VFjardenberg

Det slutna Myndighetssverige

En utebliven rankning är också en rankning, skulle man kunna travestera Ulf Lundell. Eller så säger man helt enkelt att det är skit med svenska ­myndigheter och digital öppenhet.

Idén var enkel. Vi skulle granska hur öppna de svenska myndigheterna var. Vi skulle bygga en hitlist och en shitlist. Efter många veckors arbete är det bara att konstatera: det blev ingen hitlist. De goda exemplen lyser med sin frånvaro.

Allt började i våras, den 21 maj, när vi satt några stycken och tittade med stora ögon på nylanserade data.gov, sajten där Obamas administration lovade att samla och göra tillgänglig så mycket offentlig information som det bara gick. Orden som presenterade sajten gick rakt in i märgen på en demokratikramare.

De pratade om öppenhet och effektivitet, om att bygga förutsättningar för dem som vill medverka till demokratin, om att utnyttja de frivilliga krafterna hos medborgarna i stället för att motverka dem.

Man hade bestämt sig för att inte vara rädd för tekniken längre.

Tidigare hade alla initiativ till öppnare myndigheter på nätet skett utan myndigheternas medverkan. »Hack the government«, till exempel, där tekniska snillen skapat helt nya och samhällsnyttiga tjänster ovanpå existerande myndighetssajter. Eller Open Gov, rörelsen som vill öka insynen i den offentliga verksamheten.

Med data.gov ändrades förutsättningarna dramatiskt. Den amerikanska ansatsen var att faktiskt öppna upp på riktigt. Vi inspirerades och tittade på läget här hemma. Det var mörkt. Något behövde göras.

Tillsammans med nyhetsmagasinet Fokus och sajten Makthavare började jag och andra entusiaster skissa på hur man skulle kunna driva utvecklingen mot en öppnare och mer användbar svensk offentlig förvaltning. Vi skapade ett projekt, döpte det till »Makten och öppenheten« och formulerade målsättning.

Vi ville sätta sökarljuset på öppenhet, attityder och arbetsmetoder, granska myndigheter och makthavares förhållande till digitaliteten, peka på svaga punkter och lyfta fram goda exempel. Ungefär så formulerade vi oss. Vi bestämde oss för att låta projektet löpa till valet 2010.

Dåvarande chefredaktören på Fokus, Karin Pettersson, skrev i sin introduktion av att »poängen är inte enbart – kanske inte ens i första hand – att komma fram till exakta rankningar, utan att ta reda på hur pass svårt eller enkelt det är att göra dem.« Så rätt hon fick. Nu vet vi precis hur svårt det är, men det anade vi inte då, när vi satte spaden i marken.

Första steget var att hitta alla krafter som var intresserade av projektet. Vi mötte en enorm uppslutning. I diskussioner i Almedalen, på vår mejllista, på en flora av sajter, i mängder med olika möten och sammanhang har jag mött fler engagerade smartskallar än i något annat arbete jag gjort.

Jag minns en helg på Tjärö i Blekinges skärgård, en sensommarkväll. Över 250 internet-nördar som hade samlats på Sweden Social Web Camp, en tältande konferens med fokus på socialt umgänge och samtal om internet. Det var ett magiskt ögonblick när vi samlades på en klippa för att tala om vad som kunde göras för att öka samarbetet mellan oss och makthavarna. Vad öppenhet innebär för ett demokratiskt samhälle och hur vi ska ta oss dit. Aldrig har demokrati känts så självklart och nära som där.

Vi märkte snart att frågan låg rätt i tiden. Nu när problemen med den nya tekniken ofta står i fokus representerar vårt anslag något positivt och konstruktivt. Det var lätt att hitta redan existerande projekt och människor att knyta ihop, lyfta fram, ge en större plattform.

Däri ligger också projektets största förtjänst hittills. Att verka som en brygga mellan de engagerade, liksom mellan de engagerade och den så kallade breda massan.

För lite drygt en månad sedan inledde vi arbetet med själva granskningen. En mindre grupp gjorde grovarbetet med att vaska fram 48 myndigheter som fick representera Sveriges 519 myndigheter. På den andra axeln plockade vi fram och viktade ett antal parametrar. Det handlade om avancerade tekniska krav som är en förutsättning för att öppenheten ska bli riktigt nyttig.

Till exempel tittade vi på om data överhuvudtaget finns tillgängligt i elektronisk form, en självklar grundförutsättning för någon form av bearbetning. Dessutom värderade vi kvaliteten på materialet, alltså hur behandlingsbart det var. Ett dokument där all text ligger som en bild är inte särskilt lämpligt för bearbetning.

