
Nyckeln till frihet?
Publicerad 5/05 09:16
Ekonomisk kris. I veckan blev det klart att Grekland får ett räddningspaket värt 45 miljarder euro från EU och Internationella valutafonden, IMF. Lars Calmfors är professor i nationalekonomi och tidigare EMU-utredare
Hur stämmer det här ekonomiska stödet överens med EU:s regelverk egentligen?
– Rent juridiskt är det möjligt att komma runt den »no-bail-out«-klausul som finns genom att hävda att ett medlemsland fått problem till följd av händelser utom dess kontroll. Fast det är inte alldeles enkelt att hävda i Greklands fall.
Harvardprofessorn Kenneth Rogoff varnade i veckan för att fler länder kommer att behöva liknande räddningsinsatser. Vad tror du?
– Risken finns, men Grekland är betydligt mycket mer illa ute än Spanien, Portugal och Irland. Spanien och Irland gick bägge in med avsevärt lägre skuldnivåer medan Portugal förmodligen ligger sämst till av de länderna.
Hur ser du på risken att Grekland eller något annat land skulle hoppa av på grund av att man ställer för höga krav från övriga euro-länder?
– Den risken bedömer jag som väldigt liten. Lockelsen med det skulle vara möjligheten att få fart på ekonomin genom en devalvering. Men då skulle finansmarknaderna omedelbart reagera med högre räntor, vilket bara skulle förvärra problemen i de offentliga finanserna.
Är risken snarare att Tyskland tröttnar på att låta tyska skattebetalare finansiera slapp finanspolitik i södra Europa?
– Det har jag också svårt att tro men det hänger förstås på de politiska reaktionerna i Tyskland. Snarare tror jag att de leder till att Tyskland ställer tuffare krav på grekiska besparingsåtgärder eller att räddningspaket krymps eller förhalas.
Skulle hela EMU-samarbetet kunna kollapsa?
– Jag tror inte det men det här visar att det finns inbyggda risker i systemet, vilket vi varnade för redan i EMU-utredningen 1996. Alltför många EMU-entusiaster har viftat bort de här problemen, vilket nu straffar sig. Grundproblemet är att man inte hållit på de finanspolitiska reglerna i stabilitetspakten och blivit för slappa. Tysklands och Frankrikes egen skuld i detta talas det väldigt lite om just nu.
Hur menar du?
– Regelverket urholkades redan 2005 för att det skulle passa Tyskland och Frankrike som då bröt mot reglerna. Förhoppningen då var att de finansiella marknaderna skulle straffa slapp finanspolitik med höjda räntor. Problemet är bara att finansmarknaderna i regel inte reagerar förrän det är för sent. Det gjorde de inte i Greklands fall heller. Risken med räddningspaketet är därför att det ger marknader signalen att det inte är förenat med risk att låna ut till länder som missköter sin ekonomi.
Vilka blir de ekonomiska konsekvenserna av den här krisen för EU som helhet?
– Framför allt handlar det om de länder som har fastnat i ekonomiska bekymmer som har år framför sig av åtstramningar och hög arbetslöshet. Samtidigt får de länder som klarat sig hyfsat i krisen fördel av den låga euron som stimulerar deras ekonomier.
Och politiskt?
– Att vissa medlemsländer hamnar under andras förmyndarskap innebär stora påfrestningar för den europeiska integrationen. Därför hade det varit mycket bättre om bara IMF hade stått som långivare till Grekland.
Du har varit en moderat förespråkare för svenskt medlemskap i EMU. Ska vi inte vara tacksamma att vi inte har infört euron i Sverige nu?
– Vi slipper ta ställning till om vi ska ge ekonomiskt bistånd till Grekland. För min personliga del tror jag fortfarande att fördelarna med ett medlemskap överväger på sikt. Vi behöver dock inte gå med av solidaritetsskäl. Greklands problem har de sopat till på egen hand och det är svårt att se varför vi skulle vara med och bekosta det.
Vad har du för tidsprognos för nya diskussioner om svenskt medlemskap?
– Jag tror knappast att frågan blir aktuell förrän efter nästa mandatperiod.
Förra fredagen begärde Grekland stöd från EU och IMF för att rädda sin ekonomi. Deras budgetunderskott uppgick förra året till 13,6 procent av BNP, och statsskulden till 115 procent av BNP men växer raskt. Räddningspaketet omfattar lån på 45 miljarder euro och är tänkt att sjösättas i maj. I Tyskland har insatsen blivit inrikespolitik och förbundskansler Angela Merkel har krävt omfattande grekiska besparingsåtgärder.
Få Fokus i ett år för bara 975 kronor!
Publicerad 5/05 09:16

