De vill göra om Lundgrens trick

Text: Claes Lönegård

Toppbild: Scanpix

Toppbild: Scanpix

Han vet att han inte kommer att få vara med. Beslutet är redan fattat. Ändå kommer sverigedemokraternas partiledare [[Jimmie Åkesson]] ihärdigt kräva en plats i SVT:s slutdebatt inför Europaparlamentsvalet. Eller åtminstone en plats åt Sven-Olof Sällström, den 40-åriga butikschefen och förre detta officeren från Östersund, som står överst på partiets EU-valsedel.

Precis som junilistans [[Nils Lundgren]] gjorde för fem år sedan.

Vad resultatet än blir så vinner han.

Antingen får sverigedemokraterna fri tillgång till public service. Eller så kan Åkesson högljutt ropa om »en demokratisk skandal«. Tala om medierna som stänger dem ute. Hur ingen vågar säga sanningen. Inte minst de etablerade partierna; de som för länge sedan övergett det svenska folket, enligt sverigedemokraternas retorik.

Förmodligen föredrar Åkesson det senare, precis som Lundgren. Att ställas utanför. Det är så antietablissemangets logik fungerar. Där – i rollen som David mot Goliat – kan även negativ uppmärksamhet vinna dem nya sympatisörer.

Sverigedemokraterna har inte bara studerat junilistans framgångar och försöker nu efterlikna deras strategi – de har också misslyckats med samma sak som junilistan: att få ett känt namn att ställa upp för dem. Sverigedemokraterna gav upp sökandet efter att den petade kristdemokraten [[Lennart Sacrédeus]] tackade nej till att toppa deras lista.

Annat är läget för feministiskt initiativ – ännu ett litet parti som aspirerar på Europaparlamentet. Deras enda chans ligger i förstanamnet [[Gudrun Schyman|Gudrun Schymans]] attraktion som dragplåster. Hon har lyckats förut som ledare för vänsterpartiet.

Men som junilistan visade behöver bristen på affischnamn inte vara ett problem. Och än mindre nu.

Sverigedemokraterna behöver faktiskt inte locka till sig nya väljare, det räcker med att de som röstade på sverigedemokraterna i förra riksdagsvalet också gör det nu. Då fick partiet drygt 160 000 röster. Det är några tusen röster mer än vad såväl miljöpartiet som centerpartiet och kristdemokraterna fick i Europaparlamentsvalet 2004. Blir valdeltagandet lika lågt som då – knappt 38 procent – räcker det med 100 000 röster för att få ett mandat.

Sverigedemokraternas stora problem är snarare att få sina potentiella väljare att bege sig till valurnorna den 7 juni. Deras paroll är »Sverige ut ur EU«, och som tidigare EU-val har visat är EU-kritikerna i betydligt större utsträckning benägna att strunta i att rösta.

Sverigedemokraternas enda chans är att få folk tillräckligt upprörda för att överhuvudtaget bry sig om valet. Det är där tv-debatten kommer in i bilden. Och det är därför en utestängning inte behöver vara fel.

För sverigedemokraterna är Europaparlamentsvalet enbart en språngbräda inför den stora uppgiften: att ta sig in i riksdagen 2010. Det är där de ska lägga det finansiella krutet. Nu är budgeten tämligen liten: 750 000 kronor från partiet centralt och ytterligare 2–3 miljoner i Skåne – där deras väljarbas finns – för att finansiera ett utskick till alla hushåll.

Det enda partiet utanför riksdagen som kan matcha deras kampanj är piratpartiet, som framför allt gjort sig synliga via bloggar på internet. För att de ska lyckas upprepa junilistans bedrift krävs att det uppstår en ordentlig debatt om deras hjärtefrågor lagom till valet – om fildelning och övervakning, om Ipred och Acta.

Men än har det inte debatterats mycket EU överhuvudtaget. Och bara sju veckor återstår.

Mer ur reportaget: Därför lyckades junilistan, Alla vill till Bryssel

Text: Claes Lönegård

Toppbild: Scanpix