Kentskt
Publicerad 22/02 14:00
Musik. Den här veckan startar Sveriges största rockband sin turné. Fokus granskar bandet som aldrig verkar tappa sin publik.
Allt jag ser är en våldtäkt
Filmrecension. Martin Scorseses »Shutter Island« är våldsamt bra. Men större frågor gör det svårt att njuta av filmen.
Publicerad 19 februari 2010
Att nästan varannan kvinnlig svensk skådespelare har utsatts för sexuella trakasserier på jobbet har varit ett samtalsämne i veckan och jag har radions rapportering ringande i huvudet när jag ser Martin Scorseses nya film »Shutter Island« (premiär i kväll).
Leonardo DiCaprio har utvecklat sin gestaltning av långsamt krackelerande män till perfektion – här spelar han en ymnigt svettande och hallucinerande federal agent. Manuset, baserat på romanen »Patient 67« av Dennis Lehane, är en sinnrik väv i flera lager där fundamentet visar sig handla om förträngning och förnekelse. I rollistan finns dessutom Ben Kingsley och Max von Sydow.
Det är våldsamt bra men jag har ändå svårt att tycka om filmen. Anledningen?
Martin Scorsese undertecknade det upprop som formulerades i protest mot att regissörskollegan Roman Polanski anhölls på Zürichs flygplats i höstas. Schweizarna agerade på begäran från USA, där Polanski 1977 ska ha drogat och våldtagit en 13-årig flicka – ett övergrepp han har medgett att han begått.
Innan han ställdes inför rätta lämnade Polanski USA och har sedan aldrig återvänt.
När rättvisan efter mer än 30 år hann ikapp den nu 76-årige regissören fanns alltså Martin Scorsese, 67, bland dem som tyckte att det var åt skogen att en så framstående regissör inte fick resa till en filmfestival i fred för polisen. Varför komma dragande med den där gamla våldtäkten?
Attityden som radion blottlägger i den svenska film- och teatervärlden går uppenbarligen att hitta lite varstans. Plötsligt kan man ana en gigantisk trovärdighetskris om hörnet; vetskapen om den utbredda bristen på respekt för andra människor blurrar synfältet i biosalongen; att bortse från upphovsmännens ord och handlingar är knappast möjligt.
»Shutter Island« gör anspråk på att berätta om det mänskliga psyket. Men kan en person som blundar för en våldtagen 13-åring ha något allmängiltigt att säga om det? Det är oundvikligt att tvivla på Martin Scorsese och hans filmer. Och på Woody Allen, Pedro Almodóvar, Emir Kusturica, David Lynch, Wim Wenders, svenske Mikael Håfström och alla andra som signerade uppropet. För att inte tala om Roman Polanski själv, vars »The Ghost Writer« går upp i USA i dag, fredag (i Sverige i april).
Det går inte längre att se deras filmer utan att tänka på empatistörningar och outvecklat sinne för rättvisa. Så varför ska publiken bry sig om historierna de berättar?
Få Fokus i ett år för bara 975 kronor!Spara 1030 kronor jämfört med lösnummerpriset 2009 kronor.
7 kommentarer
Är det inte en aning inkonsekvent att den utbredda bristen på respekt för andra människor när det gäller Polanski, Scorsese, et al med all rätt fördöms, men att den när det gäller t.ex. Anna Odell och NUG höjs till skyarna eller ignoreras (så som de Polanskis fördömda försvarare gör)?
Motvalls,
Att skapa konst som utmanar och att våldta en 13-åring (alternativ förringa samma våldtäkt) är väl ändå inte riktigt jämförbart.
Har lite svårt för följande resonemang, hur mear du egentligen?
»Shutter Island« gör anspråk på att berätta om det mänskliga psyket. Men kan en person som blundar för en våldtagen 13-åring ha något allmängiltigt att säga om det?
Skulle alltså en person som fått en fartbot på 70-talet inte med trovärdighet kunna uttrycka sin trafikpolitiska åsikt eller berätta om bilkörning i allmänhet?
Motvalls och NUG (så du kommunicerar nu!?): Tycker ni verkligen inte att det är rätt stor skillnad på gamla trafiksynder eller påstådd skadegörelse med sprayburk och att våldta en 13-åring?
I mina ögon blir den som förringar ett sådant brott näst intill medskyldig till övergreppet. Därför har jag lite svårt att samla tankarna när jag ser Scorseses film; jag upphör inte att tänka på den unga flickan och den vid tidpunkten för händelsen drygt 40-årige Roman Polanski.
Tack för den krönikan, det bästa som skrivits i ämnet.
LL
Jag tycker naturligtvis också att det är stor skillnad på brotten, det ena vanligt förekommande och det andra förkastlig behandling av en medmänniska, men vad jag menar är:
Om man inte har en aning om att Polanski är misstänkt för ett sådant brott eller att Scorsese är en del av uppropet för honom, vad kan man då få ut av filmen? Om man alltså inte hakar upp sig på hans kollegas eventuella brott?
Tanken var väl ändå att det skulle vara en recension av Scorseses film och inte en recension av regissörens åsikter om en kollegas liv på 70-talet?
Och precis som LL tycker också jag: Tack för krönikan (inte recensionen).
Jag har tänkt detsamma. Flera av mina förebilder har skrivit på. Det blir nog till att inte se fler av deras filmer. Det finns ju tillräckligt med bra film ändå.