Överåklagare Gunnar Stetler.

EKOstetler2

Myten om mutorna

En handfull åklagare ska bekämpa brott som ingen vet omfattningen av med en lag som ingen förstår.

För ett land vars självbild är lyckligt befriad från svågerpolitik, maktmissbruk och pengar under bordet har hösten 2010 varit en riktig påfrestning. Den ena löpsedeln med misstankar om korruption i stora svarta bokstäver har avlöst den andra: en moderat partisekreterare som bjuds på utlandsresa av ett oljebolag, en social­demokratisk parti­ledare som får gratis­biljetter till en tennisturnering och Sveriges näst största stad i en muthärva som aldrig tycks ta slut.

Korruptionen är här. Eller?

I fallen med [[Sofia Arkelsten]] och [[Mona Sahlin]] kunde överåklagare Gunnar Stetler på Riksenheten mot korruption ganska snart avskriva misstankarna.

Riktigt på vilka grunder – vad är egentligen tillåtet att göra och vad är inte det – framgick inte helt glasklart. Men så är den daterade svenska korruptionslagstiftningen från 1977 knappast glasklar heller.

De senaste tio åren har antalet misstänkta fall av ekonomisk brottslighet fördubblats. Bara svenskarnas skattefusk beräknas av Skatteverket uppgå till 133 miljarder kronor årligen. Lika mycket som rättsväsendet, försvaret, biståndet, integrations-, jämställdhets- och kulturpolitiken kostar tillsammans.

Korruptionen rör sig förmodligen inte alls om samma jättebelopp, men hur omfattande den är går inte enkelt att fastställa. Benägenheten att anmäla är låg, visar forskningen och någon statistik över korruptionen på brottstankenivå finns överhuvudtaget inte. Åklagarna särredovisar inte längre misstänka mut- och bestickningsbrott.

Dessutom ligger den samhälleliga förlusten inte så mycket i kronor och ören som i minskat förtroende för vårt politiska och ekonomiska system varje gång mutskandaler avslöjas.

I fallet med skattesmitare fungerar Skatteverket med sina 10 000 anställda som en relativt effektiv kontrollmyndighet. De upptäcker en stor mängd brott som de utreder åt polisen.

När det kommer till korruptionsbrott är de sammanlagt fem specialiståklagare och tre ekorevisorer på Riksenheten mot korruption som hanterar alla anmälda mut- och bestickningsbrott i landet, samt en rad närliggande brott.

Just nu är det ansträngt. Trenden i år, och det här är det närmsta någon statistik över korruptionen i Sverige man kommer, pekar mot att fallen blir fler än de runt 100 ärenden som enheten vanligtvis får på sitt bord. Och framför allt rör det sig om fler riktigt stora och komplicerade fall än vanligt. Som bygget av Nationalarenan i Solna, fastighetsskandalen i Kriminalvårdens högsta topp och härvan i Göteborgs kommunbyråkrati.

Problemet då, när det handlar om så mycket mer än en hundralapp i muta till en parkeringsvakt, är att Sverige inte har en enda specialiserad polis som enbart utreder korruptionsbrott. Riksenheten mot korruption tvingas själva gå ut med en allmän förfrågan om det finns någon polis i landet som kan hjälpa dem med utredningsarbetet så fort de får in ett tips.

Åklagarmyndigheten har flera gånger bett polisen om att inrätta en special­enhet mot korruption, ett krav som även justitie­kanslern ställt sig bakom med hänvisning till förbindelser i olika konventioner i FN, Europarådet och OECD som Sverige undertecknat. Men rikspolischefen Bengt Svensson motsätter sig det med motiveringen att korruptionsutredningar inte skiljer sig märkvärt från andra utredningar.

Så även i fortsättningen kommer det att vara blott en handfull personer som besitter förmågan att avgöra huruvida tennisbiljetter eller franska bjudresor är att beteckna som mutor. För i korruptionslagstiftningen – mutbrott är fördelade på tre paragrafer som finns i var sitt kapitel i brottsbalken – handlar allt om att tolka.

Det finns ingen lagstadgad gräns för vad som räknas som en muta, inte heller någon entydig praxis att följa. Allt får avgöras från fall till fall, där två frågor måste redas ut: Handlar det om »otillbörlig belöning« och påverkar det tjänste­utövningen?

SvareN på dessa frågor skiftar om det rör sig om offentlig- eller privatanställa, om det sker öppet eller dolt, om det ligger i linje med en vedertagen kultur eller om personerna kanske känner varandra privat.

Just detta – att lagen är svårbegriplig – var anledningen till att regeringen den 19 mars 2009 tillsatte en statlig utredning för att se över mutlagstiftningen. I juni 2010 kom betänkandet.

Där konstaterar utredaren Bo Svensson, tidigare ordförande i Högsta domstolen, att »Det går inte att i lagtext ge detaljerade och konkreta riktlinjer om när en förmån utgör en muta« och förordade i stället i första hand ökad självreglering i näringslivet.

På liknande sett har riksdagspartierna efter turbulensen kring moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten sagt nej till gemensamma regler om vad riksdagsledamöterna får ta emot. Partiernas egna riktlinjer fungerar, säger de, och låter som företrädarna för landet där korruptionen inte existerar alltid har låtit.

Samtidigt konstaterar Institutet mot mutor dystert: »Lagtexten kommer dock även fortsättningsvis att vara vag och svårtolkad. Utredningen har vidare försummat tillfället att göra en särskild lag mot mutor som är tydlig och sänder en signal till omvärlden att Sverige tar korruptionen på allvar.«

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1095 kronor!

1 comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*