Vi granskade hur stor del av myndighetens totala datamängd som finns tillgänglig. I regel visade det sig bara vara bråkdelar som publiceras fritt, om ens något.

Och vi frågade om data finns tillgänglig vid ett så kallat API, en slags regeluppsättning för hur ett program ska kommunicera med ett annat. Om man vill bygga en webbtjänst som presenterar väder från SMHI på en karta från Lantmäteriet, till exempel, så behövs det API:er hos bägge myndigheterna.

Det är möjligt att vi lade ribban på en för hög nivå, men samtidigt – det är sådant som behövs om det ska bli nyttigt på riktigt. Att man, som till exempel hovet, har en webbsajt är ju närmast en hygienfaktor och rimligen inte något som ska rendera pluspoäng. Om webbsajten rent av bara fungerar som en vacker broschyr har den inget värde som är värt att ranka.

Vid ett tillfälle satt jag i SVT:s morgonsoffa och berättade om projektet. I samma studio var SMHI för att berätta om sin nya »hemsida«, och ute vid kaffeautomaten frågade jag tjänstemannen varför det var fritt att utnyttja väderdata från deras norska kollega – men att samma information antingen var helt oåtkomlig eller dyrköpt från SMHI.

Svaret? SMHI har ett affärsmässigt krav som tvingar dem att sälja informationen, i stället för att ge bort den gratis. En smartskalle i vår grupp grävde fram information om vem som köpte SMHI:s material och det visade sig att 71 procent av intäkterna kom från offentlig sektor. Rundgång i myndighetsekonomin alltså.

Sådana upptäckter har det varit gott om.

Vi lyckades inte göra en hitlist. Det fanns inte tillräckligt många goda exempel. Vi kunde nästan bara dela ut nollor.

Visst, det finns en del data. Hos Statistiska centralbyrån, SCB, kan man tanka hem tabeller med statistik. Men detta gäller bara en minimal del av myndighetens samlade data och i ett väldigt stelt format. De har så många tekniska begränsningar att materialet inte blir speciellt nyttigt. Det är först när medborgarna kan bearbeta datan som vi kan prata om riktig öppenhet.

Betyget för bästa ambition går till Riksantikvarieämbetet. De har en databas på 1,99 miljoner intressepunkter som är tillgängliga via ett öppet API. När Göteborgsföretaget Locago ville bygga en tjänst som hjälpte till att identifiera fornlämningar med hjälp av mobilen kunde de använda den databasen direkt. Det tog ungefär en timme för Riksantikvarieämbetet att bistå, sedan kunde Locago lösa allting. Utan ytterligare kostnad för myndigheten finns nu 700 000 fornlämningsplatser tillgängliga för de flesta mobiltelefoner.

Som Riksantikvarieämbetet skriver i ett nyhetsbrev: »det var ju en trevlig spinoff«.

När vi var inne på upploppet med tabellerna och kämpade för att försöka hitta de enstaka guldkornen meddelade Brittiska Kabinettet att man ställer 1 000 datakällor från sju departement till allmänhetens förfogande.

Ett klockrent exempel på vad vi vill uppnå, och ett initiativ som liksom data.gov visar vägen för vad som borde göras.

Samma kväll som jag skriver den här texten nås jag av beskedet att New York City har utlyst en tävling. Den utvecklare som bygger den bästa tjänsten ovanpå deras öppna data vinner. Juryn består av de klarast lysande fixstjärnorna på internethimlen. Priset? 20 000 dollar och en middag med borgmästare Bloomberg.

I stället för att fästa oss vid en bottenlöst negativ rankning vill vi titta framåt. Vi vill bjuda in svenska myndigheter till att öppna upp sig och visa upp sig.

På opengov.se har Peter Krantz, en av smartskallarna som brinner för det här, börjat samla ihop öppna källor. Han har byggt en grym sajt, helt ideellt. Titta in där, tjänstemän och politiker, klicka på »Föreslå datakälla« och se till att något händer nu! Det finns inga reella hinder.

Ni är alla varmt välkomna att bli en i gänget på den hitlist som vi förhoppningsvis kan visa upp nästa gång vi sätter oss ner och ska ranka.

Joakim Jardenberg är vd för Mindpark och ansvarig för projektet »Makten och öppen­heten«.

Mer ur reportaget: Efter FRA-kriget

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1095 kronor!

13 comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*