Mads och jag träffas i ett skolkök på det danska rollspelskonventet Fastaval. Han är runt 25 år gammal, själva sinnebilden för en tjock nörd. Kroppen för tanken till en fåtölj eller en flodhäst, ansiktet är ett klot, glasögonen runda och pannan välvd under det fjuniga, kortklippta håret. Mads går klädd i gympabrallor och t-shirts. De är alltid hela och rena. Han är inte ofräsch. Han har liksom inte ett socialt problem. Han har bara ett utseende som inte passar in i normen.
Det är påsklördag och 520 hungriga rollspelare har precis ätit middag. Vi tillhör ett diskarlag på femton frivilliga. Alla deltagare tar minst ett sådant arbetspass, trots att de redan har betalat för inträde, mat och uppehälle. Mads är speciell, men inte helt ovanlig, i att han på eventet, år efter år, gör minst ett skift om dagen. En trevlig kille, lite blyg, men pratsam och glad när isen är bruten. Jag vet inte vad han jobbar med. Vi pratar om andra saker: Johnny Cash. Den statistiska relationen mellan befolkningsmängd och fotbollsframgångar på EM-nivå. Brädspel. Vi diskar tillsammans i nästan två timmar och stöter aldrig mot någon obekväm kant i samtalet, någon gräns för vad vi har gemensamt.
Senare får jag syn på Mads för sig själv i korridoren. Ser hur hans ansikte lägger sig när han tror att ingen tittar. Ni vet hur lyckliga människor ser ut i vila, med skrattrynkor och ett slags lugn?
Ensamma ansikten har också en form. Mads ansikte har den formen och jag får en klump i halsen när jag förstår varför han frivilligjobbar så mycket: han pratar antagligen med fler nya människor under påskens arbetspass i köket än på hela resten av året. Jag försöker föreställa mig något annat sammanhang där jag skulle ha inlett ett samtal, eller ens verkligen sett honom. Jag skäms, men kommer inte på något.
Det har talats mycket om nördar i medierna de senaste veckorna. Om nördighet som en källa till sociala och karriärmässiga framgångar. Som något sexigt, vårt gamla utanförskap som en väg till innanförskap. För vissa. Gärna kvinnliga nördar, ett mer lättsmält och attraktivt alternativ till världens Mads-män. Det är en efterlängtad bekräftelse av att sådant jag bryr mig om är relevant och viktigt. Men också obekvämt. Jag vet inte vem jag är när jag ser på mitt gamla sammanhang från en position i skaran av de utvalda, dem som plötsligt duger.
Jag tänker på mina privilegier, alla snärtiga säg åt journalister som ringer och frågar om kunnighet är hippt nu. Ljuger jag för Mads när vi sitter där och diskar som om vi alltid hade samma möjligheter? Utnyttjar jag honom när jag vilar i honom, i mötet med en människa jag inte ens känner men som vet vad det betyder att vara en av oss? Jag tänker på vänner med andra typer av utanförskap. Invandrarbakgrunder, homosexualitet. Anar plötsligt priset de betalat för att platsa bland de normala. När definitionen på vanlighet förändras sker det genom att identiteten hos de socialt mest rörliga individerna tänjs ut, klyvs. Det är plågsamt.
Vi nördar som får självklar plats bland vanlighetens folk talar tyst om vissa delar av vår bakgrund. Det är nästan omöjligt att förklara varför jag och många andra välanpassade karriärister väljer att tillbringa våra påsklov sovande på golvet i en gympasal med finniga metal-tonåringar och enormt överviktiga brädspelsfarbröder. Att vi måste dit för att minnas vilka vi är. För att påminna oss om att det var Mads-männen som skapade våra trygga rum, kulturen där vi aldrig kallades konstiga. Om arvet som förpliktigar oss att inte själva bli osynliggörare, utestängare. Inne-människor.
Prenumerera på Fokus!
41 nummer av Fokus för bara 975 kronor!
2012-20
2012-19
2012-18
2012-17
2012-16
2012-15
2012-13
2012-12
2012-11
2012-10
Mycket fint skrivet.
Väldigt väldigt väldigt rätt. Bra text.
Jag tror att sanningen är ännu otäckare.
På gothcon i år kunde man hitta mängder av olika slags människor och de flesta ger inte intryck av att vara någon utanförgrupp.
Tvärt om har utbudet av dataspel och liknande idag blivit så bra att det lockar massa människor.
Inte bare ensamma stackare som när jag var ung satt ick lekte innomhuslekar i brist på något att göra utomhus….i brist på vänner.
Det hemska är att dessa fortfarande går att finna på konventen.
Det otäcka är att nu är deras fristad invaderad av massa inne-människor.
Helt korrekt observation. Og en vi skal huske også udenfor Fastaval og tilsvarende steder!
@Jens – Jeg var udenfor som barn og ung. At jeg har lykkedes rimeligt i mit karrierevalg og ”har venner” i dag – betyder det så, at jeg ikke længere kan få lov til at deltage?
Eller er det kun de nørder, som er ”for smarte” til nogensiden at have været udenfor, som du mener invaderer?