Publicerad 4/05 08:39

Publicerad 3/05 16:54

Publicerad 3/05 09:36

Publicerad 3/05 09:10
3 kommentarer
FOKUS, vem är personen på bilden?
FFS!
Tack för påpekandet! Jag har lagt till namnet i ingressen.
”Om detta må vi berätta”, ekar uppmanande ord om en tragedi.
Om följande må vi icke berätta, om följande SKALL vi berätta, såvida vi älskar våra barn, känner ansvar för dem efterkommande, ansvar för livet.
Jorden, om skapad eller tillkommen av slump är egalt, Hon är i vilket fall en gudagåva, allt livs förutsättning, en fysisk begränsning; att inom en fysisk begränsning pressa in en fysisk obegränsning, är omöjligt. Det begriper var och en fullt fungerande människa. Likväl, är det just detta vi I-världsmänniskor dygnet runt arbetar med, att åstadkomma undret: obegränsningens rymd inom begränsningen.
Varje PRYL&PENG är en bit av livets förutsättning, jordens symbios. (samlevnad mellan skilda arter, till allas nytta)
Vad driver oss till detta oavlåtliga ”sågande i den gren vi själva sitter på?”
Förräntningskravet å kapital är den perpeetum-mobile som driver ”sågen som sågar sönder vår gren”; m.a ord: som sönderriver den allt tunnare, glesare livsväven, symbiosen.
Jorden är sjuk, blir allt sjukare, dag för dag.
”Teknik och ökad ekonomisk tillväxt skall rädda klimatet”, (och jorden, må väl menas) hörs rop från skilda ekonomer och tekniker. Deras utgångspunkt för tanken är icke i verklighetens logik förankrad.
Världsekonomins nuvarande kaos är början på kapitalismens och I-världens ofrånkomliga undergång. Drastiskt? Sanningen är, till sin natur sådan – stundligen.
Låt oss för en stund betrakta Jorden, den fysiska begränsningen, i sin helhet, som enbart råvara. Häri ligger kapitalismens/I-världens ofrånkomliga undergång, enär förräntningskravet å kapital driver oavlåtliga uttag av råvaran – vars 100-procentiga begränsning är just – begränsad.
Därtill: Nuvarande finanskris emanerar ur förra finanskrisen, den bara ett år gamla, som ”löstes” genom skilda staters kortsiktiga, sammantagna utvräkande av hundratusentals – upplånade – milliarder dollar i systemet.
Lån skall återbetalas. Gigantiska skuldberg, nästan bottenlösa budgetunderskott är nu mångamånga länders verklighet. Nya lån? För att ”få fart på produktion/konsumtion/skatte-och andra intäkter?”
Grekland, England, Spanien, Portugal, Argentina, Venezuela, Pakistan, Ukrauina, Irak, Dubai, Irland, Island, Lettland, Libanon, för att nämna några länder som sitter i ett förlamande utgångsläge: Inte ekonomisk stagnation, nej, ekonomisk återgång till 50-årsperspektiv, eller början på marsch mot total ekonomisk kollapps via hårdsnurrande sedelpressar och – ohejdbar, svindlande inflation.
”Kaos är ordningens mor”, sa någon. Låt oss hoppas på det, att vi alla, inte minst viktigt de oss alla styrande, inser att tänkandet utifrån deras hitillsvarande utgångspunkt skapat nuvarande kaos inom såväl ekonomi som livsförutsättningar, och att i förlängningen detta tänkande leder till, inte bara kapitalismens/I-världens undergång, utan vad värre är, till mänsklighetens undergång.
Drastiskt? Sanningen är till sin natur sådan- stundligen.