Revolutionen 1989 är och förblir oerhört mycket viktigare än krisen 2009.

Lettland går igenom sin djupaste kris i mannaminne. Varianter på den rubriken har förekommit i media i samband med letternas dramatiska BNP-fall och mördande svångremsbudget.

Nej, faktiskt inte alls. Om vi nöjer oss med att räkna bara de senaste 20 åren, om vi glömmer massdeportationerna till dödslägren i Gulag och sovjetockupationens fasor, så är finanskrisen bara den näst värsta krisen, kanske den tredje värsta krisen, i Lettland i modern tid.

I år rasar BNP 15 procent i Lettland, enligt prognoserna. Det är ett fyra gånger större ras än i Sverige, men »bara« tillbaka till ungefär den BNP letterna hade 2005.
Krisen 1989–90 rasade den gamla sovjetekonomin ihop. Valutan var inte övervärderad, den bestod av kuponger väldigt lika monopolpengar. Det rådde hyperinflation och brist på basvaror. Letternas genomsnittinkomst var mindre än hälften av vad den kommer vara efter årets ras. Sovjettrupperna hade ännu inte lämnat landet.

Letterna, litauerna och esterna har i vår tid varit med om mer än vi i dag riktigt förstår.

Tio år efter revolutionen kom jag tillbaka till Gdansk i Polen. Där fanns nu ett museum. I museets första rum fanns en polsk butik från 1989. Några inlagda gurkor, några konstiga konserver. I övrigt tomt. Butiken fanns där för att skolklasserna som vallades runt museet skulle förstå. 1989 var det hundra meter långa köer för mjölk och ägg till samma butiker som 2009 dignar av den mat polackerna nu exporterar till hela Europa.

Det talas 2009 om kapitalismens kris, liberalismens fall, thacherismens slut. Men då skadar det inte att öppna historieböckerna på glänt.
1989 var året då historien vände. Maj 1968, elfte september 2001, inte ens finanskrisen kommer i närheten av 1989. Tre hundra miljoner människor befriades definitivt från planekonomins misär till den moderna världen. Över hundra miljoner av dem säkrade dessutom passagen in i demokrati och EU-medlemskap.

I själva verket var det inte bara de modiga demonstranterna som segrade över diktaturen och planekonomin. Åren därefter kom även de som trodde på liberaliseringar att segra över dem som trodde på en slags medelväg mellan socialism och kapitalism.

Det talades 1989 om det höga sociala pris passagen ut ur kommunismen skulle betinga. I själva verket gav liberaliseringarna snart östeuropéerna en av de största och snabbaste välståndsökningarna någonsin i Europa, även för de fattigaste. Gapet krympte dramatiskt till övriga EU. På köpet försvann de försurande svaveldioxidutsläppen, när ny teknik och nya EU-krav infördes.

Polen, Baltikum och senare Slovakien, som 1989 var fattigare än sina närmaste grannländer i östblocket, införde radikal »chockterapi« och kom därigenom ikapp sina rikare kusiner i Ungern och Tjeckien, som var mindre modiga i sina reformer. De som likt Ryssland, Ukraina och Moldavien var minst radikala och fastnade i en slags medelväg mellan kapitalism och planekonomi, demokrati och diktatur, fick den allra mest skriande fattigdomen och den mest våldsamma korruptionen.

Det tål att minnas när kapitalismen nu förbannas under 2009. Den väldiga ekonomiska vinst, och oerhört mycket större mänskliga seger, vi kunnat inkassera efter att östeuropéerna slet sig fria får vi nu inte växla bort mot småslantar.

Se på de ledande Europaparlamentskandidater som kampanjar mot fri rörlighet i Europa därför att det skulle »hota den svenska modellen«. Såren har knappt läkt efter att välavlönade svenska fackombud skanderade »Go Home« till lettiska byggarbetare. Vi har redan glömt hur billig Göran Persson framstod sedan han varnat för »social turism« från öst, och inga »sociala turister« kom.

Och när östländerna nu ber IMF och EU om finansiellt stöd måste detta vägas mot historien. Ska vi låta baltstaterna eller Ungern fångas i stormar av populism och nationalism för att de inte prickat alla IMF:s krav, trots att våra egna underskott skenar? Vad är viktigast, att rädda Lettland eller att rädda Saab? Sveriges hand, och EU:s hand, måste finnas där, utsträckt och fast. Redo att hjälpa, och att hålla kursen för frihet och demokrati.

EU:s största uppgift de kommande tio åren är inte något nytt fördrag, eller ens finanskrisen. Det är att släppa in och förankra Turkiet, Ukraina och Balkan i vår union och väga över vågskålen i vår del av världen för demokratin och friheten.

Därför måste minnet och lärdomarna av 1989 leva vidare.

***
FÖR ÖVRIGT, snälla EU-väljare, googla vad de olika kandidaterna hos de sju riksdagspartierna säger om fildelning och Ipred. Kryssa dem ni gillar. Det måste vara bättre än att slänga bort sin röst på piratpartister som inte klarar av att säga om klimathotet alls existerar, eller något annat vettigt om Europas ödesfrågor heller.