För tio år sedan tog kriget i Kosovo slut men den grund­läggande konflikten är inte löst. Fokus landade i Pristina, en korrumperad stad där det ändå finns livsrum för demokratiska krafter.

På skärmen framför flygstolen ser jag hur planet gör en stor lov runt Serbien och girar upp mot Pristina från Makedonien i söder. Den danska EU-soldaten som sitter bredvid mig ser min förvåning och ler snett.

– Man kan ju inte flyga till ett land som inte finns, säger han lakoniskt. Serbien har ju inte erkänt Kosovo.

Tim Jespersen är militär tolk med många utlandsuppdrag bakom sig. Nu är han stationerad vid den norra Kfor-basen som ligger utanför Mitrovica, den värsta oroshärden i landet för närvarande.

– Där, och i andra kosovoserbiska områden, understödjer den serbiska rege­ringen extremister som eldar under konflikten mellan den serbiska minoriteten och kosovoalbanerna, säger han.

Längs vägen från flygplatsen in till Pristina vajar den albanska flaggan överallt, röd med svart örn. Hela 90 procent av kosovaner är etniska albaner och det sticker man inte under stol med. Resten av invånarna är serber, romer, bosniaker och turkar. Av en befolkning på drygt 2 miljoner lever minst en halv miljon kosovoalbaner utomlands.

Den kosovanska flaggan, förvillande lik EU:s, ser man mest på EU-polisens, EULEX, bilar. Bensinmackarna och biltvättarna är så många att man tappar räkningen.

– Det sägs att det inte bara är bilar som tvättas där, säger Tim Jespersen.

Efter 10 års närvaro av internationella samfundet förekommer nästan inget etniskt våld och väldigt lite kriminalitet på gator och torg. Men i centrum är det tätt mellan butiker och gatustånd som säljer piratkopior av märkeskläder, filmer, dator­program och stulna mobiler.

För att bekämpa korruptionen skickade Sverige förra året 100 juridiska och politiska experter till landet. Dessutom finns sedan tidigare svensk polis på plats. Det är det största svenska bidraget någonsin när det gäller internationell, civil krishantering.

Hittills har 60 länder erkänt Kosovo, av dem alla EU:s medlemsländer utom fem. Med USA på sin sida försöker Kosovo få så många länder som möjligt att erkänna deras självständighet, medan Serbien med stöd av Ryssland försöker få dem att låta bli. Den stora bataljen kommer i höst när Internationella domstolen i Haag ska avgöra om Kosovos självständighet är juridiskt acceptabel. EU:s förhoppning är att Serbien ska inse att de måste börja sam­arbeta med Kosovo, om inte annat för att ha en chans att bli medlem i framtiden.

När vi somnar första kvällen har jag bara berg av soppåsar och romska tiggarbarn på näthinnan. Tidigt på morgonen tar vi en macchiato medan kaféägaren spolar trottoaren och det känns plötsligt som en alldeles vanlig dag var som helst i Europa – om det inte vore för alla som röker.

Vi tar en promenad genom den nyvakna staden bort till Pristinas center för kvinnor och barn. I dörren står en kvinna och kisar mot solen. Hon har vitt hår, men slät hy, är klädd i dräkt och högklackade pumps. När barnen får syn på henne springer de över gårdsplanen och fyller hennes famn. Alla vill ha en kram, stora som små.

Flora Brovina är ingen vanlig dagisfröken. Hon är en legendarisk frihetskämpe, barnläkare, författarinna och den som grundade centret 1998, året innan Kosovo­kriget bröt ut. Numera är hon även en stridbar parlamentsledamot.

Det är vår i luften; björkarna är utslagna, tulpaner och narcisser står i full blom. En polis som parkerat sin patrullbil intill bollplanen småpratar med personalen. Han är här för att bevaka ett grannhus där en högt uppsatt politiker bor.

– Numera reagerar inte barnen på uniformer, men det har tagit lång tid för många att komma över sin rädsla. Ändå har vi haft många Kfor-soldater här som hjälpt oss under åren, bland annat med datorer, säger Flora Brovina.

