Jag hade ett samtal med min bankman Per nyligen. Han gav mig en del goda råd och berättade samtidigt för mig om privatpersoner som bokar tid för ekonomisk rådgivning hos dem på banken. På ett av bankens stora kontor, i en rikemansenklav någonstans i Stockholmsområdet, är den enskilt vanligaste frågan vid de där bankmötena följande: »Har jag råd att skilja mig?«

Och, sa min bankman Per med ett snett leende, det vanligaste svaret är: »Nej. Inte om du vill fortsätta leva det liv du lever i dag.«

Jag ser framför mig hur de där frihetstörstande, uppgivna äkta fruarna och männen lommar hem igen med sitt kontoutdrag och sin amorteringsplan mellan benen. Biter ihop ett tag till. Och gör det som verkar ha blivit den nya familjeterapeutiska panikåtgärden: renoverar köket. Gör ett spa nere i källaren. Eller byter plats på klädkammaren och gästtoan. Kanske feng shuiar trädgården?

Men något håller på att hända. Nu kommer Timell-baksmällan.

I ett land där de vanligaste skadorna som medelålders män söker akut sjukvård för under sommarmånaderna är »renoveringsrelaterade« är det kanske dags att någon snart drar i bromsen. Jag vet barn på mina ungars skola som träffar familjens polske hantverkare oftare än sin hårt arbetande pappa. Herregud, någon måste ju dra in alla pengar för att kunna bygga ut, bygga till, bygga mer. Men fint blir det.

När Henrik Schyffert sätter sitt trendkänsliga finger i luften och gör en krogshow om den svenska inredningshysterin (tillsammans med Fredrik Lindström, premiär i Stockholm efter nyår), då vet man att hamrandet vi hör inte är från altanbygget utan från den sista spiken i kistan. Där inne i lådan ligger Drömmen Om Det Perfekta Hemmet (eller var det Det Perfekta Livet?) och möglar.

Det här är inte en annons för miljöpartiet och en bön om mindre konsumtion, om nu någon trodde det. Detta handlar snarare om min egen pseudopsykologiska analys: Varför håller vi på så här? Vad är det vi jagar? Eller ställer jag frågan fel: Handlar det snarare om vad vi flyr från?
Det finns något djupt tragiskt och motsägelsefullt i den tid vi lever i och det där beskedet från banken om att vi med alla våra amorteringar inte bara sitter i deras knä, utan också i klorna på ett liv som vi kanske inte riktigt vill ha – när vi väl har fått det.

Vi är så berusade av fram­gången och den beroendeframkallande känslan av att kunna köpa mer, köpa fler, att vi inte alls märker när vi passerar den hårfina gränsen. När vi inte längre äger vårt hus, våra prylar, våra statussymboler – utan de äger oss.

Tanken med de senaste decenniernas kvinnokamp var ju att vi skulle ha råd att skilja oss och ta oss ur olyckliga äktenskap. Särbeskattning, dagis för alla, maxtaxa och arbetet mot löneskillnaderna. Det är lätt att glömma hur fruktansvärt mycket svårare det var för en kvinna att lämna hem och man för säg tjugo år sedan än det är i dag.

Men vad hände? I stället har en hel generation skapat en livsstil där vi har målat oss så trångt in i ett hörn med hjälp av huslån, renoveringar och stigande räntor att nu inte bara kvinnor, utan även män, sitter fast.

Eller – det är ju inte precis så att någon står med en pistol mot skallen på oss. Det handlar bara om Cole & Son-tapetserade garderober, eternity-pooler och hemma-spa med något jävla doftljus på en bänk. Därmed inte sagt att man inte kan gilla att ha det fint omkring sig – men försök se dig själv i spegeln i kväll och fråga dig vilket pris du betalar för allt det där. Och glöm inte en viktig sak: det kommer att bli än värre. Låne­räntorna är på väg uppåt.