Bloggare, journalister och maktens mekanismer
Det är något med debatten om DN:s granskning av FRA-bävningen som ligger och skaver även för mig. Jag ska försöka sätta ord på det.
Först och främst. Det är väldigt bra att det vid sidan av traditionella medier finns effektiva alternativa kanaler för debatt och ifrågasättande. FRA-frågan var död, men fick nytt liv på nätet. Traditionella medier ville inte skriva om Mark Foley, men när politiska bloggare tog upp frågan ledde det till hans avgång. Den som inte har access till traditionella mediekanaler har någon annan stans att gå. Det gör att den enskildes möjlighet att föra fram sin sak stärks, men också att homogeniteten i det som rapporteras i bästa fall kan brytas. (Läs den här artikeln och tänk på årets bloggbävningar.)
Men. De bloggare som driver opinion i politiska frågor måste börja vänja sig vid att bli granskade och ifrågasatta – precis som politiker, näringslivstoppar och journalister.
Tycka vad man vill om traditionella medier, och vilka ämnen de bevakar. De flesta seriösa journalister agerar utifrån principer om opartiskhet, källkritik och konsekvensneutralitet. Ofta misslyckas man, men principerna finns ändå där att mäta resultatet mot.
Bland bloggare som driver debatt och opinion finns inga sådana regelverk. Här förs åsikter föras fram utan att en redaktör ber att få dubbelkolla källan, siffran eller ifrågasätter om vinkeln är relevant. Detta är bloggarens privilegium, och det som gör att debatten blir spännande och spretig. Den som driver opinion genom sin blogg får kraft ur engagemanget, känslan. Det är något fint i det. Men resultatet är att det blir svårt för läsaren – eller nyhetsjournalisten – att värdera informationen, och syftet.
Några exempel: I Israel rekryterades under kriget i Gaza enligt Haaretz (via Newsweek) ”en armé av bloggare” för att i eget namn föra ut statens åsikter runt om i världen. I USA har utrikesdepartementet självklart en strategi för att sälja in sin världsbild till viktiga utrikesbloggare. I Iran startar Väktarrådet 10 000 religiösa bloggar med syfte att dränka oppositionens röst.
Jag jämför inte FRA-bävningen med Väktarrådets religionspoliser i Iran. Det jag menar är att den som vill spela en roll, måste finna sig i att bli granskad. Och för mig (liksom för Torbjörn) framstod DN-artikeln som ett rätt hyggligt försök att förstå mekanismerna bakom FRA-kampanjen.
Liksom traditionella medier har fått utveckla sina principer och arbetsmetoder för att behålla sin trovärdighet gentemot läsarna, krävs det liknande processer i detta demokratins senaste åsiktsforum. För vad som händer, i takt med att nätet blir en allt viktigare arena för opinionsbildning, är att de ekonomiska och politiska intressena att styra debatten blir allt starkare. Det är inte konstigt, det är så makt fungerar.
2 kommentarer
Men saken är den att jag tycker att de flesta så kallade journalister saknar förmågan att skillja på sant eller falskt. Allt för att få bästa vinklingen.
Jag tror värderingar och känslor är mycket viktigare än fakta för de flesta människor. Granskningmekanismerna finns redan på plats men det är för många som är för lata/för fina för att använda dem, vilket ger fritt fält åt till exempel sverigedemokrater att skrika mest och högst.
Och fakta kommer inte vinna några strider åt någon, det är engagemang och äkthet som räknas.
Så det är sant att ”den enda sanningen” är dödende. Men jag tror inte att ”den enda sanningen” är den enda sanningen folk efterfrågar, eller att den skulle ha ett större demokratiskt värde. Jag tror snarare tvärtom.
Gällande DN-artikeln tolkar den ett fenomen vi inte fullt ut förstår utifrån en begreppsapparat vi behärskar. Ett hyggligt försök att förstå? Ja. En rimlig ansats/slutsats? Nej.
Att folk lackar på DN är inte för att de granskats utan för att DN gör anspråk på en högre grad av sanning än andra granskare (alla som är kapabla att kommentera och länka), men levererar samma sorts hårt skruvade och dåligt underbyggda hypoteser som man låtsas vara en skyddsvall för.
Ingen bryr sig om fakta. Det är engagemanget och äktheten som ifrågasätts här.
Detta inlägg måste läsas: http://perakeolsson.se/2009/03/05/pladdret-skrammer-livet-ur-kvalitetsjournalisterna/