falkvinge04

Hjärnan bakom piraterna

Ultrakapitalist. Digital kommunist. Datanörd. Hopplös förhandlare. Rick Falkvinge leder piratpartiet mot EU-parlamentet med en enda politisk fråga i bagaget. Eftersom det inte finns mycket till politik att granska valde Fokus att i stället punktmarkera ledaren och gräva djupt i hans förflutna.

Alarmet får servitrisen att backa lite. Ljudet – som kommer från Rick Falkvinges mobiltelefon – är från inledningsscenen i den amerikanska kultfilmen Wargames från 1983, där en datahacker av misstag håller på att starta ett tredje världskrig.

Falkvinge vet egentligen vad han ska ha: en whiskybiff. Medium. Med extra pepparsås och extra potatis. Och en stor öl till det, så att han sover gott på nattåget till Umeå.

Men sms:et fångar allt intresse och servitrisen får vänta. Snart tittar han upp, alldeles upprymd. Han skulle så gärna vilja berätta innehållet, men får inte.

– Du kommer att förstå precis vad jag fick reda på när du ser rubrikerna i morgon.

Med sikte mot Bryssel
Knappt två timmar tidigare hade Rick Falkvinge masat sig fram genom myllret av resenärer på Stockholms centralstation. Med den ena handen släpade han på en stor, tung resväska som med vita bokstäver deklarerade »Falkvinge – Sweden«. I den andra höll han sin minilaptop – partiets högkvarter – som han alltid bär med sig och som ständigt är uppkopplad.

Hade det inte varit för den lila jackan med »Piratpartiet – partiledare« tryckt över ryggen hade knappt någon lagt märke till honom. Men nu syntes han. Också pikétröjan sa partiledare. »Limited edition«, enligt Falkvinge.

Det var onsdagen den 20 maj. Två och en halv vecka kvar till Europaparlamentsvalet. Första dagen det gick att förtidsrösta.

På Centralen möttes Falkvinge av ett tiotal partivänner – nästan alla unga män – som ville rösta tillsammans med sin partiledare innan han begav sig ut på valturné.

– Ok, nu får du visa hur man gör, sa en kille med en Star Trek-knapp på t-shirten, ivrigt fingrandes på sitt röstkort.

Falkvinge, bekväm i sin ledarroll, greppade tag i en valsedel. Han förundrades över att partinamnet syntes så tydligt, mycket tydligare än på de andra partiernas valsedlar. I versionen han hade skickat in till valmyndigheten hade texten varit mindre. Men tydligen fick man inte ha partisymboler på valsedlarna, så i stället hade de förstorat upp namnet.

Inte honom emot.

Det dröjde inte många minuter efter att piraterna hade röstat innan Falkvinge hunnit slänga upp ett inlägg på sin blogg. »Nu har jag röstat!«, »det var en tokskön stämning!«. Några timmar senare fanns ögonblicket förevigat på Youtube.

Men då var Falkvinge redan i sin liggvagn. Nio stopp på nio dagar väntade. Strategin hade han klart för sig.

– Nu satsar vi på lågt hängande frukt. Nu handlar det om att få de som tycker som oss att gå och rösta.

Runt 100 000 röster skulle det krävas om valdeltagandet blir lika lågt som i förra EU-valet.  Skulle piratpartiet ta sig in i Europaparlamentet – skulle partiet över huvud taget överleva – var det nu det gällde.

Lite som i Wargames: en datanörd med möjlighet att göra något stort. Förändra världen, som Falkvinge uttryckte det.

Första generationens datanörd
En vinterdag 1972 föddes Dick Greger Augustsson, han som 34 år senare skulle bilda piratpartiet. Då under namnet Rick Falkvinge.

Dick växte upp i Ruddalen i Göteborg, bredvid fotbollsklubben Västra Frölundas hemmaarena. »Preppdalen« kallades det i folkmun, eftersom alla Prippsanställda bodde där. Också Dick hade släkt som jobbat inom bryggerinäringen sedan generationer tillbaka.

Så länge han kan minnas har han varit teknikintresserad. Eller datanörd – från den allra första generationen. Fick en Vic-20 – den första riktiga hemdatorn – av föräldrarna i början på 1980-talet. Snart kom Commodore 64 och han bytte upp sig.

