Andra generationens invandrare, etnisk svensk eller kort och gott blatte. Sökandet efter det perfekta ordet fortsätter.

Invandrare blev utrikesfödd, och blatte blev etnisk svensk, som i sin tur ersattes av svenska medborgare, som därefter blev utlandssvenskar. Första generationens invandrares barn blev andra generationens invandrare. Genom åren har det myntats hejdlöst med termer för personer med annan kulturell bakgrund än svensk. Termerna har i tur och ordning plockats in i våra hem. När en benämning känns utnött och socialt inkorrekt smugglas den genast ut köksvägen och ersätts med en tjusigare variant. Begreppen har i princip samma innebörd, men bär olika namn. Men hur mycket kreativitet som än ägnats åt att hitta fram till den heliga graalen – ordet som förklarar utan att peka ut – har ingen lyckats. Det är fortfarande oklart vilka som inkluderas och vilka som exkluderas.

I andra länder med lång tradition av mångkultur är formuleringarna ganska klara. Det är helt enkelt okej att någon är brun. Exempelvis, om man åker på fortkörningsböter i USA eller Storbritannien, skriver polisen »white male« eller »female hispanic« i rapporten. Likaså hycklas det inte med att man till exempel är irländsk-amerikan, kines-amerikan eller afro-amerikan. Man är den identitet man är, eller bär.

Mannen som greps för skottlossningarna i Malmö har finska föräldrar. Är det då en svensk eller invandrare som har skjutit? Och är det svenskar eller invandrare som blivit skjutna? Frågan kvarstår.