Ordförande Reinfeldt

Text: Anita Kratz

Toppbild: Sara Mac Key

Toppbild: Sara Mac Key

Fredrik Reinfeldt står ett par meter ifrån [[Anders Borg]] och bläddrar fram sidan tio. Han ska visa hur deras gemensamma vision ser ut.

– Anders och jag är lite speciella, säger han.

Han pekar på ett stapeldiagram med rubriken »Genomsnittlig skatt för ett halvtidsarbetande vårdbiträde 2006–2009«.

– Ni gillar diagram!

– Ja. Men det här är mer visionärt än vad man skulle kunna tro, säger [[Fredrik Reinfeldt]].

Fyra staplar, en för varje år som han varit statsminister. Första året fick vårdbiträdet betala drygt 23 procent i skatt och år 2009 knappt 17 procent.

– Vi kan komma längre, säger han.

I Fredrik Reinfeldts drömsamhälle ska ett vårdbiträde klara sig på sin halvtidslön utan att behöva olika bidrag. Mera skattesänkningar alltså. Men det dröjer flera år innan Reinfeldt kan ta nästa steg mot »Visionen«, ett lågskattesamhälle utan bidragsberoende.

Han har just avslutat en presskonferens med Anders Borg. De har hållit en tvåmannaföreställning med powerpoint. Budskapet är: Fortsatt kärvt. Och slutsatsen: Inga löften om kostsamma reformer, inte ens i valet 2010.

Om bara ett år är Reinfeldt och Borg inne i nästa valrörelse. Då vill de visa att det är ordning och reda i statens finanser, att alliansen håller ihop, att finanskrisen inte tvingat fram drastiska nedskärningar i välfärden, och det svåraste – att de lever upp till löftet från förra valet om fler i jobb. Men närmast är det en annan uppgift som gäller. Nu ska Fredrik Reinfeldt äntra den världspolitiska scenen och visa prov på ledarskap på toppnivå.

Ordförande Reinfeldt
Bara några månader innan Fredrik Reinfeldt väljs till statsminister 2006 är han demonstrativt ointresserad av klimatdebatten. Han påstår att han inte tänker låta sig luras av [[Göran Persson]] som vill få valrörelsen att handla om miljön i stället för arbetslösheten.

Väl installerad i Rosenbad några veckor senare blir Reinfeldt klimatfantast. Han förstår att han kan spela en central roll vid det stora klimattoppmötet i Köpenhamn i december 2009, när det nya avtalet som ska ersätta Kyotoprotokollet ska förhandlas fram. Mötet blir finalen i Sveriges halvår som ordförande i EU, något som Reinfeldt ser fram emot. Mycket.

– Det blir min stund i världspolitiken.

Och Reinfeldt är förberedd. Redan långt innan Sverige tar över ordförandeskapet från Tjeckien den 1 juli träffar han världens stora ledare, däribland Kinas president Hu Jintao, USA:s George W Bush och Barack Obama och Brasiliens Lula. Men nu, ett halvår senare, är scenförändringen total.

– Det är inte någon som talar om klimatet längre, säger Fredrik Reinfeldt.

I stället är det finanskrisen som står i centrum, vilket ger Anders Borg en central roll vid sidan av Reinfeldt. Under EU-valrörelsen uppträder de två tillsammans på bussturné och pressträffar och talar om hur illa ställt det är och om behovet av ett nytt regelverk som återupprättar förtroendet för finansmarknaderna. När det gäller klimatet, handlar det nu om att tona ner de höga förväntningarna. EU är splittrat, och motståndsnästen formeras i södra och östra Europa.

Reinfeldts ordförandeskap råkar dessutom infalla under en av unionens stökigaste perioder; nyvalda parlamentariker försöker finna sig till rätta; de nya kommissionärerna utses inte förrän framåt hösten; unionens nya organisation hänger i luften innan Irland i oktober har folkomröstat en andra gång om Lissabonfördraget.

