Gellert Tamas nya bok »De apatiska« skildrar det politiska spelet kring de apatiska flyktingbarnen.
Varför skrev du den här boken?
– För att försöka förstå hur Sverige tillåter att svårt sjuka barn släpas ut från sjukhuset, förs med våld till ett flygplan för att sedan dumpas i ett annat land. Precis som med »Lasermannen« så handlar det om något obehagligt som vi helst inte vill peta i. Men ibland måste man skära i ett sår för att få ut allt var.
Hur tycker du att regeringen och utredaren Marie Hessle hanterade frågan om de apatiska flyktingbarnen?
– Det var ett politiskt spel som var mycket noga regisserat. Barbro Holmberg [dåvarande migrationsministern] sa tidigt att det inte är politikernas fel att dessa barn lider. Och Göran Persson drev en tuff linje i asylpolitiken för att inte tappa väljare till sverigedemokraterna i valet 2006. Deras utspel anspelade dessutom på befintliga strömningar i samhället.
Vilka krafter låg enligt dig bakom påståendena om att barnen simulerar sjukdom och är förgiftade av sina egna föräldrar?
– En handfull personer. En psykiater vid namn Thomas Jackson var tongivande, bland annat skrev han flera artiklar i Dagens Medicin som låg till grund för Marie Hessles utspel. Thomas Jackson skrev sedan en artikelserie på samma tema i nationaldemokraternas tidning Nationell Idag.
Socialdemokraterna och moderaterna röstade ner förslaget att ge dessa barn amnesti. Barbro Holmberg beskrev beslutet som klokt och humanitärt. Kommentar?
– Det är ett fullkomligt nattsvart och absurt uttalande som mest påminner om något ur en roman av George Orwell.
Finns det några historiska paralleller?
– Den 17 februari 1939, på dagen 66 år innan riksdagens beslut om de apatiska flyktingbarnen, fattades ett annat beslut som kom att kallas »en skam för vårt folk«. Då röstades förslaget att ge skydd åt ett tiotal judiska läkare undan nazisterna ner. I framtiden kommer vi att beteckna behandlingen av de apatiska flyktingbarnen som ett av de mörkaste kapitlen i vår historia.
Utredningen i december 2006 visade att inget framkommit som tydde på att det förekommit manipulation. Hur tolkar du det?
– Som en otroligt sorglig slutspurt på Marie Hessles tre år som statlig samordnare. Den allra sista dagen erkänner hon att hon haft fel. Tyvärr så hjälper det inte de människor av kött och blod som drabbats.
Vi har sökt Barbro Holmberg och Marie Hessle men de har avböjt att kommentera din bok. Varför tror du att så är fallet?
– Jag noterar bara att uttrycket »talande tystnad« är passande. Men förr eller senare kommer de att tvingas stå till svars.
Varför försenades bokens utgivningsdatum flera gånger?
– Jag överskattade min egen förmåga och underskattade ämnets omfattning. Medan »Lasermannen« nästan skrev sig själv så var det svårare med den här boken. Ämnet ligger närmare i tiden och jag har inte kunnat ta mig samma frihet genom att skapa scener. Dessutom drabbades jag av ett dödsfall i familjen.
»Lasermannen« blev en sanslös succé. Den här boken är mindre lik fiktion och en riktig tegelsten. Riskerar inte dina läsare att bli besvikna?
– Nej det tror jag inte. Precis som »Lasermannen« så ger »De apatiska« en nära och inträngande bild av dagens Sverige och skildrar ett politiskt spel på högsta nivå.
Bilden av att det ändå var manipulation som de här barnen ägnade sig åt, lever den kvar i dag?
– Absolut. Även hos experter och statliga tjänstemän som jag intervjuat. »Apatiska flyktingbarn? Ja det är de där ungarna som springer och smygäter på nätterna« var en vanlig reaktion. Myterna har fått starkt fotfäste, vilket inte är så konstigt med tanke på att de spreds från regeringshåll.
Prenumerera på Fokus!
41 nummer av Fokus för bara 975 kronor!
2012-20
2012-19
2012-18
2012-17
2012-16
2012-15
2012-13
2012-12
2012-11
2012-10
Skojaren Tamas ges okritisk tillgång till media för att sälja sin senaste skröna. Hans bok om Lasermannen var bedrövlig i sin ambition att smutskasta Ny Demokrati.
Om det är någon som ägnar sig åt att sprida myter så är Tamas.
Herregud, om det är några som borde ställas till ansvar är det dessa apatiska (jag ifrågasätter inte att de var apatiska) barns föräldrar. Det kan aldrig vara statens eller någon annan utomståendes ansvar att sörja för barn. Dessa föräldrar hade dock visat sig fullständigt inkompetenta och borde ha fråntagits vårdnaden, utvisats i tillämpliga fall, medan barnen borde fått stanna och placerats hos vettiga vuxna.
Det dessa föräldrar gjorde mot sina barn borde, i en ideal värld, vara straffbart!
Eeeh… JO! I Sverige har sjukvården ett juridiskt såväl som moraliskt ansvar att behandla den som är sjuk. Vi kan inte välja och vraka vem som ska få njuta av de mänskliga rättigheterna (det är just därför de kallas just ”mänskliga”)…
Jag är så otroligt trött på att Sverige skall vara hela världens ”gråterska” för precis alla det är ”synd” om, även om de är fler än hela landets befolkning…
Kan man inte bara se att det finns gränser för vad vi skall ansvara för, alltmedan miljarder och åter miljarder förslösas i missriktat bistånd!
Vad jag aldrig riktigt förstått är varför de sk apatiska barnen verkar vara ett specifikt svenskt fenomen. Från inget annat land i världen har det rapporterats om en liknande ”epidemi”. Borde inte Tamas undersöka om det är det svenska kranvattnet som gör att barn insjuknar eller om det faktiskt kan vara så att man försöker ett sätt att få asyl på, som man vet inte skulle fungera på något annat folk än just naiva och dumsnälla svenskar som uppfostrats i tron att alla alltid talar sanning?
Släpp sargen och kom in i matchen. Den som är normalbegåvad, har hört talas om Google (eller, hör och häpna, läst boken som artikeln handlar om) vet mycket väl att de apatiska barnen inte bara förekommer i Sverige!
Å guu va ni ä syniska! Shälvklart måste en man med så snälla ögen säga sanningen. De ä de onda makthavarna som ljuger å inntrigerar för å rädda sina mandat. Tacka vet ja Tamas som oegenyttigt sprider ljuset. Köp boken så får ni höra hela sagan…
[...] Striden om de apatiska flyktingbarnen fortsätter. En färsk studie ger nytt bränsle åt debatten. Frågan om de apatiska flyktingbarnen fortsätter engagera. Det märks inte minst på de upprörda reaktionerna på Gellert Tamas bok ”De apatiska”. Läs Fokus 10-frågor-intervju med honom här. [...]
Per – det finns rapporter om liknande tillstånd från Nya Zeeland och Australien så nej, det är inte bara en svensk företeelse. Detta är en myt.
[...] är »De apatiska« av Gellert Tamas och »Hatet mot muslimer« av Andreas [...]
Snälla, gör er en tjänst och läs boken!