Socialdemokraterna behöver en ung idéorienterad politiker som ny partiledare.
Socialdemokraternas politiska behov hösten 2010 är inte svåra att räkna ut. Självklart måste partiet gå åt höger. För dem som tror att de kan vinna valet 2014 med »traditionell socialdemokratisk politik« är det bara att studera varenda röd valvinst i Europa sedan Blair 1997. Schröder, Zapatero, Socrates, Stoltenberg, Lipponen, Nyrup-Rasmussen et cetera et cetera – alla föregicks av en mittenorientering högerut. Alla har på olika sätt sågat av fotbojan till facket och fokuserat på den arbetande medelklassen.
Situationen är märkligt lik den David Camerons brittiska konservativa stod inför 2005. Blair hade likt [[Fredrik Reinfeldt|Reinfeldt]] stulit det gamla maktpartiets koncept och gjort Tories långvarigt irrelevanta. För att stjäla tillbaka initiativet gällde det nu för Cameron att göra en Blair på Blair. Precis som Mona Sahlin hade Camerons företrädare gått mot mitten, men lite försiktigt i smyg, för att i trängda lägen raskt retirera till traditionell retorik. Camerons jobb var därför att gå mot mitten med pukor och trumpeter, med avböner och brösttoner, som Blair en gång gjorde, och som Reinfeldt gjorde när han 4 mars 2004 på DNDebatt kallade moderaternas tidigare skattesänkningsförslag »orättfärdiga«.
[[Mona Sahlin|Sahlin]] har redan dumpat skräcken för sänkt inkomstskatt och för betyg i skolan. Kvarstår att med emfas släppa fastighetsskatten, rut-motstånd och apoteksmonopolkramande. Kanske rentav föreslå den förnyelse av arbetsrätten moderaterna inte vågar genomföra.
Problemet är vem som ska göra det.
Socialdemokraterna kunde länge välja och vraka mellan Sveriges främsta politiska talanger.
De var mer än bara ett parti, de tillläts definiera vad Sverige stod för. Med undantag för Liberaldemokraterna i Japan (ett annat gammalt parti i kris) finns ingen demokratisk nation som så slukats av ett parti. Det gav s en enorm bredd, från icke-kommunistiska vänsterextremister till liberaler.
Men det var en balansakt. Länge kunde maktens mystik, det statsbärande, locka till sig »the best and the brightest«. Där fanns också arbetarrörelsens gamla respekt för, och behov av, vänsterintellektuella. Men samma maktmonopol närde processer som med tiden hotade att blockera bort begåvningar.
Inom SSU växte en kader fram som känns igen på den lätt indignerade och irriterade ton de anlägger när omvärlden vägrar förstå att det mest socialdemokratiska också är det mest moraliskt rätta. I den världen har man inte dragit sig för att sätta den politiska kniven i sin nästa och slakta sina ideal för att närma sig den innersta krets där partilinjen, och därmed den högsta moralen, fastställs. När det interna livet till slut blivit viktigare än omvärlden, och interna meriter trumfat verkliga, har kompetensreserven dränerats. Och nu står socialdemokraterna dessutom sedan en tid utanför makten.
Mona Sahlins svar på fenomenet [[Anders Borg]] är talande. Anders Borg har insett att en aura av vetenskaplighet och ekonomnörderi ger respekt i media, och i förlängningen hos allmänheten. Han har byggt upp en stab pepprad med professionella nationalekonomer som agerat supporterklubb för nymoderat politik och serverat Borg siffror.
Mona Sahlin hade 2007 kunnat samla några av Sveriges främsta ekonomer i ett socialdemokratiskt krigsråd: hon hade kunnat kalla hem Anders Borgs studiekompis och rival Jens Henriksson från IMF som finansministerkandidat. Men tänkte hon ens tanken? Varför, när det fanns så många tungviktare från den innersta kretsen, som [[Thomas Östros]] och [[Veronica Palm]]?
Plötsligt inser man hur bräckligt det socialdemokratiska bygget hela tiden varit. Hur liten Erlander varit utan Palme, hur svag Palme varit utan Kjell-Olof Feldt, Anders Ferm och Klas Eklund. Det räckte med ett decennium av intellektuell utarmning under Göran Persson för att hela s återväxt skulle bero på bara Anna Lindh.