Femhundra barn och ungdomar är inskrivna vid centret, ett hundratal av dem kommer regelbundet hit. Hälften av dem droppar in under morgontimmarna och går till skolan efter 12. De andra börjar skolan klockan 7 på morgonen och kommer till centret före lunch. I Kosovo är det ont om både skolor, lärare och undervisningsmaterial. Därför går barnen bara i skolan halva dagen.

– Före kriget tog vi hand om dem som kastades ut från sina hem, kvinnor och barn som behövde medicinsk vård. Under och efter kriget kom de svårt traumatiserade. Numera är det många skilsmässobarn som kommer hit.

Förutom mat och tröst erbjuder centret läxhjälp, extraundervisning i språk, bildterapi och gruppsamtal. Volontärer sköter undervisningen och psykiatrisk/psykologisk behandling. Myndigheterna ger inget stöd, utan det är privata sponsorer som betalar driften.

Zylfie Arifi är 16 år och minns när familjen gav sig av från hemstaden i Serbien.

– Vi var tvungna att fly för det bodde bara serber där. Efter två år kom vi hit.

– Det här är vårt andra hem, säger hennes bästis Agnesa. Mamma jobbar i köket och min syster Aridona är också här varje dag.

Agnesa Demolli som fyllt femton år har varit »Floras barn« sedan hon var fem år. Sommaren efter kriget 1999 kom hon till centret efter att familjen fördrivits från sitt hem och pappan förts bort av serbiska soldater.

– Vi skrek när de tog honom ifrån oss. Min syster Aridona var tre år då. Hon satt i hans knä när de kom. Jag tror att det är därför hon har så svårt att komma över det. Hon mår inte bra alls, har ofta huvudvärk och är ledsen. Hon vaknar på nätterna och går till mamma.

Som många andra hoppades familjen Demolli att pappan skulle komma tillrätta efter kriget. I stället fick de ett dödsbud.

– De tog honom 21 april. Tre månader senare hittades han i en massgrav utanför Makovc, berättar flickornas mamma, Kosara, när vi träffar henne i köket. Hon har precis skjutsat in plåten med bröd i ugnen och ska börja laga dagens lunch.

Redan den 19 juni, när Milosevic dragit tillbaka sina trupper och Natos bombningar upphört, beskrev en brittisk journalist »dödsrummet« i Makovc; stanken från blodet som ännu klibbade vid golvet, väggarna som var perforerade av kulor. Garaget i Makovc var bara ett av många ställen där serbiska soldater arkebuserade etniska albaner när de »rensade« vägen som slingrar sig från nordöstra Pristina upp mot bergen och Belgrad på andra sidan gränsen. Fortfarande saknas 1 900 kosovoalbaner, de flesta män. Antalet civila etniska albaner som dödades under den serbiska offensiven beräknas till omkring 10 000. Hur många som blev våldtagna under kriget är det ingen som vet.

I april 1999 när striderna kulminerade och tusentals etniska albaner var på flykt genom den dal där Makovc ligger, pågick systematiska våldtäkter i en av grannbyar­na. När utländska rapportörer kom dit ef­ter krigsslutet hittade man ett hus där soldaterna klottrat offrens namn på väggarna och vad de gjort med dem.

– De som sårades i striderna får en liten pension och det kan man också få som efter­levande, men de våldtagna kvinnorna får ingen hjälp alls. Vi kvinnor i parlamentet försöker få in dem i systemet. I regeringens sociala åtgärdsprogram, »Det vita dokumentet«, nämns de inte ens, säger Flora Brovina.

Centret för kvinnor och barn hjälper dem att flytta till en plats där ingen vet vad de varit med om. De kan också ordna jobb där de kan känna sig säkra på att inte bli offer för trafficking bara för att de saknar social förankring. I kväll ska Flora Brovina flytta in hos en kvinna som centret tagit sig an nyligen.

– Hon tvingades se på medan soldater våldtog och dödade en av hennes döttrar innan de kastade henne i brunnen på gården. Hon har hållit tyst ända till nu, säger Flora Brovina.

