Ansvarstyngd. Drygt två veckor efter valet kunde Fredrik Reinfeldt i tisdags ta med sin nya regering till konselj på Stockholms slott.

NYHgruppbild

16 dagar på Rosenbad

Vad hände egentligen under de två veckor som Fredrik Reinfeldt låste in sig på regeringskansliet?

Han ler heller inte dagen efter. Står nere på botten av sitt regeringskansli, vänster fot framför höger, rapporterar tonlöst resultat och analys. Hans parti har gjort efterkrigstidens bästa val, han är en moderat statsminister som får sitta kvar. Inte ett spår av glädje. Utslaget ska »respekteras«, »få sjunka in« och »arbetas igenom«.

[[Fredrik Reinfeldt]], i silver-blå-brun slips, vill inpränta lugn. Ett lugn han tycker journalisterna borde iaktta.

– Vi ska, uppmanar han, beskriva det här utan att använda ord som kaos.

När blev statsministern »vi« med mediekåren?

Han har haft möte med sin stab på morgonen. Planeringschefen [[Kristofer Tamsons]] har satt sig ner och börjat skriva på regeringsförklaringen. Om två timmar ska statsministern och statssekreteraren [[HG Wessberg]] ta emot de tre småpartiernas ledare för att diskutera en ny regering.

Om detta vill han inte prata; hur han ska regera vidare. Sverige ska få uppleva två av de mest märkliga veckorna i dess politiska historia. Hela havet ska storma och statsministern ska låsa in sig på Rosenbad.

Först ska han bara ge en förhållningsorder till journalisterna.

– Allt som inte sägs av mig är fel.

Vilket ska visa sig vara lika pompöst som sant.

Det är fortfarande måndag när två språkrör gör sitt bästa för att ruska av sig valnattens frågor om borgerlig regeringskoalition. I en rosa tidning orerar vidare statsrådet Odell om att tre ministerposter är ett minimum för kristdemokraterna. Reinfeldt är pinsam, anser Dansk folkeparti. Miljöpartisterna är barnrumpor, bloggar borgare. Allt är Reinfeldts ansvar, säger Sahlin.

Det är den typ av dag som slutar med att till och med talman Westerberg gör bort sig och snackar vitt och brett om sverigedemokraternas inflytande i den nyvalda riksdagen när det ringer från lokalradion hemma i Sörmland.

Tisdagen kommer därför som en frälsning. Vivan Nilsson, en normalt mycket anonym informationschef på valmyndig­heten, kliver in i handlingen. De borgerligas 173 mandat kan tydligen förvandlas till 175 i sluträkningen. Gårdagens diskussion om minoritetsregering är irrelevant! Vad är det egentligen som händer i Värmland, Dalarna och Göteborg?

Under två dygns röra söker det svenska samhället samfällt stöd hos matematikprofessorn Svante Linusson – mannen som kan uttyda vad proportionalitet är och vad en valsedel faktiskt betyder – innan luften går ur allt då torsdagen kommer och alliansen stannar på 173 platser. Det blir dock – som Expressen så småningom ska påpeka – knas in i det sista, för TT-uppgiften om att det bara saknades nio folkpartiröster i Göteborg var fel. Rätt skulle ha varit nitton. Och skulle folkpartiet verkligen ha fått dessa nitton röster hade det heller inte räckt till majoritet i riksdagen, eftersom partiet då skulle ha vunnit ett fast mandat, men också förlorat ett utjämningsmandat till miljöpartiet.

Alla dessa stackars tumrullande politiker som saknar adrenalinkickarna från valspurten finner dock snart nya köttben att gnaga märg ur. På onsdagen tillsätter socialdemokraterna en kriskommission och centerpartiets förra strateg [[Henrik Sjöholm]] räknar ut fördelningen av ministerposter och departement. Två parallella bråk: vänstersossar mot högersossar och maktkåta moderater mot borgerliga dvärgkamrater.