Nu drömmer socialdemokratin om en kvinnlig Jens Stoltenberg, som har omdöme nog att inse vad som krävs, briljans nog att tänka ut en plan, auktoritet nog att genomföra den och karisman för att återge partiet vinnarkänsla.
Men alla tre plausibla ledarkandidaterna är män och ingen av dem samlar de nödvändiga Stoltenberg-kvaliteterna. [[Pär Nuder|Pär Nuders]] briljans och [[Thomas Bodström|Thomas Bodströms]] karisma hade möjligen varit klädsamma om de haft [[Sven Erik Österberg|Sven Erik Österbergs]] omdöme och auktoritet. Och vice versa. Om s vill ta tillbaka makten måste partiet i stället våga välja en ung idépolitiker som ledare.
***
För övrigt har media redan, till synes oreflekterat, tagit för vana att låta Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin och [[Jimmie Åkesson]], ledare för landets femte största parti, kommentera politiska skeenden.
Prenumerera på Fokus!
41 nummer av Fokus för bara 975 kronor!
2012-20
2012-19
2012-18
2012-17
2012-16
2012-15
2012-13
2012-12
2012-11
2012-10
Motståndaren gör laget. Så även i den svenska riksdagen. Vad innebär då socialdemokratins kris för det politiska projektet som stavas Alliansen? Hur gynnas vår demokrati när ett tidigare statsbärande parti ”går in i väggen” och inte längre orkar vara ”världens bästa oppositionsparti”, som varit målbilden vid tidigare valförluster? Och kommer socialdemokraternas interna jakt på sin nya identitet att påverka den skärpa som krävs för att bjuda Alliansen på politiskt motstånd?
Diskussionen de senaste dagarna har istället kretsat mycket kring arvtagaren till den politiska S-tronen, varje region har sin favorit. Ju längre bort från huvudstaden, desto fler äldre och manliga kandidater, ju närmare huvudstaden, desto fler yngre och kvinnliga kandidater. Men någon debatt om själva riksdagsdebatten förs ännu inte. Är det ”politics as usual” fram till extrakongressen i mars nästa år då en ny S-ledare utses, eller kommer bristen på fokus inom socialdemokration att ge fritt spelrum för övriga partier?
Det finns tre politiska block i Sveriges riksdag: alliansen, de rödgröna och Sverigedemokraterna. Alltså är det fullt naturligt ifall media låter Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin och Jimmie Åkesson kommentera politiska skeenden.
Bäste Martin Ådah!
Din analys är formad från helt fel,uråldrig, dinosaurisk UTGÅNGSPUNKT i ”tänket!”
Den utgångspunkten kunde, med hög grad av tolerans, möjligen, anses vara relevant DÅ, när jorden ännu inte var sjuk, ekosystemsn, livsväven, ännu inte var så utglesad, att minsta uns av EKONOMISK TILLVÄXT – innebär livsfara för våra efterkommande.
NUETS politik MÅSTE TVINGANDE vara formad utifrån jordens NUVARANDE tillstånd -och OMTANKE om kommande generationer. Detta fordrar en helt NY UTGÅNGSPUNKT i ”Tänket” – en utgångspunkt som är förankrad i svaret på frågan:
Hur torftig jord vill vi överlämna till våra barn och deras efterkommande – samt INTELLIGENS nog att dra slutsatsen ur Georg Henrik von Wrights axiomatiska Moment 22:
”Ständig ekonomisk tillväxt är nödvändig för att bekosta skadorna av ständig ekonomisk tillväxt!”
Sossepartiets ENDA RÄDDNING ligger i att utan rädsla dra kontentan ur här sagda – det säkert så obehagliga – och utifrån denna kontenta forma en politik FÖR FRAMTID åt våra kära ”Småsvampar” och deras efterkommande!
Amen
Förlåt! Glömde:
Att ta strid med Högeralliansen om mittenväljarna leder ofrånkomligen till självmord för Sossepartiet!
