»Drivkraften måste komma från barnet«

Han säger att han aldrig haft en tanke på att bli Lars Lagerbäcks efterträdare. Inte ens när spekulationerna entydigt pekade mot Erik Hamrén trodde han själv på snacket.

– När förbundet väl kontaktade mig fick jag ju börja fundera över om det är det här jag vill göra. Till slut kändes det helt rätt. Bland vänner och släktingar fanns det de som tyckte att jag inte skulle ta jobbet. Om vi träffas om några år kanske jag säger att det inte är värt det. I fotbollen är det så, går det inte bra får man ta konsekvenserna.

Den diplomatiska 52-åringen har den senaste månaden sett väldigt tydligt hur stor fotbollen är, och hur mycket den engagerar.

– Alla kan fotboll. Jag var hos tandläkaren i går och det är ingen som skulle säga till henne: »Du borde ha gjort så i stället.« I mitt jobb får jag höra det dagligen och det är väl därför jag kan leva på fotbollen. För att sporten är så stor och engagerar så många.

Han citerar den legendariske Liverpool­managern Bob Paisley: »Av alla oviktiga saker i livet är fotbollen absolut den viktigaste.« Men, konstaterar han, det går inte att gå och oroa sig över riskerna med att bli av med jobbet.

– Då mår man inte bra, och mår du inte bra kan du heller inte göra några resultat. Då ska man nog byta jobb.

Erik Hamréns pappa var tågklarerare och familjen flyttade runt en hel del. Överallt spelades det fotboll och Erik drömde tidigt om att bli fotbollsproffs. Den önskan krossades brutalt när han skulle fylla arton år.

Han vred knäet i en närkamp och läkaren undrade om Erik Hamrén inte skulle börja spela schack i stället. Det blev varken schack eller någon riktig comeback. Men han började hjälpa till i sin dåvarande flickväns fotbollslag och snart kände han att han ville utbilda sig i tränaryrket. Det första A-laget som han själv hade ansvaret för, Njurunda IK, åkte ur serien, division fyra, med buller och bång.

Det var 1981. Sedan dess har han hunnit med klubbar som Enköpings SK, AIK, Örgryte, Aalborg och Rosenborg och vunnit Svenska cupen tre gånger och varit både dansk och norsk mästare.

– Jag har alltid tyckt om att jobba med grupper. Att jobba mot ett gemensamt mål och lyckas med det, det är fantastiskt. Den känslan man har när man håller ett litet barn i sina händer och den oro, längtan, glädje och sorg som finns under de nio månadernas väntan, den kan man jämföra med ett långt jobb tillsammans. Jämföra är fel ord, men det är det närmaste man kan komma, säger Erik Hamrén.

Han menar att det inte är det minsta viktigt med resultaten de första åren, i barn- och ungdomsträning, fotboll är och ska vara roligt. Men samtidigt ska de som vill spela mycket få göra det.

– Det tar många, många timmar innan man blir bra. I andra länder spelar man helt enkelt mer. I Sverige heter det att vi inte får fram några unga spelare och då kan man säga att det är tränarens fel. Men det handlar mer om att de inte är klara för att de inte fått tillräckligt många timmars träning. Titta på Zlatan, han var en sån som tränade enormt mycket själv. Han älskade det och då blir man också bra. Drivkraften måste komma från barnet.

I 22 år har han varit gift med Agneta. De har två barn, men de bor inte ihop.

De kom tidigt överens om att familjen inte kan röra på sig varje gång Erik flyttar. Därför bor familjen kvar i Mölnlycke utan­för Göteborg medan han levt i Trondheim de senaste åren.

Han poängterar att det inte är »optimalt« och hade de fokuserat på »det negativa« hade det aldrig gått.

– Skillnaden mot andra förhållanden är att vi inte äter ihop varje dag eller sover tillsammans. Man kan ju alltid ringa till varandra även om det inte är samma sak.
Nu, med landslagsjobbet, blir det flytt till Mölnlycke, kanske redan före sommaren.

Fem dagar efter att han blivit klar som ny landslagstränare kom första utmaningen. Då presenterade Erik Hamrén sin första landslagstrupp och i den var Zlatan Ibrahimovic inte med.

Hamrén tvingades meddela att Zlatan inte är riktigt säker på sin framtid i landslaget.

Spekulationer satte förstås i gång. Vad låg bakom? Skulle förbundskaptenen ha mörkat och inte sagt något om Zlatans framtidsgrubblerier?

– Jag tycker att jag hanterade det som jag skulle. Zlatan ville inte att jag skulle dölja något. Hade han sagt något annat hade jag väl fått använda mig av en vit lögn. Det måste man ibland. Men jag skulle ha gjort samma sak igen.

Det är ett märkligt sampel det där mellan medierna och fotbollen. Hamrén själv tänker ju inte bara fotboll hela dagarna, han tittar också på den, även utanför jobbet.

Fotbollen, menar han, behöver tidningarna och tv – och tvärtom. Och till sina spelare ger han ett ovanligt råd:

– Jag brukar säga till spelarna att tycker de att det är jobbigt med uppmärksamhet, då ska de bli lite sämre. Då blir de inte lika intressanta. Och du kan välja en mindre klubb som inte är så spännande för så många. Men då har du inte lika stor möjlighet att vinna något heller.