Det är något visst med vänsterpartiets förhållande till talibanerna. Gudrun Schymans svammel om att »svenska män är som talibaner« ställde till med oöverskådlig och på vissa sätt beklaglig skada för feminismens anseende i den svenska debatten. Och nu passar Lars Ohly på att exploatera måndagens samordnade terrorangrepp i Kabul för inrikespolitiska syften. På Folk och Försvars konferens i Sälen utbrast Ohly skadeglatt: »Den senaste attacken i Kabul är ett bevis på att det är fel att vara där.«

Påståendet stinker, så avgrundsdumt är det. Att talibanerna fortsätter att spränga civila afghaner i luften torde av de flesta människor med en gnutta solidaritet i kroppen uppfattas som ett ganska bra skäl för att stanna kvar i landet och få bukt med packet. Vi pratar om en organisation som med jämna mellanrum mördar småflickor som försöker gå i skolan, som under sin tid vid makten i Afghanistan ledde ett islamistiskt skräckvälde av Röda Khmer-proportioner och som en majoritet av befolkningen hatar. Att Afghanistans folk i de senaste undersökningarna ställer sig bakom den internationella truppnärvaron borde också ha fått Ohly att tänka något varv till. Men när en tredjedel av svenska folket motsätter sig insatsen och vänsterpartiet ser ut att kunna trilla ur riksdagen vädrar Ohly uppenbarligen populistisk morgonluft.

Jag har på denna sida under årens lopp raljerat över andra partier – ofta kristdemokraterna och miljöpartiet – och det finns därför anledning att tala lite klarspråk om vänsterpartiets unika brist på demokratisk legitimitet. Det är bedrövligt nog för det rödgröna regeringsalternativet att man släpar på ett parti som förr i världen krävde att Sverige skulle ansluta sig till Warszawa­pakten och vars ledare åkte runt och kelade med snuskiga massmördare i det kommunistiska träsket på andra sidan järnridån; det förflutna kan man ju alltid dra ett glatt streck över om man känner sig generös. Men vänsterpartiet fortsätter obekymrat att driva en vidrigt unken utrikeslinje. Vad har man lärt sig av sina gamla misstag? Vad har man för rätt att ens tänka på att ta ordet »solidaritet« i sin mun när det egna perspektivet oavbrutet är själviskt, isolationistiskt och nationalistiskt? Hur kan ett parti som är vänsterblockets spegelvända motsvarighet till sverigedemokraterna inbjudas till regeringssamverkan?

Ohlys reflexmässiga antiamerikanism fungerar inte i en värld där Obama har efterträtt Bush. Berlin­muren har liksom fallit en gång till. Men polletten trillar inte ner. Vänsterpartiet liknar alltmer en avslagen födelsedagsfest hemma hos Hugo Chávez.

Jag skulle gärna kasta skit på Ohly i ytterligare tio krönikor, men den klassiska frågan om vem som är värst – idioten eller den som följer efter – leder obönhörligt till Mona Sahlin. Hon måste gräma sig riktigt ordentligt just nu: vänsterpartiet, som hon till sin heder först inte ville samarbeta med, är på väg att försvinna, medan miljöpartiet, som hon föredrog att hålla sig till, går mot sitt bästa val genom tiderna. Om Sahlin ska börja inge något som helst förtroende som ledare är det alltså dags att hon nu dumpar vänsterpartiet en gång för alla. Det vore taktiskt smart, det vore anständigt och det vore fanimig på tiden. En sak Sahlin behöver övertyga mittenväljarna om är att hon, som socialdemokrater alltid sagt, kan »hålla rågången åt vänster«. Om hon inte ens i rådande opinionsläge kan köra över vänsterfalangen i sitt eget parti, hur ska någon kunna lita på att hon som statsminister ska kunna hålla pli på Ohly och hindra honom från att göra Sverige till internationellt åtlöje?

Få Fokus i ett år för bara 975 kronor!
Spara 1030 kronor jämfört med lösnummerpriset 2009 kronor.