Dessutom är det snarare regel än undantag att ordförandelandet måste hantera ytterligare någon akut kris, så som Frankrike fick finanskrisen och den ryska invasionen i Georgien, och som Tjeckien fick kriget i Gaza. Att Sverige ska kunna spela en avgörande roll när det gäller ett nytt Kyotoavtal känns alltmer avlägset. Nu handlar det om att fokusera på det möjliga.

Borgerlig splittring
Mycket står på spel för Reinfeldt och alliansregeringen under det närmaste halvåret. Reinfeldt, Borg och [[Carl Bildt|Bildt]] kommer att dominera i medierna, och om de inte klantar till det kan det ge ordentlig utdelning i väljaropinionen.

För Göran Persson blev EU-ordförandeskapet 2001 en personlig framgång. Andelen väljare som hade stort förtroende för honom hade legat på bara 29 procent. En tid efter ordförandeskapet hade hans popularitet fördubblats och valsegern 2002 var säkrad.

Stämningen är god i moderaterna. De har vuxit sig stora och starka, de har blivit större än sina tre koalitionspartner tillsammans när det är drygt ett år kvar till valet. De har i ett par opinionsmätningar i år till och med fått större stöd än socialdemokraterna. Så var det inte vid motsvarande tidpunkt före valet 2006. Då kunde de tre små gå samman och sätta emot.
Reinfeldts starka position i alliansen triggar de tre små att profilera sig hårdare. De försöker sno åt sig uppmärksamhet på varandras bekostnad.

Bakom alliansens enade fasad lurar det Reinfeldt fruktar mest – borgerlig splittring. Anders Borg, som visualiserar politiska förslag och väljarsympatier i tabeller, kurvor och staplar, vet att läget är allvarligt. Han prickar in varje liten förändring i sin dator.

Oron gäller inte bara kristdemokraterna utan också centern. Opinionsanalytiker Nicklas Källebring, på Synovate, konstaterar att Reinfeldt-Borg har fog för sin nervositet.

– Kristdemokraterna är ett stort bekymmer, men de kan klara sig om moderata väljare, som i valet 1994, stödröstar på dem. Men risken är att de stöder fel parti, säger han.

Moderaternas partiledning är medveten om att det är just centern som kan åka ur riksdagen och stjälpa regeringen i nästa val. En moderat källa säger:

– Om det ser likadant ut efter ordförandeskapet kan det bli katastrof och explodera i borgerlig kannibalism.

Kaxiga Maud
London, april 2009. Längst in på puben Marylebone Tub tar [[Maud Olofsson]] en öl med sina medarbetare och livvakter. Självförtroende saknas inte. Hon tänker satsa »ända in i kaklet« för att öka från ett till tre mandat i EU-parlamentet och för att dubbla 2006 års valresultat. Entusiasm är det heller ingen brist på, något som den polske energiministern Waldemar Pawlak fått känna på. Vid en träff med sin svenska kollega utbrast han utmattad: »Jag får väldigt mycket energi av dig.«

En dryg månad senare visar det sig att hennes entusiasm inte räcker. Centern får inte några ytterligare mandat utan behåller sitt enda i EU.

Men Maud Olofsson är inte orolig. Hon är i London för att förbereda sig inför ordförandeskapet, säker på att hon och hennes miljöminister Andreas Carlgren får uppmärksamhet i klimatförhandlingarna inför Köpenhamnsmötet i december. Hon visar i stället moderlig omsorg om sina två partiledarkolleger [[Göran Hägglund]] och [[Jan Björklund]].

– Det är lite besvärligare för Jan och Göran, men vi försöker planera in aktiviteter så att också de ska få synas, säger hon allvarligt.

Maud Olofsson låter kaxig men borde vara bekymrad. Centern har inte mycket bättre stöd än under Lennart Daléus tid som partiledare. Och det är en period som partiet helst vill glömma. Det kan förklara varför hon frejdigt klampar in på sina allianskamraters områden. Som när hon i en EU-debatt i riksdagen precis före Göran Hägglund tog upp en av de frågor han som socialminister tänkt tala om, rätten till vårdval i hela EU.

– Det var onödigt, säger Stefan Attefall, kristdemokraternas ekonomiske talesman och gruppledare i riksdagen.

