Scenerna från rättegångarna är välbekanta. Uttryckslösa stenansikten, en del i slips och kostym, andra i uniform, åtalade för de vidrigaste av brott. Som folkmord, krigsförbrytelser, våldtäkter och fördrivning av hela byar och städer.

Sedan början av 90-talet har flera internationella krigsförbrytartribunaler inrättats. Ingen har ännu slutfört sitt uppdrag. Alltför ofta har rättegångarna påmint om en cirkus. Slobodan Milosevics rättegång drog ut så länge på tiden att expresidenten hann dö innan han fått sin dom. Ratko Mladic är fortfarande på rymmen och anses ha god hjälp av högsta serbiska ledningen samtidigt som landet vill gå med i EU.

När andra världskrigets krigsförbrytare ställts inför rätta under Nürnberg- och Tokyorättegångarna fick FN mandat att starta en fast domstol. Ändå dröjde det till 2002 innan den internationella brottsmålsdomstolen ICC startade. Där pågår för närvarande nio mål, med sammanlagt 15 misstänkta. De tilltalade kommer från Kongo, Uganda, Sudan och Centralafrikanska republiken och misstänks alla för grova humanitära brott. Ett par av dem är gripna och en har frivilligt inställt sig i domstolen. De flesta är fortfarande fria män, trots arresteringsorder.

– ICC är knappast någon succé, konstaterar Ove Bring, professor i internationell rätt.

En förklaring är att supermakter som USA, Kina och Ryssland vägrar skriva under avtalet, vilket minskar ICC:s legitimitet. USA:s inställning grundlades under George W Bush, då han menade att landet med sina många militära engagemang runtom i världen helt enkelt inte kunde riskera att få sina soldater ställda inför rätta i ett annat land. Med Barack Obama vid makten har USA:s inställning mjukats upp något, men det är långt kvar innan president Obama godkänner ICC.

De internationella domstolarna har varit framgångsrika när det gäller att skipa rätt när de misstänkta förbrytarna väl ställts inför rätta. Problemen har snarare varit av annat slag, som att gripa de misstänkta. Den 4 mars i år utfärdade ICC en internationell arresteringsorder på Sudans president al-Bashir, den första statschef som, om han grips, ställs inför rätta vid ICC. Men protesterna bland afrikanska stater har inte låtit vänta på sig. Såväl Arabförbundet som Afrikanska unionen har fördömt arresteringsordern och presidenten har besökt både Qatar och Egypten utan att gripas.

Libyens ledare Muammar Khadaffi, som nu är ordförande i Afrikanska unionen, har liknat arresteringsordern vid terrorism och nykolonialism.

Men att det är fyra afrikanska stater som just nu är föremål för rättegångar i ICC är inte så konstigt, enligt Ove Bring.

– De har tidigare visat att de inte tar tag i sina egna krigsförbrytelser. USA har ändå satt i gång egna rättsprocesser, bland annat dem om övergreppen i Abu Ghraib-fängelset, även om man inte gått så högt upp i hierarkierna som man borde.

Att inte krigsförbrytelser begångna av USA, Israel, Kina eller Ryssland tagits upp i ICC beror också på politisk realism. Det skulle helt enkelt vara en fruktansvärd uppförsbacke att ge sig på dessa länders misstänkta krigsförbrytare.

Tribunalerna för Rwanda och Jugoslavien beskrivs som mestadels framgångsrika.

– Resultatet så här långt är helt acceptabelt. Den här typen av domstol kan aldrig annat än att skumma på ytan, säger Ove Bring.

I Rwanda fanns det en klar folkmordsavsikt som har gått att bevisa juridiskt. Detta har varit mycket svårare i fallet Jugoslavien där endast två serber har dömts. Åklagaren måste bevisa att tanken var att utrota en annan folkgrupp, vilket har visat sig vara enklare att göra när den åtalade är en person på fältet, som bokstavligt talat har blod på sina händer. Stats- och regeringschefer är svårare att fälla.

Mark Klamberg, doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet menar att det finns en avgörande förklaring till varför Jugoslavientribunalen varit så framgångsrik samtidigt som det visat sig så svårt att ställa ledarna för Sudan och den regeringstrogna milisen inför rätta.

– Länderna på Balkan vill in i EU. Och EU har ställt krav på de berörda staterna att de måste samarbeta. Världssamfundet har inte motsvarande morötter att ta till i fallet Sudan, konstaterar Mark Klamberg.

Han påpekar att Jugoslavientribunalen tycks ha lärt sig en läxa av den fyra år långa rättegången mot Slobodan Milosevic: att minska antalet åtalspunkter. Den serbiske expresidenten åtalades på 66 punkter, medan den aktuella Radovan Karadzic bara åtalas på 11.

Samarbete från det aktuella landets regering är en annan viktig framgångsfaktor. Specialdomstolen för Sierra Leone nämns ofta som ett exempel på detta. Minst 50 000 människor dödades i diamantkriget, ett av Afrikas blodigaste krig. Att Liberias president Charles Taylor fångades och nu står inför rätta i Haag är en stor framgång.

I Kambodja, som också begärde hjälp av FN, har samarbetet med regeringen inte fungerat lika bra. Den utmålas som den minst framgångsrika domstolen hittills. Folkrättsexperterna som Fokus talat med varnar för att kambodjanerna vill styra rättegångarna på egen hand och att domstolen används i regeringens politiska syften.

Hans Corell är före detta undergeneralsekreterare och rättschef i FN som var med och arbetade fram grunderna för både ICC och tribunalerna för det före detta Jugoslavien och Sierra Leone. Han minns det fasansfulla mötet med barn som fått sina händer avhuggna av andra barn i Sierra Leones huvudstad Freetown. Och han tror att de många rättegångarna kan ha en avskräckande effekt.

– Jag har hört från flera afrikanska källor att uttryck som »akta dig, annars hamnar du i Haag« är vanligt förekommande. I dag finns det en medvetenhet om att brott mot mänskligheten straffas, säger han.