Jämfört med genomsnitts­väljaren är soffliggaren oftare: • Ung. • Ensamstående. • Svag kontakt med familjen. • Misstrogen mot politiker. • Svag pliktkänsla. • Helt eller delvis arbetslös. • Utan engagemang i föreningsliv. • Få vänner, svaga sociala nätverk. • Pratar inte med grannarna i hissen.

NYHsoffliggaren

Jakten på soffliggarna

På upploppet handlar röstjakten om att mobilisera röstskolkarna. Var finns de – och vem får dem på benen?

Med drygt två veckor kvar till valet och knapp ledning för alliansen fokuserar partierna på soffliggarna.

Där har de mycket att vinna.

Den gamla sanningen att vänsterpartier gynnas mest av högt valdeltagande stämmer inte längre. I varje fall inte särskilt väl. Göran Perssons uttalande den 25 augusti om att »många socialdemokratiska väljare ligger på soffan« var en sanning med modifikation.

Den som reser sig ur soffan kan lika gärna rösta blått. För fyra år sedan gick 100 000 väljare från soffan till moderaterna. Bara hälften så många soffpotatisar (53 000) gick till socialdemokraterna.

Omkring 5 procent av väljarna röstar aldrig. Men ytterligare 15 procent – ungefär en miljon – röstar ibland.

Ett enormt antal – och en enorm potential för partierna.

Chanserna att få en del av dem på fötter till valet om tre veckor är goda:

• Två tydliga block står mot varandra – alternativen är tydliga.

• Läget är jämnt – och spännande.

• Nya kampanjmetoder, som TV-reklam och sociala medier, ökar intresset för valet.

• Nya partier har riksdagsvittring. Särskilt SD, men även Piratpartiet.

– Varje gång nya partier har kommit in har valdeltagandet varit högt, säger Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Syno­vate.

Men hur hittar man röstskolkarna?

Statsvetarna ger ett vagt signalement:

– Sannolikheten att välja soffan är större för den som är ung, arbetslös eller ensamstående. Det är ingen homogen grupp. Det som spelar roll är etableringsfaktorn. Ju sämre integrerad man är med andra människor och samhället – arbetsmarknaden, utbildningssystemet, föreningslivet och även familjelivet – desto större är sannolikheten att man inte röstar, säger professor Anders Westholm, statsvetare vid Uppsala universitet.

Visst kan partierna rikta utskick mot till exempel förstagångsväljare. Men det är mer effektivt att identifiera områden med potential. Ställen där valdeltagandet är lågt, samtidigt som det egna partiet har gått hyggligt, och sätta in stöten där.

– Det är den vanliga modellen, främst praktiserad av socialdemokraterna. Det har gett framgångar bland annat i Rosengård i Malmö, säger Carl Melin, opinionschef på United Minds.

Med den logiken bör exempelvis vänsterpartiet och miljöpartiet satsa på Göteborg och centerpartiet på Dalarna. Kristdemokraterna har få riktigt starka fästen utanför Jönköping. Men Örebro län kan vara värt ett försök.

Det finns förstås ett annat tillvägagångssätt. Mer precist men etiskt tveksamt.

– Vallängderna är offentliga handlingar. Det är tillåtet att med papper och penna anteckna exakt vilka personer som inte har röstat och sedan närma sig dem med valinformation. Sånt har förekommit i partierna. Men så fort man för in uppgifterna på dator bryter man mot PUL, säger Carl Melin.

Att stå öga mot öga med en soffliggare är annars det bästa receptet för framgång.

– Dörrknackning och personliga samtal är oslagbart. Det visar studier i USA. Jag tror det är samma sak i Sverige, säger Carl Melin.
Men vissa saker rår ingen aktivist på. Som dåligt väder på valdagen och impopulära partiledare.

2002 var röstskolket ovanligt stort bland borgerliga väljare. När partiledaren hette Bo Lundgren var det extra mysigt i Carl Malmsten-sofforna. Ingen vet hur det ska gå när partiledaren heter Sahlin och möbeln är en nersutten Ikea-soffa.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer + julpremie för bara 1495 kronor!

1 comment