Nu hjälpte inte Maud Olofssons tjuvknep. Centern gjorde ett katastrofval till EU. Partikamraten Fredrick Federley är inte förvånad.

– Vi har blivit ett med staten och försvarar ivrigt allt alliansregeringen gör.

Hans kollega i riksdagen Annie Johansson håller med. Hon är nästan lättad över att EU-valet blev en katastrof. Det kan få partiledningen att ändra strategi.

– Nu måste vi lägga fram vassare förslag och visa oss mer visionära.

Hon konstaterar att partiet inte lyckats »charma och övertyga« nya väljargrupper i storstäderna. Maud Olofssons företagarspår har inte heller slagit igenom.

[[Fredrick Federley|Federley]] har startat en gräsrotsblogg där han hoppas blåsa liv i en diskussion om fortsatt förnyelse av partiet. Partiet får inte än en gång missa att prioritera integritetsfrågorna och lämna fältet fritt åt piratpartiet.

Roliga Göran
Vallentuna, juni 2009. Köket är futuristiskt modernt. Utanför fönstret lyser poolen smaragdgrön. Det är som att kliva in i ett säljprospekt från Skandiamäklarna.

[[Ella Bohlin]] har varit arg och gråtit om vartannat. I januari sa hon upp sig från konsultjobbet på pr-firman JKL. Göran Hägglund övertalade henne att bli kd:s toppnamn i EU-valet. Det skulle ge henne en plats i Europaparlamentet och lösa partiordförande Hägglunds dilemma. Med henne på listan blev han av med kontroversielle [[Lennart Sacrédeus]] vars kristna syn på homosexuella och abort saboterar bilden av ett sekulariserat parti.

Men Ella Bohlin överraskades av åldermannen [[Alf Svenssons]] plötsliga personvalskampanj. Hon blev utslagen av den 40 år äldre partikamraten. Flytten till Bryssel och försäljningen av den nyrenoverade 70-talsvillan fryser inne.

Trots Alf Svensson fick partiet bara 4,6 procent, vilket är sämre än förra EU-valet och valet 2006. Under våren har väljarstödet i ett tiotal mätningar inte ens nått upp till riksdagsspärren på fyra procent.

– Allianssamarbetet har vinnare och förlorare, och kristdemokraterna hör inte till vinnarna, säger Ella Bohlin.

Oron i partiet är stor och den interna kritiken växer. Kristdemokraterna har statsrådsposter inom områden som traditionellt varit profilfrågor, men det har inte gett utdelning i väljarkåren. Det är inte heller frågor som ger uppmärksamhet under EU-ordförandeskapet.

Många kristdemokrater blev förvirrade när Hägglund i förra valet ville sänka bensinskatten och slopa fastighetsskatten. Journalisten Erik Lindfelt, specialist på kristdemokraterna och författare till en bok om partiet, påpekar att när alliansen vann valet höjde de bensinskatten, och när turerna kring fastighetsskatten lagt sig visade det sig att flera av kristdemokraternas kärnväljare måste betala mer än före reformen.

– Kristdemokraterna har de senare åren hoppat runt i perifera frågor och inte hittat rätt, säger han.

Kd:s [[Stefan Attefall]] hävdar att alla fått sänkt fastighetsskatt. Han vill fortsätta på den inslagna vägen och även avskaffa fastighetstaxeringen.

– Partiet borde satsa mer på sina traditionella frågor som sjukvård och äldrefrågor, säger Erik Lindfelt.

Socialminister Hägglund är visserligen roligast i regeringen, men det är landstingsrådet [[Filippa Reinfeldt|Filippa Reinfeldts]] Vårdval Stockholm som nått ut. Och äldreminister [[Maria Larsson]] har inte blivit den självklara taleskvinnan för de 1,6 miljon svenskar som är över 65 år.

En av Alf Svenssons paradfrågor som kd-ledare var etik i näringslivet. Det är en fråga som sjabblats bort av finansmarknadsminister [[Mats Odell]]. När bankdirektörerna trots finanskrisen tar ut höga bonusar överlåter han åt Anders Borg att läxa upp bankerna.