Mycket välskriven och träffande text. Den hänger kvar en lång stund efter att man stängt webbläsaren.
Fick en klump av igenkännande i magen när jag läste. Väl och insiktsfullt skrivet. Tack Johanna för att du vågar se.
Håller med ovanstående. Mycket fint och lite smärtsamt.
En otroligt vacker och vemodig text. Tack.
meget fint
Jeg husker hvordan det er å være utenfor, hvordan det hele livet har vekslet mellom å være tidvis inne, tidvis ute og ikke bare på forskjellige felter som skole, idrett, scouterna, rollespill eller andre arenaer, men også hvordan jeg innenfor de forskjellige arenaene har opplevet å være inne eller ute alt avhengig av hvem av inne- (og noen ganger til og med ute-) personene som definerte meg. Og jeg husker hvor lite som skal til for at i alle fall de utepersonene som selv har evne til å oppfatte hvordan de skal kunne bruke det, med ett har blitt en inneperson fordi jeg selv eller andre på våre trygge arenaer valgte å definere dem som det. Jeg er sikker på at jeg har vært med på å bidra til den motsatte dynamikken, også. Johanna skriver om ubehaget ved å se. Men hun skriver også om det å være menneske, med alt det innebærer i samspill med andre. Takk, Joc, for at du påvirker tankene mine. Om en uke vil vi få rikelig med mulighet til å se denne dynamikken mellom mennesker i fri utfoldelse og på nært hold, igjen…
Virkeligt dejligt skrevet. Rørende
Rigtigt god tekst. Mange tak for det indblik. I de forskellige foreningsammenhæng jeg har ageret i, er det en tanke der tit er dukket op. Om jeg stadig har retten til at tale med de mennsker jeg repræsenterede, nu da jeg ikke længere selv var nørd på samme måde? Når man har et godt job, gode og seje venner og scorer masser af piger – må man så stadig påstå at man repræsenterer de her mennesker, eller skal man skære af og sige man repræsenterer ”hobbyen” – og er det så for min eller deres skyld? Og hvis jeg kun repræsenterer hobbyen og ikke dem – er de så stadig en del af det billede jeg giver og promoverer af hobbyen?
Ofte handler det jo nok også om udseende og om de lag af personlighed vi alle har. Jeg tror at jeg ville have en masse tilfælde med Mads, ligesom du, men der vil også være ting hvor vi er forskellige – og hvis det jeg sender ud og andre mennesker opfatter er et anderledes (fra Mads) udseende og de områder hvor vi er forskellige, så kan det nok virke som om vi intet længere har til fælles. Men det er jo nok ikke sandt – jeg tror der er massere af fællesskab. Men det er nok noget der går ud over nørdkulturen og ind i noget af det, det basalt vil sige at være menneske. Hvordan vi iscenesætter os selv og hvilke døre det åbner – og lukker. Tilsigtet og utilsigtet.
Nå, nu har jeg vrøvlet nok. Rigtigt god teskt. Den satte mange tanker igang. Tak.
Mads heter egentligen något annat och är i smådetaljer anonymiserad.
Däremot har jag i misstag farit med osanning: självklart stod vi och diskade, inte satt, som jag skrev.
Tack för era reaktioner och också för alla mail de senaste dagarna.
Nice text… very thought-provoking for those of us who sometimes forget that angle…
[...] över Johanna Koljonens avslutande kolumn när jag bläddrade genom förra veckans nummer av Fokus. En fantastisk krönika på alla vis, speciellt när hon fångar Mads (som hon skriver om) i en ömsint seende [...]
Om Johanna blir kung så blir jag rojalist.
Mycket trevligt skrivet! Det stämmer så bra och jag känner igen det så väl, inte minst hur man ser på sig själv och andra nördar. Tänkvärt.
Tycker det är intressant hur populärt nördighet har blivit i media. Men samtidigt är kanske inte det den nördigheten som jag eller Mads representerar, för det är fortfarande inte sexigt i offentligheten att åka på konvent. Det är ju något man inte berättar direkt i alla fall..
Jag har upplevt att ordet nörd har blivit inne men, inte att vi som förut kallades nördar har blivit det.
Tack för bra text boch bästa kommentarsfältet på länge!
Helt sant. Vissa sorters nördighet är inne – andra inte. Jag som lärare kan t.ex vara hur högstatus som helst inför både kollegor och elever, men så snart man börjar prata rollspel eller vad jag gör varje påsk (gothcon) så blir det rätt konstiga blickar…
Jag tror att det är viktigt för mig att fortsätta prata om det, dock. Att fortsätta berätta om den där andra världen. Tack, Johanna, för att du hjälper oss göra det!
Väldigt träffande text. Nördighet är mer inne men det är fortfarande bara light-nördande som är okej.
Precis som Texas skriver så har det blivit inne att vara nördig. Problemet är att vi som redan var nördiga på något konstigt sätt har knuffats ännu längre utanför samhällsnormen istället för att bli en del av den. Inne-samhället ökar ”sin del av kakan” eller hur man nu skall uttrycka det, men man vill fortfarande inte ha ute-människorna med i kakan i alla fall…