För två veckor sedan inträffade, enligt liberala skribenten Isobel Hadley-Kamptz uttrycker det: »dagen då alliansen förlorade valet«.

Då svarade [[Gunnar Axén]], vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, på 30-åriga trebarnsmamman Alexandra Johanssons debatt­artikel om livet som sjukskriven i alliansens Sverige. Hennes inlägg i Aftonbladet dröp av desperation, ångest och hopplöshet. Axéns svar uppnäst avmätt: »hon är inte särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn«.

»Svenskarna vill inte bli styrda av folk utan empati«, sammanfattade Hadley-Kamptz.

Med tanke på att det är Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som har lagt fast huvuddragen i den förda regeringspolitiken är det förstås anmärkningsvärt att det är just de två och just deras parti som kommit lindrigast undan. Medan Maud Olofsson och Göran Hägglund sjunkit i alla mätningar. Men står moderaterna så stabilt som opinionen ger sken av?

Det är något märkligt med moderaterna just nu. I valrörelsen 2006 hade Axéns hårda ord aldrig slunkit igenom det nymoderata språkfiltret. Nu är det som att regeringens största parti saknar enad front. Reinfeldts trupper springer åt alla håll.

Senaste månaden har följande inte synts till: Rubriker om framtidens Sverige. Besked om politik att sjösätta efter valdagen. En sammanhängande berättelse som många moderater pumpar ut samtidigt.
Däremot har det varit mycket av: debatt om slarv med statistik i partiledardebatten, griniga miner, en riksdagsledamot som blir politisk vilde, skäll på journalister, pseudoskandaler på Facebook.

Den väloljade valmaskinen från 2006 gnisslar betänkligt.

Få Fokus i ett år för bara 975 kronor!
Spara 1030 kronor jämfört med lösnummerpriset 2009 kronor.