Två saker fascinerade Dick mer än allt annat med datorer. Å ena sidan att de gick att plocka isär och modellera efter eget sinne. Å andra sidan deras förmåga att kopiera. På skolgården bytte han disketter med kompisarna. Sedan kom kopieringsfester, där deltagarna tog med sig sina dato­rer och delade med sig av spel, program och bilder.

Han fann en enorm frihet i datorerna; ingen begränsning, ingen censur. Och då hade internet ännu inte slagit igenom.

Men det fanns också en annan drivkraft hos Dick som efterhand kom att ta över: entreprenörskapet. 16 år gammal – så ung man fick vara – startade han sitt första före­tag: Infoteknik. En krånglig process visade det sig. Överförmyndaren i Bohuslän behövde skriva under och en irriterad tjänsteman på skattemyndigheten skulle godkänna.

Dicks idé var att datorisera informationsflödena hos företag som fortfarande hanterade överfulla pärmar och högar med pappersblanketter. Behovet var enormt.

På eftermiddagarna, när skolan var slut för dagen, satt han i kundmöten. På kvällarna skrev han datorprogram.

Han var 18 år när han för första gången anställde en person. Kanske kunde han bli så där rik som han drömde om, som Bill Gates.

Under några år såg det bra ut, företaget växte. När han var på toppen pendlade han mellan tre kontor – i Göteborg, Strömsund och Kalmar – och hade fem anställda. Han var under 26 så han kunde flyga billigt på stand by-biljett.

Men det fanns ett problem: företaget gjorde inga vinster. Det spelade ingen roll att Dick arbetade minst 90 timmar i veckan. Företaget gick runt, men inte mer.

Och problemet låg hos Dick. Han hade den tekniska kunskapen. Han hade ledaregenskaperna, de hade han lärt sig under officersutbildningen i lumpen. »Det är fortfarande den bästa utbildning jag har fått alla kategorier« (civilingenjörsutbildningen på Chalmers slutförde han aldrig).

Han var till och med en bra säljare.

Akilleshälen var att han inte kunde ta betalt. Som förhandlare var han värdelös.

Så en dag gav han upp. De anställda fick ta över företaget. Dick lämnade Göteborg för Stockholm.

Året var dock 1998 och it-bubblan syntes hittills bara från sin blänkande insida. Jonas Birgersson var fortfarande »Bredbandsjesus« med hela svenska folket.

Det var en tid och plats som gjord för Dick Augustsson. Han kunde välja och vraka bland jobben. Han valde företaget Sendit, som tog fram teknik för mobilt internet. Inom några månader blev företaget uppköpt av Microsoft för mångmiljonbelopp.

Som många andra företag i branschen överlevde Sendit inte it-kraschen, utan gick omkull 2002.

Under några år harvade Dick runt i Stockholm bland olika jobb.

När tanken på att bilda ett piratparti första gången slog honom – hösten 2005 – hette han inte längre Dick Augustsson. Han hade länge velat byta förnamn. På fester dök det alltid upp någon halvberusad person som skulle tala engelska och göra sig rolig över hans förnamn.

»Redan indianerna döpte sina krigare efter deras mest framstående egenskaper«, brukande han svara. Det fick tyst på dem.

»Sedan dök moralismen upp bland dem som skrev mjukvara«, som han säger. Plötslig fick han inte använda sitt riktiga förnamn på nätet. Inte när han registrerade websidor eller användarkonton på forum. Namnet ströks till och med ur mejl han skickade.

Det blev droppen. Och skulle han ändå byta förnamn kunde han lika gärna passa på att byta efternamn också. Han ville ha något unikt, ett namn som sa något om honom.

Fåglar hade alltid fängslat honom, deras överblick högt uppe i skyn, deras kontroll över situationen. Deras frihet.

Det blev Richard Falkvinge. Snart kallade han sig Rick. Utomlands lade han till Falcon Wing, men gav upp det efter ett tag: »det blev så jävla löjligt«.

Ärkefienden Bodström
Hela jul- och nyårsledigheten hade gått åt till att snickra ihop hemsidan. Han hade ringt till valmyndigheten för att ta reda på vad som krävdes för att starta ett parti. Lika krångligt som när han som 16-årig skulle starta företag, visade det sig. 1 500 signaturer krävdes.

