Joaquin? Rakad, välklädd och respekterad – Joaquin Phoenix före och efter inspelningen av »I’m Still Here«. Joaquin? Skäggig, mullig och utskrattad – under inspelningen bytte Joaquin Phoenix liv inför kamerorna.

KULphoenix6

Fallet Phoenix

Joaquin Phoenix fejkdokumentär om sitt mentala sammanbrott, aktuell på Stockholms filmfestival, ställer viktiga frågor om offentlighetens baksida.

»I’m Still Here. The Lost Years of Joaquin Phoenix« är en dokumentär i åtminstone ett hänseende: redan under inspelningen misstänktes det i media att den var en bluff, vilket filmen också öppet redogör för. I en av de få scener där han uttrycker sig sammanhängande och begripligt höjer den mullige, skäggige, tovige stjärnan plötsligt rösten och det syns att journalisten som ställt frågan blir lite rädd. »Ni tror att det är ett skämt! Men det är mitt liv! Hur tror ni att det känns?« Det är en rimlig fråga som även vi som följde händelserna genom nöjessidornas bevakning har försummat.

Filmen inleds hösten 2008 då den tvåfaldigt Oscarsnominerade Phoenix oväntat meddelar att han hoppar av sin filmkarriär för att i stället inleda ett nytt liv som rappare. I offentligheten är han alltmer excentrisk och paranoid. De musikaliska framträdandena är katastrofer och efter en intervju i David Lettermans »Late Show« tackar värden av sin mumlande, frånvarande gäst med orden: »Det var tråkigt att du inte var här i kväll.«

Strax efter att »I’m Still Here« fick amerikansk premiär avslöjade upphovsmännen att sammanbrottet mycket riktigt hade varit en bluff. Inte för att de använde just det ordet, skvallermediernas ord. Motsatsen till en dokumentär är inte en bluff, det är en spelfilm. Men för att göra ämnet rättvisa hade Phoenix och svågern Casey Affleck, som har regisserat, tvingats vidga sitt berättande även till andra media. Joaquin Phoenix offentliga persona var ju redan en roll. Varför inte göra den till hans största föreställning?

Filmen målar upp en realistisk bild av hur det skulle kunna kännas att leva som Joaquin Phoenix. Dessutom levererar den en intelligent diskussion om vad äkthet innebär i kändiskulturen. I filmens inledning får vi se klipp från olika talkshow-intervjuer som Phoenix gjorde i samband med sin succé som Johnny Cash i »Walk the Line«. Han upprepar samma fraser, ord för ord, i varje intervju. Ändå var det på den tiden som Phoenix, hyllad för sin förmåga att trovärdigt framstå som countrylegend, antagligen sågs som mest genuin.

Som vanlig biokonsument är man ursäktad om man inte riktigt kan placera Phoenix och Affleck. De är en intressant duo i att de å ena sidan inte riktigt tillhör Hollywoods globala A-lista, men ändå tveklöst är insiders i den sfären. Phoenix förvandling till en mumlande dåre var självklart stoff för en elak parodi på Oscarsgalan, framförd av Ben Stiller i lösskägg och solglasögon. När man ser »I’m Still Here« inser man att Stiller var införstådd i luret; han blir i handlingen förnedrad av Phoenix och Oscarssketchen skulle vara en hämnd för detta.

I filmens kontext är det mycket roligt och det är först då jag faktiskt reflekterar över att det i verkligheten aldrig var särskilt kul. För ponera att Phoenix verkligen hade gått ner sig i missbruk och sinnessjukdom – trots allt en alldeles realistisk bana för någon i hans position, vilket hela filmen bygger på, med konkreta referenser till exempelvis Britney Spears. Vad i all världen tänkte jag, som satt framför tv:n och fnissade åt Stiller medan det fort­farande verkade sannolikt? Min delaktighet i det ögonblicket lär vara svaret på frågan varför Phoenix valde att förvandla sin offentliga tillvaro till ett slags årslångt lajv. Han är en av få personer i världen som kan välja att busa lite med media och samtidigt involvera 43 miljoner Oscarstittare eller David Lettermans globala publik.

De fem syskonen Phoenix, liksom Casey Affleck och hans bror Ben, började alla som barnskådespelare och har levt hela sina liv i Hollywoods maktsfär. Joaquin sällskapade i flera år med Liv Tyler; Casey är gift med Summer Phoenix och hans bror Ben har levt med bland annat Gwyneth Paltrow, Jennifer Lopez och Jennifer Garner. Det finns inget de inte vet om kändisskapets ljusa och mörka sidor. Filmmakarna har ändå valt att inte frossa i sin bakgrund, trots att nickningar till familjen Phoenix period i sekten The Family International eller brodern River Phoenix tragiska överdos antagligen hade hjälpt oss både tro och sympatisera.

I grunden handlar filmen om en existentiell kris, om en man som försöker uppgå i något högre än sin falska vardag utan den vagaste aning om hur han ska gå till väga. Resan blir gripande så småningom, men är väldigt lång i sällskap med denne bortskämde och barnslige slusk som främst lider av lyxproblem som att ingen har bokat en limousin och att P. Diddy inte svarar i telefon när han ringer. Ibland blir det roligt. Lika ofta sitter jag och gäspar åt grabbiga fyllescener, taffligt raggande och idiotisk kokainhybris. Man undrar om inte de många drogscenerna var en huvudorsak till att så snabbt avslöja att det är frågan om en spelfilm (vilket förstås inte innebär att ruset inte varit äkta).

