Ljus i förorten
De svenska storstäderna brinner. Tänds eldarna för att det är vad som förväntas hända?
När det var oroligt i den välmående villaförorten Fiskebäck utanför Göteborg beslagtog polisen knivar och tillhyggen och grep några av de flera hundra ungdomar som drog genom samhället. I medierna beskrevs det hela kortfattat som ett urspårat halloween-firande, inte allvarligare än en samling pojkstreck.
När ett hundratal ungdomar strax därpå drog fram i miljonprogramsområdet Hjällbo krossades en ruta på en spårvagn och ett skyltfönster till en bank. Inga vapen, inga gripna – men medierna målade upp bilden av ett vilt upplopp.
Röda Korsets ungdomsförbunds mediegranskande organ Quick Response lyfte fram händelserna för att illustrera att medierna använder olika glasögon beroende på vilken del av verkligheten som beskrivs. Det har gått några år sedan dess men de eländiga förorterna fortsätter att vara en etablerad medial genre. Exotisk. Obehaglig. Och så svårbegriplig att en morgontidning i veckan till och med såg sig nödd att gå till den akademiska världen med sin fråga: »Varför fortsätter bränderna?«
Forskarna pratade om utanförskap och pyrande frustration. Ett något utvecklat svar kunde ha handlat om ilska över att intresset uppstår när förortsfolk följer de dramatiska spelreglerna och gör något våldsamt. Normaliteten däremot, den bryr medierna sig sällan om.
Till slut blir mörkret så kompakt, att man är tvungen att slå eld på en tändsticka för att synas.
3 kommentarer
Är det inte så? Jag kommer själv från en välmående villaförort och om vi någon enstaka gång (mindre än en gång/år) under gymnasietiden höde sönder en ruta eller en brevlåda berodde det inte på att vi, eller våra föräldrar, var arbetslösa, att vi inte hade något att göra, att vi hatade posten eller liknande, utan fånigt grupptryck och alkohol (det hände ju aldrig när alkohol inte var inblandat).
Jag är övertygad om att förklaringen till ungdomsbråk i miljonprogramsområden åtminstone delvis har andra förklaringar (FFS, muslimer, som åtminstone en del av de inblandade är, dricker inte alkohol!) så vad är det för fel att rapportera på ett annat sätt?
[...] att man blir tvungen att slå eld på en tändsticka för att synas,” skriver journalisten Thord Eriksson i sin blogg på Fokus.se. Det är uppenbart på det viset att intresset för förortsfolk uppstår [...]
Vissa saker sitter i ryggmärgen – träffas en svensk och en invandrare på busshållplatsen, så börjar alltid snacket med – vilket land kommer du ifrån? Som om detta är avgörande för det obligatoriska ”vädersnacket” – om jag säger att jag är från Grekland då blir det sol, men om jag råkar säga att jag är från Irak då blir det – snö eller? Vad spelar det för roll om jag säger att jag är från Italien istället för Syrien? För att italienare är ”kultiverade” och inte ser så misstänkta ut som syrianer eller alla araber (muslimer)? Då kan man väl snacka en hel del om italiensk mat, kultur, operan, konst, maffia mm, men om Syrien kan man ingenting förrutom att de är terrorister. Eller?
Det är bara en av orsakerna att hela samhället ser på invandrare med andra ögon. Alla använder sig av den gamla floskeln om att man inte ska generalisera och dra alla över samma kam, men ändå gör man det, avsiktigt (hat mot alla invandrare) eller oavsiktigt (obildning, okunnighet, rädsla, uppfostran, fel åsikter eller värderingar mm).
En del som kommer att läsa min kommentar kommer förmodligen att leta, som vanligt, efter vissa grammatiska fel (avsiktigt!?)och strunta i sensmoralen och det finslipta, som man kan läsa mellan raderna (om man kan och vill förstås).