Varför är gruvarbetarna alltid så arga? Sedan 1969 har de fått LO:s högsta timlöner.

Det var alldeles tyst. Sociologen Walter Korpi, som redan hade spenderat flera år med att forska om strejker, hade rest upp till Norrbotten för att »titta på« arbetarna. Som tornedalsfinsk hade han fördelen att kunna prata informellt med sina landsmän.

– Stämningen var mycket allvarlig. En kvinna sade till mig att det kändes precis som när kriget kom -39. Det var mörkt och stilla, och ingen visste hur det skulle bli, säger han.

Den stora gruvstrejken 1969 pågick i 57 dagar. 5 000 arbetare sittstrejkade mot LKAB:s hårda rationaliseringsprogram, mot ackordsystemet och den dåliga arbetsmiljön.

Den vilda strejken på det statliga »mönsterbolaget« chockade fackförbunden och sände svallvågor genom hela det svenska samhället.

Sedan dess har gruvarbetarna fortsatt att höras och synas. Den senaste vilda strejken bröt ut 2007, och medierna fylls alltjämt av Gruvtolvans och IF Metalls ursinniga stridsrop. Men 40 år efter krisen har gruvarbetarna det bättre än någonsin. Enligt SCB är den genomsnittliga totala månadslönen, inklusive underjords- och arbetsmiljötillägg, 29 000 kronor för gruv- och bergarbetare. Timlönen landar på 182,50 kronor, högre än för alla andra arbetare inom LO-sektorn.

Samtidigt rapporterar medierna om att rekordmånga gruvor startas i Sverige. Och hos LKAB är orderböckerna fulla. »Det ser bra ut«, sammanfattar Harry Rantakyro, ordförande i Gruvtolvan Kiruna. Utsikterna är goda, och inför den kommande avtalsrörelsen 2010 är det ingen som är intresserad av att stå längst fram vid barrikaderna.

– Vi har klarat oss bäst i krisen. Vi kom sist in och klarade oss först ut. Världsmarknaden drar i oss och alla har kvar sina anställningar. I mångt och mycket kommer vi att falla in i leden bakom de gemensamma LO-kraven 2010, säger Hans Fängvall, ordförande för IF Metall Malmfälten.

Så varför är gruvarbetarna alltid så arga? Enligt Hans Fängvall handlar det om kultur. Om traditioner.

– Vi är ju den yrkeskategori som har trummat på mest när det behövts. Traditionellt sett tillhör vi den rödare delen av Sverige. Man ska vara lite emot etablissemanget. Och man ska vara med i facket. Vi har klarat det bra hittills: vi har nästan 100 procents facklig anslutning och är en av de högst betalda yrkeskategorierna. Men det är klart att det alltid finns mer att göra.

Gruvstrejken ledde till att det förhatliga ackordsystemet UPS avskaffades till förmån för månadslöner. Lönerna gick upp med 14 procent och LKAB lämnade Svenska arbetsgivareföreningen. En tjugoårig period inleddes med ett flertal stora vilda strejker, som i sin tur kom att lägga grunden för lagar som Las och MBL.

Är det verkligen synd om gruvarbetarna i dag? Harry Rantakyro fnyser åt frågan.

– De som ifrågasätter oss är välkomna hit att prova. Det finns möjlighet för alla att jobba i gruvan.

Fackförbundet Kommunal har redan rapporterat om hur vårdanställda i Kiruna allt oftare väljer gruvan framför äldreomsorgen. Det är möjligt att köksbiträden och lokalvårdare, vars genomsnittliga timlön fortfarande är mer än 70 kronor lägre än gruvarbetarnas, är villiga att ta Harry Rantakyro på orden.