Dessutom: på torsdagen gör [[Helle Klein]] sin sista stora publicistiska insats som politisk chefredaktör för Aftonbladet och kräver att talmannen avgår efter sina uttalanden. Folkpartiets partisekreterare (numera minister) [[Erik Ullenhag]] vill för sin del se ett omval i Göteborg. Expressen hävdar att språkrören kan vänta ett samtal från statsministern under dagen, och mitt i allt detta börjar man – eftersom en journalist ställt frågan – yrvaket ventilera om man inte borde minska antalet platser i riksdagens utskott och därmed stänga ute sverigedemokraterna.

Haken med 17 ledamöter är att de borgerliga får utslagsröst i hälften av utskotten och de rödgröna i den andra hälften. Haken med 15 är att sverigedemokraterna inte får plats och att man inte kommer ha en aning om hur de tänker rösta i kammaren.

Diskussionen sker gående i korridorerna på gruppledarnivå, vilket är en komplicerande faktor. Moderaterna saknar nämligen gruppledare. Och när debatten rasar som hetast under torsdagen är centerpartiets gruppledare [[Roger Tiefensse]] först ute ur riksdagen – och sedan, efter sluträkningen – inne igen. Saken tycks dock vara ur världen när den rödgröna koalitionen rycker upp sig, enas om 17 ledamöter och därmed kör över den velande kristdemokraten [[Stefan Attefall]] och folkpartikollegan [[Johan Pehrsson]].

Så när helgen kommer, alliansens avsaknad av majoritet är bekräftad, och alla har hunnit prata av sig, landar allt i valnattens ursprungsfråga: Ska de borgerliga bjuda in miljöpartiet i regeringen?

En enkel fråga kan tyckas; svaren dock som hagelskott.

[[Maud Olofsson]] utesluter, i kvällspressen, för sin del inte att språkrören kan få ministerposter. [[Jan Björklund]] säger till TT att regeringen klarar av alla viktiga vallöften utan riksdagsmajoritet. [[Fredrik Segerfeldt]], borgerlig tankesmed, tycker att två rödgröna ledamöter väl kan lägga ner sina röster eller bli politiska vildar. [[Mona Sahlin]] berättar till slut att hon inte tänker väcka misstroendevotum och [[Lars Ohly]] föreslår att de sju etablerade partierna borde göra upp om asylpolitiken.

Aftonbladet hinner dessutom avslöja att [[Maria Wetterstrand]] ska flytta till Finland innan det blir söndag kväll och [[Peter Eriksson]], som tillbringat helgen i Kalix, får ett samtal från statsrådsberedningen. Reinfeldt vill träffa språkrören i statsministerbostaden på Sagerska palatset på måndagsmorgonen.

Detta möte analyseras fram och tillbaka under måndagskvällen när miljöpartiet har haft en presskonferens, och ännu mer under tisdagen när Reinfeldt på förmiddagen har talat i telefon med Sahlin. Språkrören föreslår att miljöpartiet ska göra upp med regeringen om asylpolitiken, vilket tolkas som att en överenskommelse redan är sluten. Vilket ju är fel, eftersom Reinfeldt ännu inte sagt något om saken, men den frågan ebbar ut när det mest klassiska av politiska bråk utbryter – intern, offentlig vänsterfajt där få kan reda ut vad de inblandade parterna – Lars Ohly, [[Kalle Larsson]] och [[Jonas Sjöstedt]] – egentligen vill.

Men i själva huvudfrågan, den om minoritetsregering eller inte, växer en lite yrvaken samsyn fram: Fredrik Reinfeldt har nog menat allvar hela tiden.

Från den där intervjun i Svenska Dagbladet för ett år sedan när han sträckte ut en hand till miljöpartiet, över samma tidnings rapportering om miljöpartister och sverigedemokrater veckorna före valet, till valnattens segertal.

Han tänker regera i minoritet. Har tänkt så hela tiden. En och en halv veckas tjafs har bara varit till för att han skulle få arbetsro.

