Ökad risk för strejker

Text:

Bild: JANERIK HENRIKSSON/SCANPIX

Redan inför första ronden är stämningen pressad och tonläget högt. »Osolidariskt och oansvarigt« och »Brott mot svensk lönetradition«, hojtar arbetsgivarna från sin ringhörna »Ni utnyttjar krisen« och »Sanslös retorik – det är vi som tar ansvar«, dundrar fackhörnan.

Tre av fyra svenska arbetstagare ska få nya avtal 2010 mitt under den ekonomiska krisen. Slitningarna är redan synbara efter vårens förhandlingshaveri kring ett nytt huvudavtal, och som krona på verket ska förhandlingarna äga rum under ett valår. Parterna står långt ifrån varandra och det är bäddat för en ovanligt våldsam strid.

– Det kommer bli ett tufft ställningskrig mellan arbetsgivare och arbetstagare. Redan kommer fula anklagelser om att våra krav är osolidariska i förhållande till de arbetslösa när det i själva verket är en medveten strategi från regeringen att försämra villkoren för arbetslösa för att pressa ned lönekraven, säger Kommunals förbundsordförande [[Ylva Thörn]].

Motsättningarna är stora även mellan olika branscher, där vissa drabbats hårdare än andra av krisen. Å ena sidan finns den konkurrensutsatta exportindustrin där man sett lönesänkningar på uppåt 20 procent och där sysselsättningen minskat rejält, å andra sidan handeln som gynnats av den svaga kronan och gått förhållandevis bra.

Samtidigt kvarstår behovet av ett modernt så kallat Saltsjöbadsavtal, alltså grunden för den svenska modellen som möjliggör att arbetsmarknadens parter, inte staten, ansvarar för ordningen på arbetsmarknaden. Att moderniseringar behövs för att möta EU-rätt och internationell konkurrens är alla överens om men i våras avbröts diskussionerna om ett nytt huvudavtal när Svenskt Näringsliv lämnade förhandlingsbordet.

– Avsaknaden av ett huvudavtal innebär att motsättningarna på arbetsmarknaden förstärks. Risken är att man tar mindre ansvar för samhällets gemensamma bästa och i stället satsar på att vinna på andras bekostnad, säger LO:s förre avtalssekreterare Erland Olauson.

En avgörande faktor för nästa års avtalsrörelse är förstås att den ekonomiska krisen ligger som ett vått täcke över hela den globala ekonomin. För även om ekonomerna talar om en vändning kommer det att dröja innan arbetslösheten vänder ner.

Detta i kombination med att avtalsrörelsen omfattar hela tre miljoner löntagare, över en halv miljon prognosticerade arbetslösa, nio av tio kollektivavtal – gör att det är ovanligt mycket som står på spel för ovanligt många.

Arbetsgivarna anser att fackets krav är verklighetsfrämmande och leder till massarbetslöshet och utslagna svenska företag. Med sjunkande tillväxt och produktivitet kan inte löneutvecklingen tuffa på som vanligt.

– Det är ofattbart att facket kan begära löneökningar i ett läge där allt fler av deras medlemmar är arbetslösa. Man borde kunna acceptera lönesänkningar för att inte gynna dem som har arbete på bekostnad av dem som inte har det, säger Nils Karlson på näringslivets forskningsinstitut Ratio.

Många jämför med 90-talets kris då arbetslösheten ökade snabbt och många hamnade i permanent utanförskap. Nu framhåller facket att skillnaden är att det i dag inte handlar om någon kostnadskris, utan att det är en brist på efterfrågan som inte kan avhjälpas genom frysta eller sänkta löner. Dessutom anser facket att inga eller för låga lönehöjningar bidrar till minskad efterfrågan och sämre återhämtningsförmåga.

– Vi ska inte ha något idiotstopp för lönerna – det tjänar inte samhällsekonomin på, säger IF Metalls ordförande [[Stefan Löfven]].

Slutligen kommer avtalsrörelsen att äga rum under ett valår. Flera bedömare anser att valrörelsen och avtalsrörelsen bör hållas isär, och befarar nu att valet kommer att spä på motsättningarna på arbetsmarknaden. Privata tjänstemannakartellens, PTK:s, förre förhandlare Lars-Bonny Ramstedt konstaterar att politiker från alla läger lär komma med utspel och utfästelser som har betydelse för arbetsmarknaden.

– Det finns alla förutsättningar för en riktigt stökig avtalsrörelse, säger han.

Sammantaget innebär detta att valrörelsen 2010 för med sig ökad risk för strejker, labil lönebildning och negativ påverkan på både samhällsekonomin och sysselsättningen. Omfattningen av avtalsrörelsen som sådan innebär att en eller flera misslyckade förhandlingar får större effekt och att det blir svårare att jämka samman parterna. Samtidigt skulle en framgångsrik, långsiktig lösning på en avtalsrörelse av den här storleken innebära att läget på arbetsmarknaden skulle bli stabilt under lång tid framöver.

En annan tänkbar utgång är att det osäkra ekonomiska läget leder till lite kortare avtal, med förnyade förhandlingar strax efter valet. Eller att man landar i »baktunga« avtal där lönehöjningarna får vänta något år i utbyte mot att de blir lite större.

Om parterna inte lägger stridsyxorna åt sidan och inleder en konstruktiv dialog finns alltid risken att regeringen går in och reglerar arbetsmarknaden vilket skulle leda till en politisering som ingen av sidorna önskar. Då skulle långsiktigheten, ansvarskänslan och stabiliteten minska och det skulle i stället vara den sittande regeringen som färgade villkoren på arbetsmarknaden, och det är det egentligen ingen som vill, vare sig parterna eller politikerna.