»Gällde elektroniska signaturer?«, frågade Falkvinge. Ingen kunde svara.

Han hade skrivit ihop något som liknade ett partiprogram på en servett under en lunch på McDonalds. Upphovsrätten, patenträtten och varumärkesskyddet skulle avskaffas. Justitieminister Thomas Bodström – som fick en egen avdelning i programmet – skulle på sin höjd få sälja korv utanför riksdagshuset.

Än i dag är Bodström fiende nummer ett.

– Övervakningssamhället kallas Bodströmsamhället här i Sverige och det är inte utan anledning. Bodström är den mest repressiva politiker som vi haft och fortfarande har. Beatrice Ask går med på allting, inte för att hon vill driva frågorna utan för att hon inte förstår dem. Thomas Bodström driver frågorna för att han förstår dem och har valt sida. Det är en helt annan sak, säger Falkvinge.

Fildelningsfrågan hade varit högt uppe på dagordningen hela det året – 2005 – mycket tack vare tankesmedjan Piratbyrån, som Falkvinge beundrade stort. På nätet hördes dock fler och fler röster som efterlyste ett politiskt parti som drev frågan.

För Falkvinge var det självklart att fildelningen skulle vara tillåtet, detta var ju något han själv hade sysslat med i över 20 år. Dessutom såg entreprenören i honom internetpolitiken som en ödesfråga för Sverige som it-nation.

Och politikerna förstod den inte. Men han skulle få dem att lyssna.

– Man kan inte få politikerna att fatta utan att göra det personligt för dem. Och det enda som finns att utmana i deras privatliv är deras jobb. Man måste sikta direkt mot deras maktbas och hota att ta deras jobb ifrån dem.

På kvällen den första januari 2006 slängde han upp hemsidan, nämnde den en gång i en chattkanal och gick sedan till jobbet som avdelningschef på forskningsföretaget Cypak dagen efter.

Piratpartiet var bildat.

– Att det var jag som startade piratpartiet var en ren slump. Tiden var mogen. Hade inte jag gjort det hade någon annan gjort det.

Han kan fortfarande inte riktigt förstå det som sedan hände. Redan första dagen var det nybildade partiet en stor nyhet och hemsidan hade fått 1 200 namnunder­skrifter. Andra dagen plockades nyheten upp av europeiska medier. Tredje dagen såg Falkvinge en bild av sig själv i en pakistansk tidning. Då hade tre miljoner människor från hela världen besökt hemsidan.

Också valmyndigheten hade sett nyheten och mindes då samtalet från Falkvinge. Frågan skickades vidare till justitiedepartementet. Svaret gladde inte Falkvinge. Namnunderskrifter i digital form räknades inte.

Han hade nu två månader på sig att få ihop de 1 500 namnunderskrifterna om piratpartiet skulle få ställa upp i riksdagsvalet senare på hösten. Ett parti som ännu varken hade en organisation eller ens några medlemmar.

– Allt handlar om att kommunicera en vision, ett brinn, till människor som vill vara med och hjälpa till, oavsett om de får lön i ett företag eller om de inte får det i ett parti. Allting handlar om ledarskap, säger Falkvinge.

Uppgiften slukade all tid. Falkvinge gick till banken och fick ett lån på ett sexsiffrigt belopp. Han sa att det var till ett »projekt«. Därefter sa han upp sig från sitt jobb.

Tre år senare var lånet som Falkvinge levt på slut. Banken vägrade ge mer krediter. Han vände sig till medlemmarna och bad om gåvor. Fick han 20 000 kronor i månaden skulle han slippa tänka på mat och hyra. Och så kunde partiet kringgå det här med arbetsgivaravgift och skatt.
– Nu har jag åtminstone så att jag inte störtar mot marken utan seglar långsamt ner. Jag har så att jag klarar mig till valet och det är det viktigaste. Bortom valet ändras allt, säger Falkvinge.

Under piratpartiets första kaotiska månader fram till riksdagsvalet 2006 fungerade Falkvinges fyrarummare i Sollentuna som en improviserad partilokal. Okända människor som ville vara med och bygga ett parti sov på golvet.

Det där med att få ihop signaturer visade sig inte vara något problem, intresset för det nya partiet var stort. När så polisen gjorde razzia mot fildelningssajten Pirate Bay den sista dagen i maj 2006, knappt fyra månader före valet, såg det ljust ut för piratpartiet. Bättre reklam kunde de inte köpa för pengar. På en vecka tredubblades medlemsantalet.

