Samtidigt som moderatpolitikerna i skånska novembermörka Vellinge satt och försökte förstå flyktingopinionen, röstade schweizarna igenom ett förbud mot minareter. Gemensam nämnare är politikernas svårighet att hantera integration.

– Förbudsförespråkarna har lyckats mobilisera och accentuera folkets oro inför det upplevt okända, vilket den övriga samhälliga eliten i Schweiz haft dålig beredskap för, säger Anders Hellström, doktor i statsvetenskap vid Malmö högskola.

FN har fördömt förbudet mot minareter, människorättsorganisationer och religiösa förbund rasar. Och den schweiziska regeringen befinner sig i chocktillstånd eftersom opinionsundersökningarna före valet hade indikerat att förslaget om ett förbud inte skulle gå igenom. Nu säger utrikesministern att ett förbud sannolikt inte kan genomföras därför att det strider mot religionsfriheten. Men tanken på att söka stöd hos folket i den här typen av frågor är inte unik för Schweiz.

Drygt tjugo år tidigare, 1988, bara sex mil från Vellinge, höll kommunledningen i svenska Sjöbo en folkomröstning om flyktingmottagande. Etablissemanget rasade men nej-sidan vann en jordskredsseger. Inga flyktingar skulle få komma till den lilla sydskånska kommunen. Sjöboandan blev rikskänd.

Det var första gången den invandrarkritiska rörelsen blev påtaglig i Sverige.

Sedan dess har mycket hänt med den svenska opinionen. I början av 90-talet var främlingsfientligheten som störst i Sverige. En massiv flyktingström kom från det forna Jugoslavien och Sveriges ekonomi krisade. Bara en sida mobiliserade – den invandrarkritiska som fick kraftig skjuts av Ny demokratis framgångar.

I decennieskiftet inleddes en motreaktion, samtidigt som debatten om de apatiska flyktingbarnen tog fart och Migrationsverket firade avvisningar med tårta. Sveriges Kristna Råd organiserade 2005 »Påskuppropet«, en namninsamling till regeringen med krav på en mer human flyktingpolitik och amnesti för dem som redan befann sig i landet. 64 olika organisationer ställde sig bakom och nästan 160 000 människor skrev under.

Resultatet: barnfamiljer som hade rotat sig och tidigare fått avslag fick chans att återigen söka asyl. Inte riktigt vad man hade tänkt sig, men ändå ett framsteg.

– Det hade en symbolisk betydelse och förkroppsligade motmobiliseringen över hela samhället. »Påskuppropet« blev berättelsen om den rörelsen, en markör om att det går att påverka, säger Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och på Södertörn högskola.

Sedan dess har motståndet mot invandring och invandrare fortsatt att minska i Sverige. Rörelsen som är aktiv mot främlingsfientlighet utgör inte små klickar eller aktivistorganisationer som Antifascistisk aktion (Afa), utan är folkligt förankrad, enligt Marie Demker.

Men även om det är tydligt i flera mätningar att acceptansen för flyktingmottagning ökar är svenskarnas egen bild av opinionen paradoxalt nog motsatt. I somras kom en Sifo-undersökning som visade att nästan två tredjedelar trodde att främlingsfientligheten ökar i det svenska samhället.

Enligt Marie Demker finns det två tänkbara förklaringar. Den invandrarkritiska rörelsen blev, när den fick motstånd, mer högljudd och har därmed fått mer uppmärksamhet, oproportionerligt i förhållande till sin storlek. Samtidigt har sverigedemokraternas opinionssiffror vuxit.

– Främlingsfientliga väljare har alltid funnits i Sverige. Enda skillnaden nu är att de nu har ett organiserat parti att rösta på, vilket ger en bild av en rörelse som växer, säger Marie Demker.

I Europa har de radikala populistpartierna normaliserats på ett annat sätt än i Sverige vilket gett dem plats att växa. Processen startade när österrikiska FPÖ med nu avlidna Jörg Haider i spetsen, hamnade i regeringsställning för tio år sedan. Landet utsattes för en bojkott av de övriga EU-länderna som anklagade partiet för högerextremism. EU tillsatte en utredning som skulle ta tempen på partiets värderingar. Gruppen kom fram till att FPÖ var populistiskt men inte hade kränkt några minoriteters rättigheter.

Jörg Haider och hans parti blev etablerade och de radikala högervindarna spreds över Europa.

I Sverige är bilden en annan. Riksdagspartierna skyr att bli förknippade med sverigedemokraterna. Det visade sig bland annat när kravet på obligatorisk medborgarkurs för nyanlända inte gick igenom på folkpartiets landsmöte för ett par veckor sedan.

– Folkpartiet är inte ett främlingsfientligt parti och det vore illa om väljare uppfattar oss så. Förslaget lät som om vi tycker att människor från andra länder inte skulle känna till saker vi har att lära ut, det kändes inte helt rätt för mig, säger Anna Karlström, folkpartistiskt kommunalråd i Tyresö, som röstade mot.

Men Anders Hellström anser ändå att det finns en risk att partierna anammar sverigedemokraternas politik i försök att hålla dem utanför riksdagen inför valet. I så fall kan den svenska opinionen svänga i och med att de etablerade partierna spär på rädslan för det främmande.

– I Vellinge behövdes inga sverigedemokrater, de hade moderater som gjorde deras jobb. Jag tror att mycket kommer att uppdagas i vår och sommar inför valet, säger han.