytor och mer vitt puder. En konst som utmanar sinnena, inte bara snillet.

Utställningar att se fram emot:

Japansk animation på Moderna museet. Tabaimo 31 januari–19 april
Sonic Youth-konst på Magasin 3.
Lee Ranaldo & Leah Singer, 7 februari–24 maj
Magiskt mörker på Liljevalchs. Jan Håfström, 18 april–21 maj