Emil Forselius

Text: Josefin Olevik

Bild: Susanna Asklöf/SCANPIX (1998)

För drygt två veckor sedan ropade tidningsrubrikerna ut Emil Forselius tragik med orden »Wallanderstjärnan« och »självmord« på samma löpsedel. Framgång och olycka är en ingen ovanlig kombination och Emil Forselius led av ständig prestationsångest samtidigt som han älskade sitt yrke med en passion som ibland var tung att leva med.

Genom Emil Forselius nära och kära växer det fram en bild av en person som hade mycket, som var lojal och omtänksam, som var far till en nyfödd, älskad son och som försörjde sig på den teater han brann så starkt för. Men han var samtidigt oförmögen att se allt det goda han bar med sig.

Vid Emils öra fanns alltid en röst som var kritisk intill det vettlösas gräns.

Han hade en omvittnat charmig och stark personlighet, som skapade några mycket lojala vänskapsband. Han hade också en slående självsäkerhet som tillsammans med en väldig osäkerhet skapade klyftor där vännerna ofta fick hjälpa till att lappa samman bilden.

En av de närmaste var Robert Jelinek. Han regisserade de sista föreställningarna som Emil var med i, men framför allt delade han lägenhet med honom under sex år medan båda byggde upp sina karriärer. Emil tyckte om att laga mat och under middagarna kunde han få Robert att ligga dubbelvikt under bordet genom att härma någon av de otaliga dialekter han hade på sin repertoar.

Emil Forselius växte upp i Tandsbyn i Jämtland. I en intervju har han berättat hur han som 11-åring för första gången kontaktade sin pappa som försvann innan han föddes. De stämde träff, men pappan dök aldrig upp.

Skolgången blev sporadisk. Om han var på plats, var det mest för att ställa till bråk. Och trots att tjejerna älskade honom, tyckte han själv att han var för kort.

Efter en tid hos Hasselakollektivet, för att få hjälp med sitt alkoholmissbruk, blev Emil Forselius liv lite lugnare. När en kompis satte upp en skolpjäs lovade Emil ironiskt att han skulle vara med, bara han fick huvudrollen. Och det fick han.

Efter det blev inget sig likt. Teatern var som en hemmahamn för den stökiga pojken. Han flyttade till Stockholm fast besluten om att bli professionell skådespelare, vilket han självklart berättade i amatörteatergruppen där han deltog. Där var nog en och annan som undrade varifrån den karismatiska norrlänningen fått sin övertygelse. Tills han, 23 år gammal, tog emot en Guldbagge för rollen som skinnskallen Lasse i filmen »Tic Tac« och för ett härligt ögonblick övertygade både omgivningen och sig själv om att ingenting kunde stoppa honom.

Men efter framgången kom prestationsångesten. Kraven han ställde på sig själv var omöjliga att leva upp till. Ofta tog han till alkohol för att hantera situationen. Emil var social, men hade svårt att umgås med okända människor utan att dricka för mycket. När han 2004 helt lämnade spriten, blev han snabbt ganska ensam och isolerad.

Håkan Danielsson, en vän som fanns utanför teaterns farliga festande, berättar hur de ägnade många kvällar åt frågesport, båda samhällsintresserade och vetgiriga. Och så promenerade de mycket. Emil kunde bli fascinerad av ett streck flyttfåglar mot en vackert blå himmel, men andra dagar såg han bara fula lyftkranar som stod i vägen för sikten.

– Han kunde vara väldigt, väldigt mörk. Jag försökte radda upp saker för honom: du har vunnit en Guldbagge, du får spela in film, du har en jättefin lägenhet på Söder, du livnär dig som skådespelare, du har fått ett barn, men det var ibland svårt att nå fram, berättar Håkan Danielsson.

Drömmen var att få spela på Dramaten och att skaffa en lycklig familj. Det hann bli två roller på nationalscenen, men under det sista året var han framför allt med i flera uppsättningar på Teateri i Jönköping och han har en stor roll i en kommande Wallanderfilm. I november föddes hans första barn.

– Jag tänkte att nu har han äntligen hittat hem. Han älskade sin son så otroligt högt. Och han älskade livet, jag var säker på att han trots sin svärta verkligen gjorde det, säger Håkan Danielsson.