Så här går det att beskriva vad som faktiskt har hänt hos statsministern på Rosenbads sjunde våning under tiden från dagen efter valet. Först har inbjudan till miljöpartiet fungerat perfekt, dels som en signal till språkrören om att göra upp i enskilda frågor, dels som ett sätt att skicka journalisterna på de gröna. Alliansens statssekreterare på samordningskansliet har sedan, i linje med minoritetsstrategin, börjat inventera politiska förslag som de vill få igenom. Listor upprättas: Vilka förslag kan läggas i budgeten, som är lite lättare att klubba igenom i riksdagen? Vilka saker kan man besluta genom förordningar och därmed slippa dra i riksdagen? Vilka frågor kan vi göra upp med miljöpartiet eller socialdemokraterna om?

Reinfeldts närmast man, HG Wessberg, håller i jobbet och med jämna mellanrum tar han och Fredrik Reinfeldt emot de övriga partiledarna, dels i grupp, dels en och en. Dessutom är det rimligt att tänka sig ett och annat telefonsamtal från statsministerns rum till [[Anders Borg]], en man som har en osviklig förmåga att på eget initiativ skaffa fram svar på strategiska frågor innan de ens hunnit ställas.

På det där viset har det puttrat på och nu när det är tisdag i andra veckan efter valet har man kommit ganska långt. Till ministermatematiken. Moderaterna ska, om man följer valresultatet, få tre nya statsråd medan pyttepartierna ska förlora var sitt. I samtalet kan man dessutom kasta in antal departement per parti, ordförandeposter i riksdagsutskotten, möjligheten att göra regeringen större och vilka ministrar – Thorstensson, Odell, Krantz och Husmark-Perhsson ska det visa sig – som inte duger till en andra period.

Det är »fullt ministerbråk« i Expressen och »mycket svårt att hålla ihop till nästa val« i Aftonbladet. På ledarplats kvider kvällstidningen i Marieberg: »Var generös, Reinfeldt!«

Parallellt pågår samtidigt den största fysiska omflyttningen i mannaminne i riksdagen. Miljöpartiet och vänsterpartiet ska ut från ledamotshuset och över gatan till takvåningarna i gamla riksdagshuset, kristdemokraterna ska skickas ner från femte våningen till den tredje och in ska sverigedemokraterna. Två karuseller snurrar samtidigt; hetsig nerpackning och vild spekulation i Helgeandsholmens korridorer och telefoner.

Som vore detta inte nog kastas sakfrågorna in också. Efter ett rekordkort sammanträde mellan de rödgröna partiledarna slås det fast att samarbetet ska fortsätta och att gemensamma motioner om skolan och Afghanistan ska läggas fram. Så plötsligt kan kommentatorerna köra ett varv till runt sannolikheten av uppgörelser över blockgränsen om betyg (hyfsat sannolikt) och hemtagande av trupper (mer sannolikt).
Enigheten om att det nog kan gå vägen med hoppande majoritet hinner precis lägga sig innan det blåser upp till nytt storstrul. Denna gång om talmannen.

På fredagen, efter ett möte med riksdagsgruppen, lanserar Mona Sahlin en egen kandidat, [[Kent Härstedt]], vilket får borgerliga kommentator att skratta och gråta om vartannat. Sahlins poäng är uppenbart inte att vinna utan att visa att rödgröna alliansen vågar lägga fram förslag som kan få stöd av sverigedemokraterna, och att Reinfeldt måste ringa Sahlin för att slippa riskera att regera med stöd av [[Jimmie Åkesson]].

På allianssidan har man först en växling att genomföra – moderata partisekreteraren Per Schlingmann ersätts av Sofia Arkelsten med biträdet Gunilla Sjöberg. Folkpartistiska kollegan Erik Ullenhag lämnar plats för Nina Larsson, centerpartistiska diton Anders Flanking petas utan efterträdare och moderaternas tomma gruppledarstol fylls av Anna Kinberg Batra – och från kanten dyker dessutom diskussionen om antalet utskottsplatser upp igen. Nu tycks moderaterna till slut ha hört sig av i frågan och förordar, enligt Svenska Dagbladet, 15 ledamöter, åtminstone i vissa utskott, vilket innebär skärmytsling med folkpartiet och slutligen en fred om att helt enkelt låta saken bero.