Ella Bohlin är en av flera kristdemokrater som tycker att partiets möjlighet att bli stort är begränsat. Nedslaget säger hon:

– Det känns naturligt att moderaterna och socialdemokraterna är de två stora, den ordningen kommer inte att ändra sig under de kommande decennierna.

Den uppgivna inställningen har inte fp-ledaren Jan Björklund.

Självsäkre Jan
Rosenbad, juni 2009. Jan Björklund är nöjd. Ny på partiledarposten och det går hans väg. Framgången i EU-valet har stärkt hans ställning i alliansen.

– Det är en alliansfärgad produkt, kostar han på sig att säga när han lägger fram regeringens förslag på den nya skollagen  med 566 paragrafer.

I tio år minst har han bitit sig fast i sin profilfråga, att avskaffa flumskolan och ställa krav på lärare och elever. Det har fått konsekvenser för moderaterna:

– Vi har lite grand släppt skolan till folkpartiet, säger en person i den moderata partiledningen.

Jan Björklunds framfart visar på Reinfeldts och Borgs dilemma. Medan de ser sig tvingade att tala om ansvar för statens finanser profilerar sig folkpartiet och lanserar krav på ett europeiskt FBI i kampen mot den internationella brottsligheten, ett svenskt Nato-medlemskap, en utbyggnad av kärnkraften och en ny folkomröstning om euron. Det är ställningstaganden som ligger nära de moderata men som är känsliga att driva för alliansens sammanhållning eller av opinionstaktiska skäl. Fredrik Reinfeldt visar sin irritation:

– Det är jag som är regeringschef och jag leder det största partiet. Jag får ta det långsiktiga ansvaret och hålla tillbaka en del av vår profilering som andra inte behöver göra.

Den moderata partiledningen är bekymrad över att folkpartiet lockat till sig moderater i EU-valet och oro finns för att väljarflykten fortsätter. Flera moderater är irriterade över Jan Björklunds soloåkningar.

– Han kommer att gå sina egna vägar, ställa sig lite vid sidan av, fram till valet, säger en.

– De tycker fortfarande att de är störst, bäst och vackrast, säger en annan.

Men om folkpartiet ska leva upp till den bild som moderaterna målar upp krävs att det är ett parti som driver fler än några få frågor. Det är vad partisekreterare [[Erik Ullenhag]] funderar över:

– Vi måste vara ett fullsortimentsparti.

Han räknas till partiets socialliberala falang som under [[Lars Leijonborg|Lars Leijonborgs]] partiledarskap förlorat terräng. Bilden av ett kallt och hårt »batongparti« lever vidare med Jan Björklund vid rodret. Erik Ullenhag ska visa att partiet även har ett socialt engagemang och han letar efter en sådan profilfråga inom integration och äldreomsorgen.

– Ingenstans har till exempelvis kollektivismen gått så långt som i äldreomsorgen.

Storebror Fredrik
Moderaterna ser som sin uppgift att staga upp de små; faller en så faller alla.

– Vi får vara Bamse, den som är stor och stark måste vara snäll, säger kommunikationschef Pär Henriksson.

Bamsestrategin går ut på att vara tolerant när småsyskonen vill profilera sig. Göran Hägglunds utspel i våras om att avveckla fastighetstaxeringen hetsade inte upp Reinfeldt. Ibland låter han kd-ledaren bli språkrör för alliansen. Det händer också att moderaterna tar en del av kristdemokraternas kostnader trots att de fyra partiledarna har en fördelningsnyckel för hur mycket varje parti ska satsa på gemensamma kampanjer.

Men det finns moderater som är tveksamma. Bamse kan inte hjälpa hur mycket som helst. Även de små partierna måste stå på egna ben annars kommer de att bli ihjälkramade av Bamses välvilja.

– Hur roligt är det att bli betraktad som lillebror hela tiden. Alla vill väl bli vuxna, säger en moderat.

Och Göran Hägglund slår ifrån sig:

– Var och en måste stå på egna ben, vi också.

Fredrik Reinfeldt kan bjuda på att avstå från lite av uppmärksamheten och en och annan krona i alliansens gemensamma kampanjer. Värre är den interna konkurrensen mellan småsyskonen. Det kan få den enade fasaden att krackelera och leda till borgerlig kannibalism.

