Jag var aktiv i SSU under slutet av 1970-talet och artikeln fick mig att fundera på det som hänt. Min analys fick mig att dra följande slutsats ur ett trettioårigt perspektiv. Socialdemokrating har missat verklighetsbeskrivningen. Få människor i dagens Sverige känner tillexempel igen 30-tals bilden av en lärare med 25.000 kr/mån är utsugare medan en byggnadsarbetare med 30.000kr/mån är utsugen. Den stora frågan är varför man klarat av detta.
Ett svar är uppenbart, det finns stark konservativa organisationspolitiska krafter som utmanas, men det räcker inte som förklaring. Dessa krafter kan hanteras.
Svaret är istället det vanrykte som den sociala ingenjörskonsten fått. Detta är delvis rättvist, eftersom den kritik mot att staten som ingenjör skall skapa ett bättre samhälle inte fungerar. Speciellt när invånarna har minst lika bra kunskaper som statens ingenjörer.
Den sociala ingenjörskonsten hadde två ben som som den stog på, dels iden att staten ensamt kan konstruera ett gott samhälle, dels att detta arbete skall stå på vetenskaplig grund och kunskap. Misstaget som gjordes under 1980 och 1990-talen var att även det empiriska benet slogs av.
Min erfarenhet av SSU-åren var att det fanns anti-intelektuella krafter redan då och min tolkning är att dessa fick ta över partiet. Utan en beskrivning av verkligheten som bygger på empirisk grund tappade Socialdemokraterna kontakten med verkligheten. Därmed blev partiet också ideologiskt vilset.
Intressant är att Moderaterna plockade upp den tappade pinnen under 2000-talet och deras framgång i valet 2006 förklaras av att de gav en verklighetsbeskrivning som stämde överens med empiri. Mycket av regeringens politik, även om det aldrig är 100%, bygger idag på tesen om erfarenhetsbaserad politik, eller som Obrak Obama säger ”Evidence based policy”. Sedan har Moderaterna kombinerat detta med sina i grunden konservativa värderingar, det villsäga att samhällsförändring skall ske långsamt.