Så när Fredrik Reinfeldt på fredagen, efter tolv dagars tystnad, möter journalister har han bara en sak att säga om talmansvalet.

– Vi har omnominerat [[Per Westerberg]].

Hela helgen rasar talmansdebatten. Det blir måndag och sverigedemokraterna röstar på Per Westerberg. Men deras stöd, visar det sig, var inte nödvändigt. Eftersom [[Thomas Bodström]] är i USA och saknar ersättare, en vänsterpartist missat valet på grund av kaffe- och toalettbehov och en rödgrön ledamot röstat på Westerberg.

Händelsen sammanfattar tiden efter valet rätt bra. Först säger Fredrik Reinfeldt en sak. Sedan blir det ett jävla liv. Därefter ser det ut som om Reinfeldt ska få fel. Och till slut visar det sig att han har haft rätt hela tiden.

Han ler heller inte under riksdagens högtidliga öppnande. Står nere i kammaren, rapporterar tonlöst allt det regeringen ska göra. Långt från en »offensiv reform­agenda« som han skröt om för fyra år sedan. Mycket mer förvaltning.

– Stormen har bedarrat och molnen har skingrats, läser han från Tamsons anteckningar.

Två veckors nutidshistoria är över. Han har blå slips. Han har sju nya ministrar. Han är omvald, och allt som inte sägs av honom är fel. Han är Göran Persson.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1095 kronor!

6 comments

  • [...] tidningen Fokus finns en artikel som heter ”16 dagar på Rosenbad” av Torbjörn Nilsson. Den summerar vad som hänt sedan valdagen och det blir politisk [...]

  • [...] fredagsläsning rekommenderas denna artikel i Fokus om 16 dagar i Rosenbad. Dela [...]

  • Andrea skriver:

    Det var baske mig en av de bästa/roligaste artiklarna jag läst på länge.

  • [...] Fokus » 16 dagar på Rosenbad [...]

  • Gunnar Franzén skriver:

    Utomordentligt bra, saklig och samtidigt roande artikel. Men i slutklämmen tar behovet att vara överraskande och roande över.

    Det är väl avsikten att man ska skratta och instämma i att maktspelare är sig lika, och inte bry sig så mycket. Men om man nu ändå tänker efter…Inte är Reinfeldt Göran Persson. Han är inte ens lik Göran Persson. Han är till och med alldeles annorlunda än Göran Persson. Skall man jämföra med någon annan är det kortsynt att tillgripa närmaste föregångare. Det har nyligen kommit ut en hel box med biografier över Sveriges alla statsministrar. Där finns alldeles säkert en eller flera som passat bättre, om nu sådana jämförelser har något värde.

    Bara några skillnader mellan Reinfeldt och Persson: Persson ledde aldrig en koalitionsregering. Han körde över sina finansministrar. Han gjorde utspel som överrakade hans närmaste medarbetare och ansvariga ministrar. Han kritiserade medarbetare offentligt och gjorde kränkande uttalanden till höger och vänster, bland annat om sin blivande efterträdare. Han uttalade att expertprognoser var av föga värde. Han sa att han föredrog sin egen intuition och att beskåda Sagerska palatsets skulpturer. Han var långt ifrån lågmäld. Under hans ledning gick hans parti bakåt i val efter val. Kort sagt, han var inte Fredrik Reinfeldt.

  • [...] Hanna Sistek om pojkar i Sverige som åker till träningsläger för terrorister i Somalia. Torbjörn Nilsson skriver om statsministern som blir alltmer lik sin företrädare. Lisa Bergman har tittat närmare på hur det går till när [...]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*