Är sossepolitikerna så imbesilla att de invecklar sig i batalj med Högeralliansen, om mittenväljarana – så gråter åtminstone inte undertecknad – men jublar, ty imbesilla skall inte leda ett land, allraminst det territoriella Paradiset Sverige!
Jordens allt värre accelererande sjukdomstillstånd oroar nu praktisk taget hela Sveriges befolkning – således ÄVEN MITTENVÄLJARNA – ty alla älskar vi våra barn!!! – får man väl hoppas…
[...] Fokus Min slutsats av detta resonemang är: Om de hade vunnit valet hade det varit rätt att bedriva en politik som enligt Mona Sahlin är ”fel”. [...]
Om Martin Ådahl vill ta socialdemokratins fram- och bakslag i omvärlden som rättesnöre för den svenska socialdemokratin måste han läsa på bättre. Schröder vann inte valet 1998 genom att gå mot höger, tvärtom var det – efter tyska förhållanden – en klar vänsterton i valmanifest och framtoning. Däremot höll han på att förlora valet 2002 bl.a.genom att flirta med Blairs tredje väg men framför allt för att han inte levererat vad han lovat. Han förlorade helt 2005 genom den s.k. Harzpolitiken, en politik i näringslivets och högerns smak, och i strid med den tyska socialdemokratins allra djupaste självförståelse. Det är ett mönster som går genom de senaste 20 årens socialdemokratiska historia: gapet mellan en retorik som ligger till vänster och en politik som ligger till höger – och som inte väljarna har förtroende för. I själva verket finns få exempel på att socialdemokratin har vunnit val genom tydiga högersvängar. Om politiken ändå skall ligga mitten höger, varför inte gå till originalen istället för tveksamma kopior? Carl Tham
Oj! Med den där ingressen blottlägges verkligen att Tidningen Fokus inte är mindre stockholmscentrerad än det sosseparti tidningen, med rätta, försöker ge en kritisk granskning.
”Stoltenberg” och ”idéorienterad”. Det var inga synonymer precis.
I vårt grannland symboliserar ”Stoltenbergs” mer än någon annan familj den socialdemokratiska NOMENKLATUREN. Ett system där Jens Stoltenbergs dotters heroinäventyr kan vända hela nationens missbrukspolitik med 180 grader på några månader – genom en kommission ledd av Jens Stoltenbergs far, tidigare statsminister i samma land.
Inom norsk socialdemokrati råder dock inget idemässigt vakuum. Idéutvecklingen kommer från ett alltmer fristående LO, där den sk. ”Trondheimskonferensen” har varit en viktig del. Familjen Stoltenberg kan inte beskrivas som annat än deras absoluta motpol.
Om ni verkligen letar efter en norsk Jens (?) Stoltenberg lär ni inte behöva leta länge. Motsvarande inavels-karaktärer är förstås ingen bristvara i svensk politik heller.
Precis som i Norge finns det gott om svenska exempel på ”kommunala monarkier” där unga socialdemokrater ärver en plats i partiets inre kretsar.
Det som gör situationen mindre angenäm för svensk del är att det i ett samhälle med växande arbetslöshet är avsevärt mycket svårare att begränsa nepotismens nedbrytande verkan bakom de folkvalda församlingarnas kulisser.
Fokus främsta kandidat (”kvinnlig stoltenberg”) borde rimligen vara Anna Johansson, sedermera ledare i sossarnas senaste ”krisgrupp”.
Hon har i genuin stoltenbergsk anda, genom politiskt arv från fadern, kompletterat med sedvanlig parti-intern skolning, etablerat sig som socialdemokratisk beslutsfattare i Sveriges näst största kommun.
Hon är, likt sin far, inte särskilt benägen att resonera i ideologiska termer (de få försöken är mediokra) och kan, i likhet med Stoltenberg och Sahlin, förväntas välja minsta motståndets väg i sin ideologiska profilering.
I den samtida massmediala selektionen leder detta undantagslöst till högerpolitisk orientering – med anspråk på att inte ha valt sida.
Att Norge är på väg i en annan riktning beror främst på att norska LO (stoltenbergs motpol) agerar självständigare än i Sverige och fortfarande ser ut som en fackförening.