Fredrik Reinfeldts ambition att göra moderaterna till ett statsbärande parti banar vägen för en revolt inom alliansen.

Det är nu väldigt viktigt att vi inte drabbas av hybris, sa finansminister Anders Borg, sedan Statistiska centralbyrån publicerat rekordhöga siffran 6,9 procent, för tillväxten tredje kvartalet 2010.

Det var lite oklart vems hybris han pratade om, men visst har han rätt, och i synnerhet vad gäller hans eget parti.

Moderaterna svävar just nu på små skära moln. Valet vanns och regeringsmakten är åter. Överallt utom i Stockholm stormade partiet fram, i synnerhet i de tidigare svårflörtade skogslänen. Och nu, medan skuldkrisen rullar över Europa och världen, är Sverige på fast mark. Vår svenska konsumtion lyfter tillväxten och snart kommer väl jobben också. Nymoderaterna hade rätt, vetenskapligt rätt, och de får mer rätt för var dag som går. I toppen på Fokus makthavarlista stoltserar treenigheten Reinfeldt-Borg-Schlingmann i allt större majestät.

På 1970-talet lanserade bittra borgerliga debattörer begreppet »problemformuleringsmonopolet«. Poängen var att social-demokraterna, till och med när de var i tillfällig opposition, bestämde hur varje fråga skulle ställas i svensk politik så att den bara kunde få ett socialdemokratiskt svar. Endast arbetarepartiet hade den korrekta definitionen av ord som skatt, solidaritet, rättvisa, reform.

Det går att hävda att detta monopol bestått till denna dag. Reinfeldts och Borgs projekt har mycket handlat om att skapa »de nya socialdemokraterna«.

Men ändå inte. Numera är det Per Schlingmann som bestämmer definitionerna, framför allt att arbetslinjen är lika med sänkt inkomstskatt. Det är omvälvande att alla partier 2010 gick till val på att sänka skatten. Det brukade heta att i USA vinns inga val på att höja skatten och i Sverige inga på att sänka den.

Men det finns två stora problem med moderaternas nya upphöjda position.

Det ena är i sak. Faran med problemformuleringsmonopolet är att det snabbt lägger sin våta filt över det nya maktpartiet. Det gamla paradigmet har ersatts av ett nytt med sinatre omutliga sanningar: statsfinanser på plus, sänkt inkomstskatt är enda vägen till jobb och allt extra som blir över bör gå till »välfärdens kärna«.

Testa att ifrågasätta paradigmet. Påstå att finanspolitiken är lite för stram när vi närmar oss 30 procents statsskuld. Påpeka försynt att regeringens egna beräkningar bara ger 75 000 nya jobb från jobbskattavdraget, medan Konjunkturinstitutet tentativt skattat att 34 000 jobb försvann bara på att minimilönerna höjdes med 0,8 procent förra avtalsrundan. Pip fram att »den svenska modellen« kanske inte är perfekt. Det går inte.

Minst av allt vågar moderaterna själva ifrågasätta det. Vissa har trott att partiet har haft en »dold agenda«, att när makten konsoliderats kommer de i små steg visa sitt rätta marknadsreformerande jag. Men makten skapar nya vanor och tankebanor. Varför förstöra ett vinnande koncept? I stället söker man undantagsvägar runt de nya tabun om den »svenska modellen« som man själv byggt upp.

Moderaterna har ett problemformuleringsmonopol, men det liknar alltför mycket den konservativa, sociala och stillastående högern i länder som Tyskland, Frankrike, Belgien, Holland och Österrike.

De för oss till den andra risken med moderat hybris: alliansens framtid.

Alla de tre övriga partierna fick stryk i valet, alla där de en gång var som starkast. Folkpartiet i storstäderna, centerpartiet i skogslänen och kristdemokraterna i Jönköping – alla tappade till moderaterna. De känner sig i dag lite lurade av regeringskollegan som fick stå ensamt på scen under finanskrisen och nu återigen gör det när Reinfeldt »gör upp« med oppositionen.

Ändå är det denna liberala rest av alliansen som bär hela den verkliga oppositionen mot den nymoderata »svenska modellen«. Paradoxalt nog är de också alliansens politiska försäkring, de som kan ta över stafettpinnen, den dag moderatvågen tar slut.

De tre »småpartierna« kommer hursomhelst inte utan motstånd att låta sig absorberas av moderaterna. Mest intressanta just nu är hundraårsjubilerande centern och fyrtioårskrisande kristdemokraterna, just därför att båda tycks acceptera att de har problem och måste göra något. I synnerhet centerpartiet tycks ha insett att man efter fyra år av lojal värnplikt för borgerlighetens sammanhållning måste utmana moderaterna i frihetsfrågor.

Om inte moderaterna släpper fram de andra är risken att Sverige på sikt får ett tredje, liberalt block. Att centerpartiet och folkpartiet till slut lierar sig med liberala miljöpartistiska idealister kring reformer på arbetsmarknaden och klimatområdet, för att inte långsamt trampas ned av Sveriges båda maktpartier.

***
FÖR ÖVRIGT är det intressant att i stort sett ingen diplomat tycks vara förvånad över alla »avslöjanden« på Wikileaks.