Partier i terapi
Alla småpartier lever med vanföreställningen att de egentligen inte alls är små. Men det finns bot.
Centerpartiets ledare Maud Olofsson upprepar målet om att partiet ska bli dubbelt så stort. Inte dubbelt så stort som i dag, utan dubbelt så stort som det var i valet 2006 innan den borgerliga kannibaliseringen började och centern återigen halkade ner på 5–6-procentsnivån. Kristdemokraternas Göran Hägglund visar gärna upp siffror på hur många svenskar som egentligen är kristdemokrater, utan att de riktigt vet om det. Och folkpartiet, ja de är ju alltid det största borgerliga partiet – snart. På vänsterkanten ser det ungefär likadant ut.
Miljöpartiets krav i budgetförhandlingarna under förra mandatperioden var värdiga ett 30-procentsparti. Och vänsterpartiet ser sig själva som det verkliga arbetarpartiet.
Kan partier ha personlighetsstörnningar? I uppslagsboken ställs nio kriterier upp, varav fem ska vara uppfyllda för att diagnos ska kunna ställas:
• Har en grandios självbild (till exempel överdriver framsteg och talanger, förväntar sig att bli betraktad som överlägsen utan lämpliga uppnåelser).
• Är besatt av fantasier om obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet, eller perfekt kärlek.
• Anser sig vara »speciell« och unik och bara kan bli förstådd av, eller bara borde umgås med, andra speciella eller högstatuspersoner (eller -institutioner).
• Kräver stor beundran.
• Har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller omedelbar respons på hans eller hennes förväntningar.
Ja, det kanske räcker så.
















En kommentar
Förlåt en gammal kill-joy, men partier är inte personer och kan därför inte heller lida av personlighetsstörningar. För kollektivet är sådant som skulle resultera i tvångsomhändertagande för en individ däremot normalt. Det mest uppenbara exemplet är krigshandlingar, men principen går igen överallt. Hur skulle det gå för ett rodnande, socialfobiskt fotbollslag? Teamet måste helt enkelt skapa en grandios, kollektiv känsla – och dessutom blockera den empatiska förmågan – inför sina matcher. Detsamma gäller i näringslivet och politiken.
Den månghövdade narcissisten och psykopaten är en vardaglig gestalt.
Men visst, använder man de vanliga, individualpsykologiska kriterierna innebär uppgående i massan en övergång till vansinne. Som individ kan man försöka hålla sig nykter i större sällskap genom att fråga sig hur man skulle bli uppfattad om man stod där och hoppade och heilade för sig själv.