På valdagen 2006 hade de 9 000 medlemmar. Mer än miljöpartiet. Enligt Falkvinges matematik borde piratpartiet ha tagit sig över 4-procentsspärren. Det hade räckt med att en femtedel av Sveriges alla fildelare röstade på dem.

Valresultatet kom som en chock. 34 918 röster. 0,63 procent.

– På valnatten kändes det som om det var över, säger Falkvinge.

Kapitalistisk nätkommunist
Dagen efter kom nyheten – den som fått Rick Falkvinge att tänka på annat än sin whiskybiff: piratpartiet är enligt den senaste opinionsmätningen Sveriges tredje största parti med 7,9 procents väljarstöd inför EU-valet. Två och ett halvt år har passerat sedan valnederlaget och partiet är i allra hösta grad fortfarande levande. Inte minst tack vare FRA-lagen, Ipred, Pirate Bay-domen och EU:s telekomdirektiv som har följt efter varandra det senaste halvåret.

Inom några veckor har fyra opinionsföretag, i en rad undersökningar, placerat piratpartiet över 4-procentsspärren. Med god marginal.

Och redan nu står det klart vilken som blir den kanske största konsekvensen av pirateffekten i EU-valet 2009, oavsett om piratpartiet tar sig in i Europaparlamentet eller inte. Partiet har tagit all uppmärksamheten från sverigedemokraterna. I medielogiken finns det tydligen bara plats för ett utmanarparti.

– Vi dödade sverigedemokraterna. När första opinionsundersökningen inför EU-valet kom, då dödade vi dem, säger Falkvinge belåtet.

– Personligen tycker jag det är väldigt trevligt. De har en fruktansvärd människo­syn som är vår raka politiska motsats. Vi har orden mångfald och öppenhet i första meningen i vårt partiprogram, det har inte sverigedemokraterna precis.

Sedan första opinionsmätningen inför EU-valet kom i slutet av april – då piratpartiet fick 5,1 procent – har partiet inte längre betraktats som ett Kalle Anka-parti. De etablerade partierna kan inte längre ignorera dem. Det misstaget, som de gjorde med junilistan i förra EU-valet, vill de inte göra om.

Plötsligt talar de alla om integritet.

– Gammelpartierna försöker prata våra frågor. De använder nästan rätt ord, de får dem nästan i rätt ordning, men de saknar all form av trovärdighet. De förstår inte nätet, säger Falkvinge.

Men att piratpartiet är att räkna med märks inte så mycket i att de andra partierna försöker låta som piratpartiet, som att de talar om dem.

Piratpartiets medlemmar är inte riktiga medlemmar, sägs det, eftersom partiet saknar medlemsavgift. Dessutom är de nästan uteslutande män.

Falkvinges svar är att piratpartiets har fler kvinnliga medlemmar än feministiskt initiativ. Och partipolitiskt medlemskap, säger han, borde inte vara en fråga om privatekonomi.

Mest av allt har de övriga partierna kritiserat piraternas politik – eller snarare brist på sådan. Att piratpartiet saknar politik på de flesta sakområden är uppen­bart. Samtidigt döljer beteckningen enfrågeparti lätt att piratpartiet har utvecklat en heltäckande politik kring informationssamhällets nya frågor, medan det är ett område där konkurrenterna fortfarande famlar.

Mycket har hänt med partiprogrammet sedan Falkvinge kladdade ner den första versionen på en McDonaldsservett. Å ena sidan har denna process skett öppet på internet, där alla kunnat delta. Samtidigt har strukturer saknats, vilket fått medlemmar att anklaga Falkvinge för toppstyre.

I det nya programmet ska upphovsrätten inte längre avskaffas, utan »balanseras«. I praktiken innebär det att skyddstiden för ett konstnärligt verk kortas till fem år, samtidigt som all icke-kommersiell fildelning tillåts.

Viktigast av allt är fortfarande kritiken mot övervakningssamhället, även om Bodström är borta ur programmet. Hellre att några brottslingar går fria än att privat­livet kränks, resonerar Falkvinge.