Konflikten mellan serber och albaner går tillbaka ända till 1300-talet. När Balkankriget började 1992 med Serbiens angrepp på Bosnien och Kroatien hamnade Kosovo i medieskugga. När Milosevic tvingades ge upp Bosnien 1995 fick han i gengäld behålla kontrollen över Kosovo. När den kosovoalbanska UCK-gerillan angrep serbisk polis skickade Milosevic  trupper och paramilitär som brände ner hela byar och jagade hundratusentals albaner på flykt. FN:s säkerhetsråd uppmanade utan resultat Milosevic att lämna Kosovo.

När Milosevic nobbade ultimatum från Frankrike, Tyskland, Italien, Ryssland, Storbritannien och USA, gick Nato i krig för första gången i sin historia. Bombningarna inleddes den 24 mars 1999 och pågick i tre månader. Den 9 juni, när Milosevic redan hade åtalats i Haag, beslutade säkerhetsrådet att FN skulle ta över Kosovo tills en demokratiskt vald regering kunde leda landet.

Omkring 10 000 etniska albaner dödades under Kosovokriget. Albanerna hämnades genom att döda hela serbiska familjer, trots Natos och FN:s närvaro och tusentals journalister.

Sedan Kosovos självständighetsförklaring 2008 har landets regering gjort stora ansträngningar för att kvala in som EU-kandidat och Nato-medlem. Kontakterna med Sverige sker på många nivåer, senast när talmannen för kosovanska parlamentet besökte riksdagen nyligen.

Flora Brovina blev ett namn utanför Kosovo när Milosevic fängslade henne 1999.

Innan dess var hon okänd för världen, men i Pristina visste man redan vem hon var eftersom hon öppnat en klinik där folk fick gratis sjukvård.

– Den låg i det där lilla huset, säger hon och pekar ut genom fönstret på en ruin på baksidan av centret.

– Dit tog kvinnor och barn sin tillflykt när serbiska soldater kastade ut folk från deras hem. Jag var livrädd att de skulle komma hit också men grannarna skyddade oss. Jag minns ett tillfälle när vi var nära att bli upptäckta. Då hörde jag en serbisk kvinna ropa till soldaterna »på vår gata bor det bara serber«.

Men till slut hann verkligheten upp henne. Den 20 april 1999 gick doktor Brovina hem för att hämta mediciner. Då tog Milosevics soldater henne.

– Jag hade ett par förlossningar den dagen och behövde fylla på förråden. De var åtta civilklädda män som hämtade mig till Pristinafängelset som bombats ett par veckor tidigare. Vid midnatt flyttades jag till ett fängelse utanför staden där serbiska soldater var inkvarterade. Poliserna som förhörde mig i början av fångenskapen hotade hela tiden att lämna mig i deras för­läggning.

Hon överlevde hot, trakasserier och miss­handel. Efter krigsslutet flyttades Flora och hennes medfångar till Serbien.

– Klockan var fem på morgonen, gatorna var tomma. Jag grät när bus­sen passerade mitt barndomshem.

I Pozarevac, där Milosevic föd­des, satt hon sedan i häkte fram till rättegången då hon dömdes till 12 års fängelse för bland annat terrorism.

– Mina söner hittade mig via amerikanska Röda korset medan jag satt i häktet. När jag fick höra det visste jag att de inte kunde döda mig i alla fall. Efter rättegången fick min man besöka mig i fängelset tack vare att han hade makedonskt pass. Det var en stor tröst.

Den 1 november år 2000 släpptes hon plötsligt från fängelset och tre veckor sena­re var hon Svenska Pens gäst i Stockholm. Hon är mångfaldigt prisbelönt för sitt humanitära arbete, bland annat med Svenska Pens Tucholskypris och FN:s millenniumfredspris för kvinnor.

Flora Brovina kryper in i sin lilla bil och åker till parlamentet där hon ska träffa de serbiska ledamöterna som ingår i kvinno­gruppen. Det är bara ett exempel på de demokratiska krafter som försöker motbevisa ett känt talesätt här: »Det är bara inom maffian som albaner och serber kan samarbeta.«