Vi är i dag så vana vid spelfilmer baserade på verkliga händelser att vi till och med lärt oss förvänta oss vissa formgrepp, som att bilder på de verkliga personerna ska visas under sluttexterna. Att personerna skulle spela sig själva var bara en tidsfråga. Formellt pågår här inget kons­tigare än i Sacha Baron Cohens film om Borat. Jag påminns om författaren J.T. Leroy, som blev skandal eftersom publiken engagerat sig känslomässigt i ett fiktivt levnadsöde. Men som de glada skratten på Oscarsgalan illustrerar var det inte många som oroade sig för hur Phoenix faktiskt mådde. Så varför blev det så viktigt att avslöja just »I’m Still Here« som falsk?

I motsats till vad även vi i media brukar låtsas säljer medier inte innehåll till sin publik. De säljer publikens uppmärksamhet till annonsörer. På samma sätt säljer filmstjärnor i dag inte sina filmer; filmerna är en del av helheten som gör filmstjärnor till magneter för publikens uppmärksamhet. Den uppmärksamheten kan stjärnorna försöka kontrollera genom välkoordinerade pressmeddelanden, strategiska läckor och inövat avslappnade besök i tv-soffor.

Ständig kontroll är viktigt eftersom bara en del av det marknadsvärde som stjärnorna genererar kommer dem själva till del. Om Tom Cruise blir tokig offentligt får han färre filmuppdrag och mindre pengar, men blir värd mer för dem som till exempel säljer lösnummer. Självklart förstår publiken att den välpolerade yta stjärnorna förväntas visa upp inte är hela sanningen. Men för att »avslöja« hur det verkligen ligger till tar sig medierna rätten att gå igenom kändisars sopor, publicera förnedrande fotografier och gotta sig i tragedier.

En gång skyddades filmstjärnor av samma mediala artighet som Europas kungliga gjorde fram till 90-talet (och Sveriges fram till förra veckan). Offentlighetsmaskineriet i Hollywood utvecklades under första halvan av förra seklet specifikt i pr-syfte, för att sprida fiktiva fantasier om stjärnorna i de olika filmstudiornas stall. Vad skådisar sade i intervjuer, till och med vilka de sällskapade med, kontrollerades i deras studiokontrakt. Privat hade de ändå relativt stor frihet. Det var inte i pressens intresse att följa upp rykten om otrohet eller alkoholism. Det var inte sådant publiken ville läsa om.

Spelreglerna förändrades gradvis samtidigt som filmerna själva gick från technicolorfantasier till att hylla det opolerat autentiska. Trenden var synlig redan i 70-talets New Hollywood, men när kändisbevakningen verkligen förråades skedde det under 90-talet – som också gav oss realityunderhållning som genre och den så kallade independentfilmen, utan vars dominerande estetik av svajiga kameror och skev belysning »I’m Still Here« aldrig hade varit möjlig.

Filmens och skvallermediernas parallella utveckling reflekterar samma övergripande nittonhundratalstrend. I ett alltmer medierat samhälle reagerar vi med ett sug efter verklighet, men i stället för att ge oss ut och känna den på huden ber vi våra medier gräva djupare, ställa sig närmare. Men där politik ersätts av skandaler, nyheter av sensationer och avslöjanden av sagor finner vi det allt svårare att uppfatta mediala narrativ som faktiska händelser med möjliga konsekvenser. När nyheter och underhållning flyter ihop glider sanning och verklighet isär. I det hänseendet får konungen av Sverige hjälp av »Kungarna av Tylösand«.

En av filmens första scener innehåller dess programförklaring. »Allt jag hittills har gjort som skådespelare har varit bedrägeri«, säger Joaquin. »Den här filmen blir en möjlighet att göra något som faktiskt representerar mig.« Och det gör den. Den berättar mer om hans livsvillkor i korsdraget mellan medierna och oss i publiken än en dokumentär någonsin kan.

Vi mediekonsumenter är vana vid att medierna ljuger oss rakt upp i ansiktet. Medierna själva är inte lika vana vid att bli dragna vid näsan och förlora kontrollen över mediala narrativ. En Hollywoodstjärna i en tv-soffa som tar en annan roll än den han var tilldelad straffas omedelbart och hårt. Besattheten av att avslöja tok-Joaquin som en bluff framstår som fullständigt skenhelig när man minns att skvallermedia med glädje hade avslöjat honom som galen när han var frisk.

Metadebatten gör det nästan omöjligt att utvärdera »I’m Still Here« som ett enskilt verk. Skådespeleriet är väldigt bra och man anar att intertexter och andra medvetna konstruktioner kommer att bli synliga när vi förmår sluta betrakta bioduken med en i första hand verklighetssökande blick. Det tar ett tag att vänja sig, men jag gissar att Hollywoodetablissemanget kommer att ha omfamnat Phoenix påfund i god tid före vinterns award season. Då skulle han belönas lika mycket för sitt uppror mot det kändis­industriella komplexet som för filmen. Och eftersom ämnet angår dem personligen kan »I’m Still Here« bli filmen som fick underhållningsbranschens giganter att till sist acceptera underhållning på verklighetens gränser.

»I’m Still Here« har Sverigepremiär på Stockholms filmfestival som pågår 17–28 november.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1015 kronor!

2 comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*