
Scener ur ett äktenskap
Publicerad 29/10 10:59
Hushållsnära tjänster. Två block som inte enats – klart att det blir förvirrat när de nu försöker prata sakpolitik.
Citatet som socialdemokraternas av usla opinionssiffror hårt trängde ordförande i det en gång stora, starka Stockholms län levererade i »Rapport« på morgonen tisdagen den 23 februari, det citatet var fantastiskt:
– Debatten om hushållsnära tjänster har varit för enkel.
Om det var det som var Mikael Dambergs ingång – att diskussionen borde bli mer komplicerad – ja, då lyckades han. Fast ska sanningen fram var det inte Damberg som började.
På söndagen den 21 februari sa Mikaela Valtersson, miljöpartiets ekonomisk-politiska talesperson, i tv att skatteavdraget för hushållsnära tjänster inte bör avskaffas så länge lågkonjunktur råder.
Socialdemokraternas Thomas Östros hann lagom ropa: Det där beslutet ska vi ta senare i vår! Innan Stockholms-ordföranden Damberg klampade in och krävde fortsatta skattesubventioner – dock riktade mot barnfamiljer. I det läget ville förstås Lars Ohly vara med i leken: Avdragen ska bort så fort det bara går!
På fredagen den 26 februari fick så Mona Sahlin ordet och gav en kryptisk vink om att avdragen ändå kunde behållas i någon form:
– Vi kommer att förändra det, sa hon.
Ett klart rödgrönt besked, fortsatte hon, ska presenteras i vår. Så utspelskarusellen tog ett nytt varv. Hos »Eko«-redaktionen konkretiserade språkröret Peter Eriksson miljöpartiets bud: Avdraget ska vara kvar i ett år efter valet – ungefär!
Att hålla tungan rätt i mun blev ingen lätt uppgift för socialdemokraten Luciano Astudillo, som skickades fram för att debattera mot Maud Olofsson. Det fanns ingen linje att följa.
I det här läget kunde alliansen ha suttit kvar på publikplats och applåderat den femtielfte akten i pjäsen »Rödgrön röra«, men det var som om det kliade i fingrarna på folkpartiledaren Jan Björklund – han hade ju inte fått säga någonting på nästan en vecka – och på lördagen levererade han sin rubrik: Utöka hushållsavdraget med ytterligare skattelättnader!
Så då rådde oenighet även i det borgerliga regeringsunderlaget. Fredrik Reinfeldt sa nämligen nej till Björklunds bud. I stället lanserade nymoderaterna på söndagen en kampanj för att visa hur miljövänlig den genomförda reformen var.
Det var – kort sagt – en typisk vecka i svensk politik vintern 2010. Sju partier som talar förbi varandra.
De två statsministerkandidaterna hävdar att de står i spetsen för var sitt trovärdigt regeringsalternativ men ingen av dem lever upp till det. Det finns inte två alternativ för vad som ska göras efter valdagen i höst. Det finns inte två förslag som väljarna kan lyssna på, fundera kring och ta ställning till. Blockpolitiken är – än så länge – en illusion.
Betyder inte veckans debatt något?
Jo, vi har fått veta att Mona Sahlin fortfarande duckar i frågan om sin egen inställning till de skatteavdrag som hon så varmt pläderade för 1994 och som hon stod fast vid som minister tio år senare, när regeringen Persson bråkade internt om saken. Vi har fått veta att s i Stockholm är stressade över livspusslet och att mp försöker stärka sin trovärdighet när det gäller att ta ansvar för arbetslösheten. Och vi har fått veta att m är oroliga över Maria Wetterstrands förmåga att sno väljare över blockgränsen.
Men när det gäller verkligheten efter den 19 september har ingen blivit så mycket klokare. Och det kommer vi inte heller bli förrän efter den för politiker magiska dagen i slutet av mars då finansdepartementet låser det så kallade tabellverket för statens finanser. Först då vet ansvarsfulla politiker hur mycket pengar de kan spendera på löften i valrörelsen och först efter det blir det riktig blockpolitik i valrörelsen.
I måndags enades de rödgröna om det som de redan varit eniga om; att avdragen skulle bort. Någon gång.
En veckas debatt landade där den hade börjat.
Få Fokus i ett år för bara 975 kronor!
Publicerad 29/10 10:59

Publicerad 18/10 09:45

Publicerad 7/10 16:24

Publicerad 9/03 09:55

Publicerad 8/03 10:15

Publicerad 6/03 19:38

Publicerad 5/03 15:08
4 kommentarer
[...] man hoppas på att den ofta rätt fåniga rut-debatten leder till något mer intressant och kanske bestående? Ansatser till det kan man hitta hos Isobel [...]
När debatten om hushållsnära tjänster pågår som bäst gör Maud Olofsson ett utspel. Avdrag ska också kunna göras för att gå ut med hunden och om man behöver hjälp med att skruva ihop möbler enligt Maud. I förra veckan ville hon utöka avdraget också till IT-tjänster.
Jag har just kommit hem där jag åkt med en som är positiv till avdrag för hushållstjänster. Så hörde han Maud Olofsson.Då tyckte han att det gått för långt och det tycker jag också. Mest förvånad blir jag över att Alliansregeringen nu går över till en bidragslinje som saknar motstycke. För bidrag är det – om än indirekt.
Vad kommer härnäst. Avdrag för en brunett snygging att gå ut med på lördagskväll. Någon som handlar åt mig medan jag tar After Work-drinken. Vi har en regering med enorma problem att ta itu med men som nu försöker blandar bort korten med annat och gör sig samtidigt löjliga.
Rut-avdraget
Regeringens rut-avdrag är makalöst. Det är frågan om ett statsbidrag till en bransch – inte till anställda som många tror. Man har skapat en bransch med statliga medel men med privat ägandeskap med 1300 miljoner skattekronor (1,3 miljarder) per år. Kort sagt har man hällt gratis pengar i fickan på dem som äger städföretagen.
Man (Almega) tror att det idag är 7.600 personer som jobbar heltid inom avdraget. Men innan var det 3.000 personer som jobbade här. Det har alltså skapats 4.300 nya jobb. Bra eller hur?
Hakan är bara att varje nytt jobb kostar samhället 302.000 kr. Det märkliga är att en städare tjänar runt 200.000 kr/år och därför har en bruttolön med sociala avgifter på 266.000 kr. Varje nytt jobb är alltså överfinansierat med 36.000 kr!
Det är helt sanslöst och helt oekonomiskt – även för en nyliberal som kan lite matte. Och i övrigt ett utmärkt exempel på hur den borgerlige regeringen lugnt och stilla flyttar samhällets rikedomar – via skattemedlen – från de flesta till de rika. Regeringen som inte ens kan stava till välfärd, social trygghet och pension menar att medborgarnas demokratiska rättigheter inte ska gälla för samhällsekonomin. Även om det är våra gemensamt insamlade pengar de fyller i privata fickor.
Istället för att sparka 25.000 offentligt anställda och således sänka välfärden kunde man med 1,3 miljard behålla dessa 25.000 personer och även höja deras bruttolöner med 4.300 kr/månad per skalle. Det är riktig demokratisk välfärd det! Men så blev det inte. Vi förlorade istället 25.000 minus 4.300 jobb = 20.700 jobb på regeringens odemokratiska politik. De får nu söka fattighjälp, dvs. socialhjälp, därför att de har gjorts fattiga.
Varför inte sänka momsen för hela tjänstesektorn?
Det hade troligen tagit bort största delen av arbetslösheten