Enligt piratpartiets vågmästarstrategi i Europaparlamentet kommer de att förhandla med dels den liberala och dels den gröna gruppen om de väljs in. Den grupp som bäst tillgodoser deras frågor får deras röster i alla de frågor där piratpartiet saknar politiskt ställningstagande. Oavsett vad den enskilda piratledamoten har för personliga åsikter i frågan.

Kristdemokraternas förstanamn på valsedeln Ella Bohlin tolkar detta som att piratpartiet skulle rösta för legalisering av prostitution. Fjärdenamnet på centerpartiets valsedel Marie Wickberg anser att en piratpartistisk parlamentsledamot inte borde få full lön eftersom de inte skulle ta ställning i alla frågor. Socialdemokratiska EU-parlamentarikern Anna Hedh menar att piratpartiet bara bryr sig om att skydda sitt eget privatliv, men struntar i palestiniernas.

Från högerhåll beskylls piratpartiet för att vara vänster, från vänsterhåll kallas de höger. Falkvinge hymlar inte med sin bakgrund i Moderata ungdomsförbundet, även om han säger att det berodde mer på festerna än på politiken. Själv stod han längre höger ut på skalan.

– Moderaterna är inte så renodlat kapitalistiskt som jag tycker om. De är någon slags halvmjäkiga socialliberaler, säger Falkvinge.

– Jag kallar mig ultrakapitalist och det var så jag kom in på de här frågorna.

Men piratpartiet är på intet sätt ett högerparti, menar Falkvinge. På sätt och vis kan han till och med tala om att piratpartiet slåss för en form av digital kommunism, där alla får bidra efter förmåga och där resultatet fördelas efter behov.

Grundtanken är emellertid att höger-vänsterskala blivit förlegad. Striden står nu om medborgarnas rättigheter – den absolut viktigaste frågan, enligt piratpartiet.

– Viktigare än vård, skola, omsorg, kärnkraft, försvarspolitik och skit som de har pratat om i 40 år, säger Falkvinge.

Och han menar vad han säger. Historikern och bloggaren Rasmus Fleischer, som var med och grundade Piratbyrån, är övertygad om det.

– För Rick Falkvinge är det här så viktigt, stort och historiskt att jag tror han helt uppriktigt har lämnat de eventuella högerpolitiska drivkrafter han tidigare hade bakom sig, säger Fleischer.

– Han ser verkligen piratpartiet som en historisk rörelse som är i analogi med arbetarrörelsens, miljörörelsens och gayrörelsens framväxt. Det är inte bara retorik, så tror jag faktiskt han tänker.

Pirate Bays Peter Sunde Kolmisoppi, som liksom Fleischer aldrig hade hört talas om Falkvinge innan han startade piratpartiet, instämmer.

– Han brinner så otroligt mycket för de saker han sysslar med. Det är få andra personer som har brunnit så mycket för de här sakerna. Det är få människor som har brunnit så mycket för någonting, skulle jag vilja säga.

Personlig vendetta
Åtta dagar kvar till EU-valet. Lila fanor vajar i luften. Ett hundratal pirater har samlats utanför Kungliga slottet i Stockholm.

Efter några oerfarna talare greppar Rick Falkvinge tag i mikrofonen.

– Vi är fria medborgare och vi kräver den respekt vi förtjänar. Om en vecka skriver vi politisk världshistoria, säger han och rösten ekar mot riksdagshuset.

Han har blivit en fullblodspolitiker. Någon återvändo finns inte. Han har gett upp både karriär och privatliv.

Om några dagar avgörs det om han också ska få en fast inkomst. Helst vill han stanna hemma och förbereda det stora slaget – riksdagsvalet 2010. En framgång i EU-valet skulle bli en perfekt språngbräda.

Skulle han ändå bli inkryssad från sin sjätteplats på valsedeln, så åker han till Bryssel i några månader för att bygga upp ett aktivistnätverk och lämnar sedan sin plats. Det finns andra, yngre personer i partiet som kan bedriva det långsiktiga arbetet med att skapa en kulturell allemansrätt i Europa och världen, tycker han.

För Falkvinge handlar det fortfarande om att rädda Sverige. Och om en personlig vendetta mot politiker som inte förstår.

Mer ur reportaget: Fyra av tio kommer rösta, Doldisar toppar partitestet

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 985 kronor!

48 comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*