– Det har vi sett tidigare, säger opinionsanalytikern Nicklas Källebring.

Inför valet 2002 låg folkpartiet risigt till och högljudda diskussioner fördes internt om att byta ut Leijonborg. Partiet profilerade sig med ordning och reda i skola och språktest för invandrare.

Det finns gott om frågor som skulle kunna leda till spänningar inom alliansen. Förutom dem som redan nämnts är här ytterligare några: Fp:s ekonomiska talesperson [[Carl B Hamilton]] och Maud Olofsson försöker överträffa varandra i krav på uppluckring av arbetsrätten. Men det nobbar Reinfeldt, som inte vill oroa arbetsmarknadens parter. Även om Maud Olofsson har gått med på Jan Björklunds krav på att nya kärnkraftsreaktorer kan ersätta gamla så är hon bestämd om att det i så fall ska vara utan statliga subventioner. Carl B Hamilton driver hårt slopandet av värnskatten. Inte på länge än, svarar Anders Borg. Maud Olofsson vill ha sänkt arbetsgivaravgift medan moderaterna vill få ner bolagsskatten. Och inom centern finns irritation över moderaternas nyväckta miljöintresse.

– Vi ser oss som det borgerliga miljöalternativet, säger partisekreterare [[Anders Flanking]].

Han betygar att Centern står bakom Björklunds skollag men vill komplettera den så att elever får en andra chans.

– Vi får inte tappa det mjuka temat, vi behöver ramar och kramar.

Fredriks vision
Just som Fredrik Reinfeldt träder in i sin stund i världspolitiken tornar mörka moln upp sig. I valet 2010 kommer han att få stå till svars för sitt löfte från 2006 om »jobb i stället för bidrag«. Då lovade han att bryta utanförskapet, som arbetslösheten döptes om till. När de borgerliga fick makten låg den på sex procent. En global finanskris kom emellan och 2010–2011 beräknas 11–12 procent sakna jobb. Riktigt illa är det för unga mellan 16 och 24 år, där arbetslösheten är 25 procent. Samtidigt blir allt fler utförsäkrade från a-kassan och beroende av socialbidrag. Bara första kvartalet 2009 har antalet personer med »ekonomiskt bistånd«, som det numera heter, ökat med 17 procent jämfört med samma period 2008.

Även om alliansen får svårt med sammanhållningen har radarparet Reinfeldt och Borg stöd för hur krisen ska hanteras. Regeringen vill inte ösa på med finanspolitiska stimulanser som Mona Sahlin. Hon är en Slösa som riskerar att »köra de offentliga finanserna i diket«. Ordförande i regeringens eget finanspolitiska råd Lars Calmfors tycker att det är en konstig debatt.

– Överdrifterna finns på båda sidorna. Det är synd.

Han tycker att Anders Borg borde våga satsa lite mer, ytterligare 30 miljarder nästa år. I det bör ingå mer statsbidrag till kommunerna och en tillfällig förlängning av ersättningsperioden i a-kassan med den högsta ersättningen på 80 procent.

Men Reinfeldt-Borg är övertygade om att väljarna inser att regeringen inte kan lastas för en global kris:

– Vi arbetar med krishantering och det har svenska folket förståelse för, säger Fredrik Reinfeldt.

[[Lars Calmfors]] är inte säker på att Reinfeldts argument håller över valet. Hittills har regeringen framstått som ansvarsfull genom att hålla igen och inte låta statsfinanserna rasa.
– Men det är ett risktagande i deras strategi, säger Calmfors.

De kanske inte uppfattas som framgångsrika krishanterare nästa år när arbetslösheten har stigit ännu mer samtidigt som ersättningen från a-kassan sjunkit. När många arbetslösa känner att deras standard kraftigt har försämrats kanske väljarna straffar regeringen.

Och då lär Reinfeldt och Borg få vänta länge innan deras vision förverkligas, att ett deltidsarbetande vårdbiträde genom sänkt skatt ska klara sig på sin lön utan bidrag.

Text: Anita Kratz

Toppbild: Sara Mac Key