En sällsam blomma har slagit ut i Uppsalas västra förorter, eller snarare en sällsam villa.

– »Nouveaux riche«! utbrister min kontinentala väninna, med bara till hälften spelad fasa. Hon är inte ensam om att göra stora ögon.

Även om bostadsbeståndet är brokigt i denna vildvuxna stadsdel, som koloniserades redan på artonhundratalet med sommarvillor i granskogen, så har vi aldrig sett något liknande, och vi har ändå sett det mesta. Här finns redan små röda stugor och stram funkis, nationalromantiska försök med spröjsade verandor och stora, likvita mexischabrak från sjuttiotalet, både joddlarbalkonger och Sörgårdenpastischer – men vi har ingenting som denna crèmevita villa, med pelare, pilastrar och mur.

Den kunde ha vuxit i Belgrads diplomatkvarter, eller möjligen Bagdads, utan att väcka uppmärksamhet. Och bara där. Det handlar inte om storlek, bara om stil. Den sällsamma villan är ett lackmuspapper till frågan om integrationen. Säg mig vad du tycker om denna byggnad, och jag ska säga dig vem du är.

Jobb och sunt mentalt klimat är viktigast för integrationen, visar Fokus rankning, där de idoga smålandskommunerna dominerar. Men hur är det med tycke och smak? Kan smaken någonsin integreras?

Tag bara muren som omgärdar den sällsamma villan i Uppsala. Muren är verkligen en sak för sig. Där jag på min höjd hade tolererat en genomsläpplig häck, eller ett glest vitt spjälstaket, reser sig en stöddigt lyxig mur i flera stenarter, med smidda staketpinnar ovanpå. Så megalomatiskt överdekorerad att jag får svindel , och då är jag ändå grundligt skolad i konstnärlig kitsch, hos Jeff Koons och Ernst Billgren. Har det hjälpt? Inte alls.

Vilket syfte har denna mur? Ska den hindra grannens katt att pinka på konstgräsmattan, så är den lika överbestyckad som ineffektiv. Fler provocerande gåtor hopar sig. På tomten stod lummiga björkar och höga granar, kort sagt en attraktiv trädanhopning, men ägaren lät meja ner vartenda barr för att ge fri sikt in mot sitt palats.

Han har fällt svenska björkar för att ge utrymme åt sin vulgära mur! Hur vågar han?

Han vågar det för att han härjar på sin ägandes tomt, med lagfart och reda pengar, precis som redobogna tomtägare i tusentals villaförorter har gjort före honom. Med den lilla skillnaden att nyrika etniska svenskar i det längsta försöker att inte visa det. Gärna dyr elektronik inomhus, men inget arkitektoniskt blingbling, bara tråkiga garage enligt norm, och berberis och plymspirea i häcken.

Inte ens Uppsala moské väckte så starka känslor som den sällsamma villan. Bygget av moskén på nittiotalet väckte en redan färdigtuggad liten kritisk opinion, som snabbt dog sotdöden.  Tyvärr drogs moskén i många år med inre fejder och problem, fullt värdiga vilken kristen surkartsförsamling som helst, men själva huset med sina eleganta bågar och sin smäckra minaret väcker inga aggressioner alls, utan fogar sig villigt i stadsbilden.

Men i västra stadsdelarna står den förargliga villan och leder till estetiska utbrott bland mina bildade medelklassväninnor. Men varför skylla på väninnor? Jag fick ett estetiskt utbrott själv, som jag måste skämta mig fri ifrån. Det har hjälpt, och jag blir mer och mer nyfiken på vem som bor i huset. Rätt åt mig om det är familjen Svensson.

Den sällsamma villan är naturligtvis det första stapplande steget på lyckad integration. Ekonomisk framgång, en bebyggd tomt i ett etablerat medelklassområde, stolt uppvisade yttre symboler för välbestånd och makt, manifesterade i arkitektur och hantverk av hög klass. Jag försöker tolka den sällsamma villan i ljuset av Maciej Zarembas läsvärda artikelserie i Dagens Nyheter, om integrationen i Sverige.

Zarembas artiklar speglade vår monokulturella tundra i blekt ljust. Ett folk, och ett språk, fixerade vid sjukskrivningar, mag­ont, depressioner och död. Myndigheter fixerade vid att hjälpa, läs förestava för andra vad som passar sig och vad som inte passar sig. Allt på ett logiskt inkonsekvent språk som nästan slår knut på sig för att slippa uttrycka något direkt, garderat med diminutiver och avledande adverb: »Jag känner kanske lite någonstans att …«

Den sällsamma villan i Uppsalas västra stadsdelar garderar ingenting, döljer ingenting. Stolt tar den ett grepp om terrängen och ropar till var förbipasserande med ögon att se med: Hallå! Här är jag, och här trivs jag!
Integration uppstår långsamt i betraktarens öga.

***
För övrigt… borde [[Wanja Lundby-Wedin]] förhandla upp sina egna styrelsearvoden. 80 000 kronor, för uppdraget i AMF:s styrelse? Nej, nej, det är på tok för lite, vilken taktik man än väljer; göra uppdraget ordentligt eller slarva det ifrån sig. LO-ordföranden chansade och riskerar nu sitt rykte för futtiga 80 000. Billigt, men ändå för dyrt.